Fallet O.J. Simpson: American Crime Story

Det är tjugofem år sedan som rättegången hölls. En rättegång som redan innan den hade börjat hade förvandlats från domstolsförhandling till ett populärkulturellt spektakel bortom alla gränser. Ett stycke underhållning som aldrig tycktes kunna ta slut. Hur många "århundradets rättegång" hann inte 1900-talet se komma och gå? Fallet O.J. Simpson var en av dem och den rörde vid något djupt och svårgreppbart i det amerikanska samhället, det allra mest komplicerade av amerikanska dilemman. Simpson var en hyllad och framgångsrik idrottshjälte, kanske en av de största någonsin. Hans relation till medborgarrättsrörelsen och det afroamerikanska samhället var inte det bästa. Han hade inte som andra svarta idrottare velat använda sitt kändisskap för att föra fram något politiskt budskap. I ett klassiskt citat hade han till och med sagt: "I'm not black! I'm O.J.". Ändå blev han, när han stod där framför skranket just symbolen för den svarte mannen som kämpade för rättvisa i den vite mannens korrupta system - inte bara för sin egen del, utan för dem alla.

Vi i Sverige hade nog en ganska luddig uppfattning om vad det egentligen rörde sig om men referenserna, satiren kring fallet, parodierna, allusionerna i film och TV genom åren har vi ändå kommit att suga upp genom en ständigt pågående kulturell osmos. Så i och med att true crime-genren kommit att få ett uppsving de senaste åren (inte minst genom "Serial" och dylikt) är det inte särskilt förvånande att vi nu får en prestigefull dramatisering av fallet serverat till oss, lagom till kvartssekelstrecket.

"American Crime Story" är såvitt jag förstår tänkt som en antologi-serie, det vill säga varje säsong kommer att berätta en egen, helt avlutad historia, i det här fallet hämtad från verkligheten och autentiska kriminalfall. I praktiken är alltså "Fallet O.J. Simpson" en miniserie i tio delar. Den följer fallet från det att Nicole Brown Simpson (O.J. Simpsons ex-fru) och hennes nye pojkvän hittas brutalt knivhuggna till döds, fram till att den friande domen utfärdas. Serien går en lätt balansgång i det att det aldrig rakt ut påstås att Simpson är skyldig (vi får inte se själva mordet och genom serien bedyrar Simpson hela tiden, även i de mest privata sammanhang sin oskuld) men åtminstone för mig lämnas egentligen ingen annan möjlighet än att det måste ha varit han. Bevisen är tillsynes överväldigande och en av lockelserna med serien blir därför också att se hur försvaren steg för steg sår tvivel och låter det gro.

Seriens huvudförfattare heter Scott Alexander och Larry Karaszewski. De båda har tidigare skrivit manus till bland annat Tim Burtons "Ed Wood" och Milos Formans film om Larry Flynt. Så de är med andra ord vana vid att dramatisera verkliga personer och verkliga händelser. De lägger upp en bred och ambitiös fresk. Här behandlas ämnen som rasismen i Amerika och inte minst den systematiska förföljelsen av svarta från polismyndigheten i Los Angeles. Sexism och mäns våld mot kvinnor avhandlas. Det handlar också om kändisskapet i det förändrande mediesamhälle. Det dras trådar bakåt till det förflutna och fram mot i dag. Det är en ambition som serien i sin helhet kanske inte alltid har backning för, den vet inte alltid precis vad den ska göra med alla teman och ämnen som den hämtar upp. Många gånger nöjer sig serien med att visa fram dem: Här, här ser ni - men lyckas inte gestalta eller säga något nytt om dem.

Regin är också lite ojämn. De tidiga avsnitten är mycket tajta och intensiva. Musiken är laddad och stämningen hela tiden förtätad. Det känns som en kompetent thriller - inte utan inspiration från David Finchers senare filmer när det kommer till bildsättning, färgskalor och montage. I de senare episoderna, när serien blir mer av ett renodlat rättegångsdrama tappas lite av den stilistiska eggen bort. Då blir det mer klassisk television, så som vi är vana vid att det ser ut. Kanske har detta att göra med Ryan Murphy, den tredje kreativa kraften bakom serien. Han verkar ha haft huvudansvar för regisidan och många av hans tidigare TV-serier som "Glee", Nip/Tuck" och "American Horror Story" har präglats av just en sådan velande hand.

Ändå är serien mycket sevärd och slinker lätt ned. Det går utan bekymmer att bulka alla tio avsnitt mer eller mindre i ett svep. Det beror inte minst på skådespelarensemblen som med få undantag gör väldigt starka och stabila insatser. Cuba Gooding Jr. är fascinerande att se som Simpson själv. Det borde egentligen inte fungera. Gooding Jr. som ofta fått spela krumeluriga roller är ganska kort och spenslig. Inte alls den sortens murade vägg till fotballstitan som Simpson var. Ändå övertygar han. Och i det andra avsnittet som avhandlar den berömda biljakten i den vita Broncon får han till och med håret att stå på mina armar. Jag hade i mitt stilla sinne alltid haft för mig att det var Simpson som körde den där bilen upp och ned längs motorvägen men i själva verket var det en av hans vänner som förde fordonet medan Simpson satt i baksätet med en pistol mot huvudet och hotade att ta livet av sig. Gooding Jr. fångar en människa på gränsen till det absolut yttersta mörker. Aldrig är hans karaktär så sårbar och ömkansvärd som här - trots att det är här och bara här som han ens kommer i närheten av att bekänna någon slags inblandning i mordet.

Nathan Lane, David Schwimmer, Cuba Gooding Jr, Courtney B. Vance och John Travolta.

Jag är också väldigt gripen av David Schwimmer i rollen som Robert Kardashian. Han var en nära personlig vän med Simpson och var den som började rådda i det som skulle bli teamet av försvarsadvoktater. Kardashian kom själv att medverka som en av advoktaterna trots att han egentligen aldrig tidigare använt sig av sin juristexamen. Till en början är Kardashian fullständigt övertygad om vännens oskuld. Det finns, för honom, ingen möjlighet i världen att hans bäste vän skulle kunna göra något sånt här. Men allt eftersom fallet utvecklas och allt eftersom det övriga teamet konstruerar långsökta konspirationsteorier ju mer börjar han själv tvivla. Och Schwimmers ansiktsuttryck när han inser att de faktiskt kommer att vinna, och att han inte längre egentligen vill att de ska göra det är obetalbar. Naturligtvis kan författarna undgå att lägga in några scener mellan Robert och hans barn också. De är lite klumpiga och passar kanske inte helt in men jag förstår vad de syftar till. Utan rättegången hade familjen inte blivit det kändisfenomen de är idag. Det är ytterligare ett exempel på hur "Fallet O.J. Simpson" inte klarar av att löpa linan ut med det material de har till förfogande.

Det tredje centrumet i serien är åklagarsidan bestående av Marcia Clark (Sarah Paulson) och Christopher Darden (Sterling K. Brown). Ingen av dem var riktigt förberedda på det mediefenomen som rättegången skulle bli och hade inte kunnat ana hur djupt de skulle granskas, vridas och vändas på i offentlighetens ljus. Inte minst Clark fick finna sig i att varje aspekt av hennes uppenbarelse från hårfrisyr till klädesval till röstläge skulle recenseras som om hon vandrade ner för den röda mattan på väg till någon premiär. Paulson fångar verkligen kedjerökande essensen av förnedring och kamp för att bara få bli tagen på allvar och göra sitt jobb. Samspelet mellan henne och Darden är också laddat och på allra bästa sätt komplicerat.

Åklagarsidan: Paulson och Darden

John Travolta i rollen som Robert Shapiro, en av alla advokaterna, hör däremot till dem som inte lyckas hitta rätt tonträff. Hans gestaltning är lite för bred, lite för högljudd lite för melodramatisk. Möjligen är det hans försök att matcha Courtney B. Vance i rollen som Johnny Cochran som leder Travolta lite fel här. Det blir bara onödigt yvigt och inte specifikt nog.

Mycket har hänt i Amerika sedan de verkliga händelserna utspelade sig. Och mycket förblir detsamma. Fiktionen blir den metod med vilken vi kan bearbeta och se det förflutna på nytt. I sin första säsong når måhända "American Crime Story" inte riktigt hela vägen fram till den sortens betydelsefullhet som den eftersträvar men den snuddar vid den. Och på vägen är den väldigt underhållande.