Thomas (Brasse), Klasse (Magnus) och Anna (Pia Green) var oskiljaktiga som studenter. De var alltid tillsammans, umgicks dygnet runt, satte upp och spelade revyer. Deras relation var en oförlöst trekant av Jules och Jim-slaget. Ja, bortsett från att pojkarnas förhållande är platoniskt liknade det nästan en polyamorös triad (även om ingen som varit inblandad i filmens manuskript hade känt till det begreppet såklart). Nu har tio år gått. Efter en skilsmässa flyttar Thomas tillbaka till Stockholm och återknyter kontakten med sina gamla vänner. Klasse och Anna har under åren som gått hunnit med att både gifta sig och skiljas även om de fortsätter att träffas och - antyds det ganska tydligt - ligger med varandra ibland. Klasse insisterar på att det är "en lycklig skilsmässa" men vi förstår snart att han är den som har svårt att gå vidare.
Samtidigt som trion återknyter bekantskapen står en annan gammal vän (spelad av Lars Amble) i begrepp att gifta sig. Han ber gänget att framföra en föreställning av sina "greatest hits" på bröllopet. Thomas, Klasse och Anna tackar ja, men inser snart att det gamla materialet inte håller längre och bestämmer sig istället för att skriva en ny revy om kärleken och äktenskapets vedermödor. Samtidigt blir Thomas och Anna ett par och Klasse tvingas att konfrontera en mängd uppdämda känslor. Det blir en smärtsam process som får allt möjligt att komma upp till ytan som egentligen borde ha pratats igenom för länge sedan.
Metanivån i filmen är uppenbar redan från första stund. "Två killar och en tjej" börjar med de tre huvudpersonerna på scen i ett flådigt musikalnummer där de vänder sig direkt till oss i publiken och meddelar att "vi har tänkt att denna gången /Ge er äkta dramatik." Gränsen mellan rollfigurerna och skådespelarnas offentliga persona är hela tiden flytande även om Thomas och Klasse snarare är en slags fantasi om vilka Magnus och Brasse skulle ha varit om de inte blivit framgångsrika entertainers. Tillbakablickande och nostalgi är ett genomgående tema i filmen. Drömmen om att kunna återvända till den tillvaro som vi minns som mycket enklare och bättre, men som visar sig vara omöjligt, dels för att vi inte längre är de samma, men också därför att våra minnen i sig alltid är bristfälliga. Inte heller det förflutna är vad vi minns att det var. Med tanke på vilken betydelse nostalgin haft i Hallströms senare filmer är det intressant att se den sortens tankegods så grundligt manglas här.
Magnus Härenstam gör sin bästa filmroll här, utan tvekan. Handen på hjärtat, hur mycket vi än älskade honom så tänkte vi inte på honom som någon stor aktör. Det var ju snarare Brasse Brännströms grej. Det var snarare han som var över och doppade tårna i verkligt dramatiskt skådespeleri. Härenstam var liksom alltid sig själv, en energisk, lätt spattig och intellektuell man, vältalig, älskvärd, lite stiff. Han var en ständig straight man vars samlade energi stod i kontrast till den mer kaotiske Brasse. I "Två killar och tjej" gör Härenstam dock det som varje stor skådespelare måste vara beredd att göra: Han släpper garden och kastar sig ut utan skyddsnät. Han vågar vara patetisk, verkligen på djupet löjlig och han låter oss se en sorg under den käcka "hejsan-hejsan"-fasaden som jag inte är säker på att vi någonsin sett tidigare. I en scen två tredjedelar in i scenen när Härenstams Klasse tappar allt och i vredesmod börjar slänga möbler och husgeråd omkring sig i ren och skär existentiell ångest över att ha blivit överflödig blir jag uppriktigt skakad av vad jag får se. Det är verkligen strålande.
Brännström är på sätt och vis den mer återhållsamme av de två här. Han har ingen motsvarande scen där han ballar ur. Han bär i stället sin smärta ganska tydligt i ansiktet under stora delar av filmen. Han är mer av en öppen bok än vad Härenstams vanligtvis tillknäppte figur är. Kanske även det en återspegling av de bådas mer privata dynamik? Pia Green gör också en av sina bästa roller i filmen. Det är inte en enkel sak att balansera mellan de båda herrarna men hon gör ett bra jobb med att hävda sin Anna som en karaktär i sin egen rätt, blir aldrig reducerad till en trofé för männen att tävla om. (Visserligen kan jag inte undkomma min egen lilla privata kontrafaktiska fundering: Hur skulle den här filmen vara om det vore Eva Remaeus i den kvinnliga huvudrollen? Kanske hade det blivit lite väl meta, men det är ändå den funktionen hennes karaktär fyller...)
Slutet är försonande och pekar framåt mot ett liv som ändå fortsätter. Allt mörker och allt det förflutna till trots. Filmen kom att bli det sista egentliga samarbetet mellan Hallström, Härenstam och Brännström (även om Brasse också var inblandad i manusarbetet på "Mitt liv som hund") efter mer än ett decennium av nära samarbete på film och TV. Kanske hade de i och med den här filmen sagt de hade att säga tillsammans? Återigen känns det dock som om filmens handling speglar och föregår den verkliga biografin. I någon mening är kanske Anna inte så mycket "Fem myror"s Eva som Lasse Hallström själv. Och precis som filmens Klasse blev på sätt och vis Magnus Härenstam den som blev stående kvar och inte visste riktigt vart han skulle ta vägen sedan de två andra försvunnit, Hallström till Hollywood och Brännström in i scenskräcken. När jag hör Härenstam tala om den sorgen i intervjuer kan jag absolut känna igen något av hans rollgestaltning här. Ändå fortsätter som sagt livet. Ända tills det inte gör det. Men filmerna har vi kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar