Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Jag var ett besynnerligt barn och jag misstänker att Tim Burton också var det. Den sortens ungar som föredrar sina egna fantasier framför en verklighet som aldrig riktigt vill leva upp till hur den borde vara. Jag var en drömmare och har nog en sådan förblivit. Om han eller jag under våra ensamma vandringar som små hade hittat en passage i rum-tiden som ledde till ett barnhem där andra besynnerliga barn med övernaturliga krafter bodde, då tror jag att vi båda två hade känt att "nu börjar det likna något".

Tim Burtons senaste film "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn" är baserade på en ungdomsroman av den amerikanske  författaren Ransom Riggs. Boken är från 2011. Riggs baserade boken på en stor samling av obskyra, konstiga och ibland otäcka gamla fotografier som han ägnat år åt att hitta och sammanställa. Jag har inte haft tillfälle att läsa boken eller någon av dess uppföljare ännu och från vad jag kunnat läsa mig till tar sig Burtons film betydligt större friheter från sitt källmaterial än vad samtida young adult-filmatiseringar som säg "Harry Potter"-serien eller "Hungerspel"-filmerna gör. (Vilket fans av boken mycket riktigt inte verkar tycka om.) Det är dock tydligt att det Riggs har lyckats skapa är en värld som har en väldigt säregen och speciell känsla.

Originalitet är en knepig sak. Allt har ju någonstans gjorts förut. Barn som passerar in i hemliga världar har vi ju haft med oss sedan folksagornas dagar. Om grupp ungdomar med superkrafter som bor tillsammans på en skola/barnhem. Låter inte så lite som X-men. Och så vidare, och så vidare. Men det som Riggs satt i hop med sin disparata samling av fotografier är en ganska förtjusande blandning av knaserier och underverk. Och otäckheter. För bitvis är det också ganska läskigt. För att inte säga närmast hörande till skräckgenren. Sagor ska vara otäcka om det ska vara någon mening med dem. Riggs har säkert läst sin Bettleheim.

Allt det här borde göra "Miss Peregines hem..." till en väldigt passande utgångspunkt för den sene Burton att ta fasta på. Den Burton som numera mest går på autopilot, som redan gjort sina statement till världen, som sagt det han hade att säga, visat det han hade att visa. Den Burton vars egna personliga besynnerlighet, just genom hans egna framgångar, kommit att bli mainstream. Det skulle kunna vara ett material av det här slaget som kunde skaka tag i Burton igen. Som kunde väcka något i honom. Tyvärr blir det inte riktigt så. Snarare är "Miss Peregrines hem..." en film vars styrka ligger i att grunden är stark trots en regissör som inte känns särskilt inspirerad.

De besynnerliga barnen. (Gruppfoto.)

I centrum för berättelsen står tonårspojken Jake (Asa Butterfield). Jake har liksom Burton själv och precis som jag varit ett drömmande barn. Hans fantasi har underblåsts av att lyssna på de sagor som hans farfar Abe (Terence Stamp) berättat om det barnhem på en ö utanför Wales där han växte upp. När farfar dör under mystiska omständigheter tar Jake det väldigt hårt. Hans föräldrar sätter honom i terapi men räknar kanske inte med att psykologen ska föreslå att det kunde vara en bra idé för Jake att få åka till ön och se vad som finns kvar av det där barnhemmet. "För att skilja fantasi från verklighet". Väl där upptäcker Jake en slags portal: Barnhemsbarnen och deras föreståndarinna Miss Peregrine (Eva Green) bor ännu där, fast i en tidsloop. De lever om samma dag i september 1943 om och om igen, dagen precis innan barnhemmet blir bombat av en tysk flygattack. Men deras idyll hotas, för barnen jagas av läskiga Slenderman-liknande demoner ledda av en mystisk Mr. Barron (Samuel L. Jackson) vilka vill äta de besynnerligas ögon. Det är Jakes öde att skydda barnen. Liksom det en gång var hans farfars.

Eva Green som Miss Peregrine är en av filmens främsta behållningar. Green har själv beskrivit henne som en slags "läskig Mary Poppins" - och det kunde jag nog skriva under på, om det inte vore för att jag tycker Mary Poppins är rätt så läskig redan från början.. Hon har pondus och grace på samma gång, knasig men ändå helt och hållet seriös och befriad från nonsens. Green gör verkligen sitt absolut yttersta med rollen. Även Samuel L. Jackson ser ut att stortrivas i rollen som skurk. Han får chansen att ta ut svängarna rejält. Rollen som sådan är ganska outvecklad, ganska mycket en standard onding men Jackson lyckas ändå ge honom personlighet och panache. Barnskådespelarna känns dessvärre betydligt mer anonyma. Några av dem, Butterfield och Ella Purnell som spelar Jakes love interest Emma är vana aktörer och tar det så att säga på ren rutin. Kanske är det "Stranger Things" som spökar i mitt bakhuvud för barnen där kändes så riktiga, så specifika, så personliga medan flera av de besynnerliga barnen i den här filmen är sina krafter och just inte mycket mer.

Jag är nog också lite besviken på den visuella stilen i filmen. Där om någonstans bör ju Burton triumfera. Kanske har det något att göra med de där fotografierna som Riggs utgick ifrån när han skapade sin bok. Det finns något väldigt speciellt över gamla fotografier, de halvt bleknade sepiafärgade bilderna av en värld som försvunnit men som ändå är bevarad framför oss som i bärnsten. De är så skarpa och taktila på något vis. I jämförelse med dem ser Burtons film smetig och opersonlig ut. Det är en hel del vaselin på linsen. Som om alla vassa kanter filats ned. Vilket är märkligt eftersom vi ändå har de där monstren som faktiskt är genuint otäcka.

"De tomma" är ute efter dina ögon. Inte en film för de allra minsta.

Bitvis lutar sig Burton också ganska mycket mot CGI och det är verkligen synd med tanke på att han om någon betytt mycket för stop-motion animationens renässans. Det känns tråkigt att behöva säga det men Burton har nog faktiskt slutligen tappat det där handlaget som gjorde honom till den regissör han en gång var. "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn" är ändå en spännande och sevärd film (fast ta inte med de minsta eller mest räddhågsna). Men som sagt, det är inte regissörens förtjänst.