Bosch - Säsong ett & två

Har vi nått "peak television"? Det är något som amerikanska tv-kritiker har börjat diskutera på sistone. Med det menar de det faktum att vi har fler tv-serier än någonsin och att det inte längre är möjligt för en person att ha en riktig överblick, inte bara av televisionslandskapet i stort utan även över allt som är riktigt bra. Så brukade det inte vara. Att det sedan varit grundförutsättningen för all kritik av litteratur eller film gör nog ändå att jag inte oroar mig särskilt mycket.

Men jag tar upp det eftersom jag fram till helt nyligen hade totalt missat ett väldigt bra TV-drama som jag här vill rikta er uppmärksamhet på. Serien heter "Bosch", är producerad direkt för Amazon och den är baserad på en serie kriminalromaner av författaren Michael Connelly. Connelly förefaller vara väldigt produktiv. Jag har inte läst något av det han skrivit men jag blir verkligen sugen när jag ser serien baserad på hans karaktär

Seriens huvudförfattare heter Eric Overmeyer. Han har varit inblandad i flera av TV-historiens bästa kriminalserier som t.ex. "Homicide" och "The Wire". Det märks. Det finns faktiskt en hel del av Wire-DNA i "Bosch". Flera skådespelare från den serien dyker upp här. Och precis som i "The Wire" utnyttjas ett saktmodigt, ytterst välgenomtänkt tempo till att expandera historien om ett brott ut till berättelsen om en stad och om det amerikanska samhällsbygget. Samma sociologiska djup som "The Wire" har förvisso inte "Bosch" ambition på, men den har andra kvaliteter.

Serien utspelar sig i Los Angeles och det finns en klar linje till noirtraditionen. Seriens estetik är sval och sparsmakad. Titelsekvensens jazziga blås sätter tonen för det som komma skall. I centrum står en detektiv vars plågade och trasiga manliga själ driver honom att konfrontera mänsklighetens alla ruttnaste sidor i en kamp för ett rättspatos som kanske inte alltid står i samklang med polismyndighetens reguljära föreskrifter. Gestaltad av Titus Welliver är detektiven Harry Bosch på många sätt en typisk deckarhjälte - envis, hård, kärv - men han har också andra sidor. Det finns något skört och försiktigt över honom med. Han längtar efter att knyta an kontakten till sin dotter som han träffar allt för sällan och det känns verkligen som om han skulle vara en bra pappa, en som verkligen lyssnar och bryr sig. Det är ett porträtt med flera sidor.

Varje säsong kretsar kring ett specifikt fall. Den första handlar om jakten på en seriemördare och den andra om en uppgörelse i undre världen med kopplingar till kasinovärlden och porrindustrin.Tempot är bitvis försiktigt men ändå med inre driv. Vårt huvudfokus är på Bosch och hans kollegor men det finns även utrymme för bifigurerna och människorna på den andra sidan om lagen att ta plats. De delarna av serien är minst lika gripande. Inte minst i första säsongen där vi får spendera mycket tid med den efterlyste mördaren Reynard (Jason Gedrick) och dennes fostermor Irene (Veronica Cartwright). De scenerna är som ett litet kammarspel sig självt, gripande, otäckt, ömt och tragiskt på samma gång. Det är ett nyttigt korrektiv mot så mycket annan populärkultur där seriemördaren allt för ofta blåses upp till orimliga och omänskliga proportioner.

Bland andra skådespelare i den väl avvägda ensemblen som utmärker sig kan nämnas Jamie Hector, Amy Aquino, Sarah Clarke och Lance Reddick (som gör ungefär samma slags tajta och tuffa polischef som han spelade i så väl "The Wire" som "Fringe" men som alltid är ljuvlig att se).

Bosch (Titus Welliver) och Edgar (Jamie Hector).

"Bosch" är ett tätt kriminaldrama men det är verkligen stämningen som fångar mig. Det är väl förvisso inte på något sätt unikt eller originellt med melankoliska detektiver, tvärtom är det som sagt en lång tradition som sträcker sig tillbaka till den hårdkokta genrens första guldålder. Det som gör att "Bosch" lyfter är sättet som Overmeyer och hans team behandlar det på. Noir är känslig materia. Det krävs inte mycket för att du ska missa målet och då kommer resultatet onekligen att bli parodiskt. "Bosch" undviker alla de fallgroparna och slår an strängen precis rätt. Jag ser redan fram mot att få ta del av Harry Boschs nästa fall.