Husdjurens hemliga liv

Illumination, animationsstudion bakom "Dumma mej"-filmerna, är tillbaka med en ny tecknad film. Den heter "Husdjurens hemliga liv" och är på det hela taget ganska så charmig och gullig utan att egentligen bygga på särskilt mycket nytt. Det är faktiskt en väldigt typisk animerad film av idag, väldigt inspirerad av den sortens världsbyggen som Pixar är så bra på, utan att för den sakens skull klara av att nå upp till samma slags kvalitet. Själva handlingen är mer eller mindre helt kalkerad direkt från "Toy Story".

Precis som i den filmen får vi här se vad som händer när vi, människorna, inte betraktar vår vardag runt omkring oss. Där var det leksakerna, här husdjuren. Handlingen är förlagd till ett hyperromantiserat New York. Max (i orginal med röst av Louis C.K.) är en glad och bekymmersfri hund som tycker att han har det perfekta livet tillsammans med sin älskade matte. Hon älskar honom och han älskar henne. Allt är som det ska vara. Men så plötsligt en dag kommer hon hem med en ny hund! Han heter Duke (Eric Stonestreet, Cameron från "Modern Family"), är stor och tar mycket plats. Balansen är rubbad. Max vill bli av med sin nya rumskamrat men det slutar bara med att båda blir vilse i storstadsdjungeln och nu måste de lära sig att samarbeta för att kunna komma hem igen. Max är alltså Woody och Duke är Buzz.

Parallellt med detta försöker Maxs vänner, det vill säga de andra husdjuren i samma byggnad, organisera en räddningsoperation. Vi får också, lånat från uppföljarna till leksaksfilmerna, en antagonist som på ytan ser gullig och charmerande ut men som visar sig vara tämligen hänsynslös - i det här fallet en kanin som leder en slags revolutionär befrielsefront (med röst av Kevin Hart).

Söt men farlig.

Det bjuds som sagt inte på några överraskningar. Animationerna är tjusiga och på alla sätt kompetenta men saknar egen personlighet. Det finns inget med karaktärerna som griper tag. Trots stora namn i röstensemblen lyckas inte skådespelarnas personlighet skina igenom så som de gör hos exempelvis Pixars filmer. Vad är poängen med att plocka in en Louis C.K. om han ändå bara ska låta som "generisk röstaktör 475-b"? Filmmakarna gör sitt bästa för att trycka på de melodramatiska knapparna och gripa oss med figurernas rädsla för att bli övergivna men det blir aldrig mer än halvdant. Där Pixar i sina bästa stunder lyckas skapa verkligt djup och äkta känslor ligger det här bara och skvaplar på ytan. På tok för mycket fokus läggs på tänkt hisnande sekvenser i storstadens bakgator och underjordiska kloaker. Det blir actionsekvenser utan relation till fysikens lagar. Mer likt säg Chuck Jones eller Tex Avery men utan stil och udd.

Ändå tar jag hellre en "Husdjurens hemliga liv" framför ytterligare uppföljare i "Dumma mej"/Minioner-världen. Även om förlagorna skiner igenom finns här åtminstone en ansats till att skapa något eget, som inte är en redan insåld förlaga. Det är ändå alltid något.