Star Trek Beyond

"Star Trek Beyond" kom och gick på biograferna i somras nästan som en vulkan. Utan att väcka starka känslor av något slag, vare sig glada eller ledsna eller arga. Nästan som om de verkliga fansen kommit att acceptera att de här filmernas version av karaktärer och det fiktiva universat inte kommer att vara för dem. Kanske har de redan gått vidare och investerar alla sina trekiga förhoppningar på den nya TV-serien "Star Trek Discovery" som ska komma nästa år. Jag har i alla fall gjort så.

På sätt och vis är det lite synd för på många sätt tror jag faktiskt att detta är den bästa filmen i den nya serien - om inte för någonting annat så för skådespelarnas insats skull. Det märks att de har spelar de här rollerna ett par gånger tidigare. Karaktärerna börjar sätta sig. De börjar kunna utforska vad du kan göra med figurerna, ta ut svängarna lite mer, verkligen göra dem till sina egna. Det är ju så det brukar vara i TV-serierna, det tar ett tag för skådisarna att hitta hem och när det väl börjar hända kan också manusen skrivas för den specifika aktören i den specifika rollen. Och vi som publik har fått spendera tid tillsammans med karaktärerna. Vi börjar också känna oss hemma med dem. De har ett förflutet nu som vi är en del av. Det börjar svänga helt enkelt. Och det är alltså vad som börjar hända i "Star Trek Beyond".

I grund och botten är och förblir dessa filmer förstås actionrullar med maffig budget. Det ska vara pang-pang, explosioner och kvickt-kvickt-kvickt. Det är ingen slump att filmbolaget tyckte det var rimligt att plocka in Justin Lin som regissör nu när J.J. Abrams gått vidare till andra projekt. Lin är annars mest känd för att ha gjort flera delar av "Fast & Furious"-serien. Och det låter väl ungefär som om det är vad filmbolaget är ute efter. Biljakter i rymden! Och actionsekvenserna är för mig fortfarande det som jag tycker sämst om här. Jag känner mig som en riktig tjatmoster nu men det är bara för att alla "storslagna" äventyrsfilmer av i dag lider av samma problem. Allt för mycket datagrafik. Fokus på kaos och bröl snarare än på att vi som åskådare ska kunna hänga med. Vi blir överkörda av en audiovisuell ångvält och sen är det bra med det.

I den här filmen blir Kirk och kompani strandade på en planet efter att Enterprise kraschlandat. På planeten arbetar den mullrande och mystiske skurken Krall (Idris Elba) arbetar på ett domedagsvapen. Ja, jag vet ännu ett domedagsvapen. Och Elba är ganska mycket en outnyttjad resurs filmen igenom, ända fram till slutet då det plötsligt framgår varför en skådespelare av hans kaliber castats i just det rollen. Men om intrigen i sig själv varken är nyskapoande eller intressant så är den ändå fiffig på så sätt att de strandade besättningsmedlemmarna under en stor del av filmen är skilda åt i en liten grupp här och en liten grupp där. Det ger utrymme åt interaktion och personlighetsbyggande scener. Skådisarna får en chans till samspel. Det märks att Simon Pegg (som ju också spelar Scotty) och Doug Jung tänkt igenom det här när de skrev manuset. Och Pegg har också passat på att ge sig själv en del ordentliga scener tillsammans med filmens nykomling, den stenhårda Sofia Boutella i rollen som den likaledes strandade krigaren Jaylah.

Annars tycker jag fortfarande att det är Chris Pine som är en av de stora behållningarna med de här nya filmerna. Hans Kirk är en modern actionhjälte men också en mångfacetterad figur som när filmen börjar plågas av tvivel över sig själv och vad han valt att göra med sitt liv. Pine lyckas på ett märkligt sätt kanalisera den karisma som den unge Shatner hade men gör ändå Kirk till sin egen. Jag tycker om det.

"Hon sitter i min stol."

Tidigt i filmen möter Spock (Zachary Quinto) en delegation med vulkaner som för honom åt sidan och ger hon ett meddelande. Det är gjort mer eller mindre utan dialog men vi ser själva på skärmen vad det står. Spocks äldre jag har gått bort, precis som den verklige Leonard Nimoy gjort. De här nya filmerna har alltid vandrat en lite speciell lindans mellan att vilja vara sin egen grej och att visa respekt och vördnad för det som kommit tidigare. I den förra filmen "Into Darkness" blev blinkningarna och intertextualiteten till "Wrath of Khan" lite väl mycket för min smak. Här är det i stället en smakfullt placerad dillkvist. Det tog tre filmer för att hitta formen. Och jag misstänker att det inte blir fler nu när "Star Trek" äntligen ska återvända till TV. Som jag så länge sagt att det borde.