Hotell Marigold 2

Den bästa sortens kritik att skriva, tycker jag, är när jag får skriva om något som jag verkligen älskar. Min lista över mina elva favoritfilmer som jag lade upp här på bloggen förra sommaren till exempel. Det var en fröjd att skriva de inläggen. Det lockar igång mina estetiskt analytiska fingertoppar och känselspröt. Dessutom får det min språkliga fantasi att dansa. Det är som om jag vill gå i närkamp med den film eller text eller vad det nu är som jag skriver om och som om jag utmanar mig själv att författa ett omdöme som åtminstone på något plan kan leva upp till kritikens objekt. Sådana texter kan jag nästan skriva som i trans. Näst bäst, antar jag, är att skriva en riktigt elak sågning av det verkligt usla. Processen är så gott som densamma. Formuleringsglädjen i den förkrossande nedgörande recensionen är hyllningens mörka spegelbild. Men det gäller att vara försiktig. Det är lätt att dras med, att bli för hård, för elak, för hänsynslös. Jag försöker alltid undvika det. Jag vill inte finna för stort nöje i att vara taskig för taskighetens egen skull, eller för att locka till mig billiga klick. Det finns redan allt för många tyckare på webben som har det som sin livsluft.

De riktigt svåra recensionerna att skriva är när filmen är "sådär". Ni vet: okej. Antar jag. Inte dålig. Men heller inte hänryckande eller särskilt minnesvärd. Filmer som bara är. Som inte upprör. Som inte bländar. Som inte suger. Som inte trollbinder. De gångerna finner jag mig ofta famlande efter något att hänga upp recensionen på. För vad ska jag egentligen säga om en kulturell artefakt som varken är det ena eller det andra. Desperat försöker jag hitta något som är tillräckligt intressant att säga. En vinkel som ska ge mig något att utgå ifrån. Som nu, när jag finner mig knappa på en metatext om kritik när jag egentligen ska tala om vad jag tycker om "Hotell Marigold 2".

För två år sedan gjorde jag en kortrecension av den första filmen, när jag och fru Otterberg såg den på DVD. Det ska skrev då kunde i stort sätt gälla även den här filmen. Regissören är fortfarande engelsmannen John Madden och tillsammans med honom återvänder vi nu till Jaipur i Indien där ett gäng glada pensionärer gestaltade av gräddan ur den äldre generationen av brittiska skådespelare slagit sig ned permanent för att på ålderns höst upptäcka att de har mycket liv kvar att leva. Så här hittar vi alltså Judi Dench, Bill Nighy, Maggie Smith och alla de andra. Jag saknar Tom Wilkinson från första filmen men jag kan inte minnas exakt vad som hände med hans karaktär. Så introduceras också Richard Gere som en ny karaktär som damerna i dramat kan dräggla en smula över.

Den sammanbindande röda tråden i filmen är förberedelserna inför hotellägaren Sonnys (Dev Patel) stundande bröllop med sin fästmö Sunaina (Tina Desai), ett bröllop som dock hotas av att Sonnys fokus i livet är lite för splittrat med planer på att expandera sin hotellverksamhet som inte går riktigt som han önskar. I övrigt småputtrar filmen på utan större åthävor. Det är lite som om den saknar en riktig huvudhandling och i stället försöker sammanfoga lite blandade sidohandlingar. Finast av dem tycker jag är den tafata och timida kärlekshistorien mellan Denchs och Nighys karaktärer. De är båda uppenbarligen väldigt förtjusta i varandra men samtidigt väldigt osäkra på om de verkligen ska våga ge sig hän åt kärleken med allt vad det skulle innebära. Den handlingstråden känns verkligen genuin. En del av de andra intrigerna är möjligen lite mer skruvade eller långsökta. Vi får till och med en variant på den urgamla "Det-kommer-en-hemlig-hotellinspektör-men-är-det-verkligen-den-som-hotellägaren-tror?" intrigen som vi för eller senare har sett i precis alla TV-serier som haft någon koppling till serviceindustrin.

Faktum är att jag undrar om inte mycket av det som de här filmerna försöker åstadkomma skulle fungera betydligt bättre i TV-format. För en film blir det aldrig riktigt hackat eller malet. Det står egentligen aldrig så mycket på spel och vi hinner inte spendera tillräckligt med tid hos flera av karaktärerna för att vi riktigt ska komma åt dem på djupet. Vad som däremot blir filmiskt storslaget är det stora bombastiska hinduistiska bröllopet som utgör filmens sista akt. För fans av färg, konfetti och Bollywood-musik är den delen mumma.

Välkoreograferad bröllopsdans.

Precis som i första filmen kan jag inte riktigt komma i från att det finns något lätt problematiskt med den storögda exotism som skildringen av Indien bjuder på. Det är inte det att Madden är omedveten om det koloniala problemet. Tvärtom tycker jag det verkar som om han aktivt försöker nyansera bilden där han kan och hitta någon form av autencitet. Främst genom Denchs karaktär som arbetar som inköpare av tyger och som är den av rollfigurerna som djupast förhåller sig till lokalbefolkningen och deras kultur. Samtidigt är det och förblir en skildring utifrån. En turistbroschyr. För om det exotiska inte fanns där, varför då alls låta filmen utspela sig i Indien istället för på ett ålderdomshem i Torquay? Och då sitter vi ändå där med ett gäng vita tanter och farbröder i medelklassen som framlever sina dagar - inte som invandrare i sagolandet utan som "expats", dvs. britter boende utomlands.

Förutom Dench och Nighy tycker jag väldigt mycket om Gere. Han är väldigt avslappnad och charmig, verkar nästan njuta av att få vara en birollsfigur i ett ensembledrama som det här. Dev Patels väldigt maniska och racerverbala Sonny är nog inte var och ens kopp te, det är mycket manér och snudd på slapstick med honom. Jag är personligen lite kluven men kan se att andra kan komma att uppskatta det. En skådespelerska som filmen däremot har svårt att göra något med är Maggie Smith. I den första filmen var det hennes karaktär som gjorde den största resan, från att ha varit en bitter, misantropisk och tvärrasistisk surkärring till att visa sig ha ett hjärta av guld. Visst, hon får vara lite småvresig ibland här med, (för vem skulle väl vilja se en munter Maggie Smith?) men som karaktär har hon inte direkt någonstans att ta vägen nu. Madden försöker göra henne till gruppens andliga ankare men jag tycker inte riktigt att det landar.

Nåja, jag lyckas tydligen skriva en del om "Hotell Marigold 2". Men om det kommer ytterligare en uppföljare om ett par år, då är det fara värt att jag inte har något mer att komma med.