Still Alice

Vissa filmer känns verkligen som hårt arbete att ta sig igenom. Som hemläxa. Som plikt. "Still Alice" är en sådan film. Med det menar jag inte att den är dålig. Inte alls. Men den är smärtsam. Tyngd av vikten i det den vill berätta. En vardaglig tragedi lika gränslöst grym som någonsin Shakespeares "Kung Lear" - som den faktiskt har ett visst släktskap med. Den där känslan, av att behöva tvinga mig att se den ungefär som ett barn får tvinga sig att äta upp alla grönsaker för att få efterrätt, lämnade mig aldrig. Men jag är glad att jag såg den.

Det handlar om Alzheimers. Alice Howland, spelad av Julianne Moore, är i 50-årsåldern, en framgångsrik professor i lingvistik vid Columbia University. Hennes man John, spelad av Alec Baldwin, är också akademiker. De är relativt förmögna. De har tre vuxna barn, varav en är jurist och en läkare. Det enda lilla orosmolnet är yngsta dottern Lydia (Kristen Stewart). Det är inte exakt det att föräldrarna inte stödjer henne i hennes ambitioner, men kunde hon inte i alla fall skaffa sig en ordentlig utbildning ändå? Bara som back up? Så på det hela taget har Alice det väldigt bra. Men livet kommer att kasta henne en ordentligt skruvad boll. Först är det bara väldigt små saker som hon lägger märke till. Ett ord som faller bort här och där. Men en dag när hon är ute och joggar tappar Alice bort sig totalt. Hon är helt vilse. Ett besök hos neurologen och några skiktröntgenbilder senare kommer domen. Alice minne och kognitiva förmågor är oundvikligen på väg att slockna. Och det kommer att gå fort.

Vad som följer bjuder kanske inte på några överraskningar. Berättelser av det här slaget som följer sjukdomens förlopp har sin inbyggda dramaturgi och återkommande scener. De första symptomen. Läkarbesöket. De anhörigas reaktion. Den gradvisa försämringen. Ilska och uppgörelse. Slutligen någon form av acceptans av den nya livssituationen. Det som gör "Still Alice" så effektiv är hur rakt på sak den är. Hur stillsam den här i allt det hemska. Hur den vägrar att sentimentalisera eller göra sjukdomen till något förädlande. Filmen handlar inte om att lära sig något av sjukdomen. Den har inte någon sensmoral att komma med utan visar bara på ett skeende, på ont och gott. Enkelt och utan större åthävor blir berättelsen laddad och hänsynslös. Som i scenen där Alice tappar bort sig i familjen sommarhus vid stranden och med växande desperation försöker hitta till toaletten. När hennes man hittar henne panorerar kameran ner och vi ser att hon redan kissat på sig i byxan. Medan hon hejdlöst gråter leder hennes man iväg henne, försöker trösta. Förnedringen, skammen, kärleken. Allt finns i den enkla bilden.

På sätt och vis är dramat en slags skräckfilm. Den värsta sortens skräckfilm rent av. För det finns inget sätt att undkomma och det som står på spel är något mer än bara protagonistens liv. Det är hennes själva jag. Ja, sjukdomens sätt att steg för steg stänga ned personlighet och identitet utmanar hela vår föreställning om vad ett "jag" överhuvudtaget är för något - om att det alls finns en kontinuerlig kärna där inne och vad den i så fall faktiskt består av. Det är inte utan att jag drabbas av lite noja när jag ser filmen.

Julianne Moore har med rätta blivit väldigt hyllad för sin insats. Hon fick ju rent av en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Välförtjänt. Filmens stora behållning ligger dock inte i den enskilda rollinsatsen utan i relationen som gestaltas mellan mamman Alice och dottern Lydia. Kristen Stewart tar här chansen att bryta sig loss från det svarta hål för hennes talanger som var "Twilight"-filmerna. Det gör hon faktiskt med den äran. Samspelet mellan henne och Moore är riktigt gripande. Det är också här som parallellerna till "Kung Lear" kommer in, för precis som i Shakespeares drama visar det sig att den "förskjutna" dottern är den som är den mest trofasta i slutändan. Och precis som "Lear" är det både vackert och obeskrivligt grymt på samma gång.

Moore och Stewart.

"Still Alice" är regisserad av det äkta paret Richard Glatzer och Wash Westmoreland som tillsammans har gjort många väldigt fina filmer. Min favorit är "Oskuld" från 2006, den är en riktig pärla. Glatzer var själv drabbad av en degenerativ sjukdom, i hans fall ALS och han dog faktiskt för bara ett par månader sedan till följd av komplikationer. Det är alltid bra att vara misstänksam mot biografiska läsningar, inte minst av filmer som den här, men det är svårt att inte tänka att den levda erfarenheten här inte spelar in i hur äkta och grundad skildringen är.