Att det görs reboots och nyinspelningar av populära titlar är idag regel snarare än undantag. Så att vi skulle få en ny Jönssonliga med nya skådisar är knappast överraskande. Men vad ska en säga när manusförfattare och regissör bestämmer sig för att byta genre? Att gå ifrån den barnvänliga buskisartade neopilsner som var originalet till något som mer påminner som "Snabba Cash"-trilogin (de har samma producent, Fredrik Wikström), hur får någon ens den idén? Det är som om amerikanerna skulle göra en nyversion av "Polisskolan" och bestämma sig för att den ska vara lite mer som "The Wire". Hur ska jag ens bära mig åt när jag ska se det här?
Lösningen vore förmodligen att tänka bort allt det där som kommit före. Att bara se den nya filmen som en heist-film helt på egna ben. Karaktärerna bara råkar ha samma namn som i de gamla filmerna. Om jag hade lyckats med den tankevurpan är det möjligt att jag hade kunnat tycka bättre om "Den perfekta stöten" än vad jag faktiskt gjorde för som exempel på sin genre är den inte dålig. Den är heller inte på något vis överraskande eller originell utan snarare en ganska vanlig typisk dussinfilm, om än med ett par ganska lyckade scener. Det är bara det att jag inte riktigt kan tänka bort Gösta Ekman, Ulf Brunnberg, Björn Gustavsson och de andra. Och det blir nästan som att försöka se två filmer samtidigt. Jag får lite ont i huvudet.
Handlingen börjar Charles-Ingvar Jönsson, en betydligt hunkigare sådan än vanligt i form av Simon J. Berger, som ägnar sig åt att sno bilar tillsammans med sin äldre farbror. När de en kväll snor en bil tillhörande den skumma businessledaren Wallentin (Andrea Edwards) - tydligen har någon bestämt att Wall-Enberg låter för spexigt men att Wallentin låter precis lagom seriöst - bryter helvetet löst. I bilen fanns nämligen en laptop fylld med hemlig info som länkar Wallentin till allsköns kriminell verksamhet och hon är redo att göra allt för att få tillbaka datorn. Allt innebär i det här fallet att skicka en korrupt snut spelad av Jens Hultén efter tjuvarna. Hulténs polis dödar Charles-Ingvars (han kallas aldrig för Sickan i filmen) farbror. Charles-Ingvar inser att han står näst på tur så han går under jorden och börjar planera sin hämnd. Han har en plan (förstås) och nu behöver han bara samla ihop ett gäng för att genomföra den.
Här följer en sekvens där gänget kommer samman, a la "De sju samurajerna". Charles-Ingvar rekryterar Vanheden (Alexander Karim), en bedragare och "face man", Dynamit-Harry (Torkel Petterson), en svårt alkoholiserad och psykiskt instabil sprängmedelsexpert samt inbrotts- och kassaskåpsspecialisten Rocky (Susanne Thorson) som dessutom råkar vara Charles-Ingvars före detta flickvän. Åh åh, drama! Rocky är väl den av de här karaktärerna som är längst bort från karaktärens tidigare version och ikoniska ethos. Hon pratar inte ens finlandssvenska. Tycker jag är synd. Den ursprunglige Rocky (Nils Brandt) var som ni kanske minns en ganska feg och undergiven figur som fick göra ligans skitgöra. ("Han var ju hunsartjyven" som Clark Olofsson skulle ha sagt.) Han var också den av dem som hade familj i form av fru och barn och hade att balansera sin kriminalitet med ett vardagligt liv. Med den nya karaktären delar den gamle Rocky verkligen bara sitt namn.
Storymässigt följer filmen ungefär samma klassiska beats som vi är vana vid att se från de gamla Jönssonligorna och från heistfilmer över lag. Det är alltså inte där det skaver. Det som gör den så konstig är snarare dess ton. "Den perfekta stöten" lyckas liksom aldrig hitta rätt balans mellan humor och allvar. Regissör och producent har lyft fram Stephen Soderbergs "Oceans"-trilogi som en andlig förlaga. Rimligt kan tyckas. Åtminstone den första och den tredje av de filmerna får väl ses som moderna klassiker i genren. Men "Oceans"-filmerna har stil, swag, rytm, glitz, glam och en ironisk touch som får dem att jazza. De leker lustfyllt med den nästan sagoklingande rat-pack-värld som filmerna är en remake av. De drivs av en glädje. Som publik ser vi dem i princip inte för handlingens skull utan för att få se Clooney, Pitt och alla de andra bara ha skoj tillsammans. "Den stora stöten" å andra sidan verkar vilja nå dit men vet inte hur de ska ta sig dit. Ofta blir det på för stort allvar. Det våldsamma mordet på Charles-Ingvars farbror t.ex. Eller scenen när vi först träffar Dynamit-Harry: Han sitter i en sketen husvagn ute i skogen, ångesthalsar brännvin precis som Persbrandt gjorde i "Mig äger ingen" och är sekunder från att ta livet av sig genom att spränga sig i luften när Charles-Ingvar och Vanheden knackar på. I en annan film hade det varit otroligt starkt. "Den stora stöten" lyckas aldrig hämta sig från det mörkret. När slutscenen kommer och ligan försvinner bort i solnedgången och plötsligt den klassiska ledmotivslåten hörs i bakgrunden blir jag sittande kvar och undrar vad det egentligen är jag har sett.
 |
| Visst, Dynamit-Harry har väl alltid varit en tragisk karaktär men här alltså... Mörker! |
Jag gillar skådisarna. Berger är bra, även om jag gärna hade sett hans karaktär skruvad ännu lite mer åt Cumberbatch-som Sherlock hållet. Karim och Petterson är lysande. Thorson gör en väldigt intressant figur. Men som sagt, jag vet inte vad jag ska göra av allt det här. Jag vet inte vad för slags film det här vill vara. På slutet skiftar tonen ännu en gång, mot det sentimentala. Ligan har blivit som en familj ska vi förstå. Förvirringen är total i mitt huvud. Jag har väldigt svårt att se att det skulle kunna bli fler filmer i den här serien - men jag har haft fel förr. Om så blir fallet hoppas jag att de kan hitta tillbaka till något mer av lekfullhet och ren tramsighet som präglade de gamla filmerna. Trodde väl aldrig att jag skulle säga det - men jag saknade faktiskt buskisen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar