Det är inte det att jag inte förstår varför "Deadpool" tilltalade somliga. Särskilt inte som jag kom att se den ganska kort efter att ha släpat mig igenom Snyders Stålmannen/Läderlappen-rulle. Den filmens gravallvarliga dysterhet och machismo blev bitvis ofrivilligt humoristisk. På ett sätt då befriande med något som "Deadpool" som inte tar något alls på allvar. Redan de inledande förtexterna är ett enda långt metaskämt som listar alla klichéer som vi kommer att få ta del av under filmens gång. Någonstans där fladdrar också en samlarbild på Ryan Renolds i rollen som Gröna Lyktan förbi, som en påminnelse om att huvudrollsinnehavaren redan spelat en annan hjälte i trikåer utan större framgång. Och så fortsätter det.
Den självparodiska stilen blandas sedan upp med hypervåld uppskruvat till tusen. Det är mer Tom och Jerry än traditionella Marvel-slagsmål. Fysikens lagar är underställda slapstickens och såväl blod som kroppsdelar flyger vilt omkring. Och visst, hela poängen med en karaktär som Deadpool är att han är så amoralisk, en maktfantasi befriad från alla de sociala gracer som brukar omge seriehjältar. I stället för en moralkod har han ett hämndbegär och en stor portion swag. Känslan är hela tiden att han tycker han själv är jävligt het i sin svart-röda dräkt.
Jag är med i kanske tio minuter. Sedan tröttnar jag ganska snabbt. Visst dyker det upp roliga one-liners filmen igenom. Jag är särskilt svag för scenen där Colossus (med röst av Stefan Kapicic) ska släpa med Deadpool till Professor X och denne omtöcknad undrar: "Stewart eller McAvoy?" Det finns mycket av den sortens humor i filmen. Problemet är väl bara att det är den sortens inslag som funkar bäst som kristyr. Filmen "Deadpool" blir snabbt som en tårta som enbart består av kristyr och som saknar sockerkaksbotten. Den sjunker ganska snabbt ihop.
Jag kan knappt överhuvudtaget redogöra för filmens handling, helt enkelt för att den är så obetydlig för helheten. Och visst, tunna intriger är vi kanske vana vid när det gäller superhjältefilm och ja, det är skönt att för en gångs skull finalen inte går ut på att jämna städer med marken men jag känner mig i alla fall mest tom efteråt. Den enda känslan förutom några småskratt som filmen ger mig är medkänsla för Morena Baccarin, som är oerhört begåvad men ständigt underutnyttjad, och som i den här filmen är helt och hållet reducerad till passivt kuttersmycke. Blä för det.
Då gillade jag som sagt "X-Men: Apocalypse" bättre. Med det vill jag inte påstå att den hör till de starkaste av mutantfilmerna. Särskilt inte i jämförelse med förra delen "Days of Future Past". Trots samma kreativa team, med regissören Bryan Singer i spetsen, är den här filmen betydligt mer splittrad. Det är många intrigtrådar och sidohandlingar som löper parallellt och dessvärre håller väl inte alla hela vägen.
Svagast är faktiskt det som på ytan skulle vara huvudplotten, filmens stora skurk - Apocalypse, en uråldrig mutant, kanske rent av världens första. Gestaltad av en till oigenkännlighet blå Oscar Isaac, vaknar denne Apocalypse till liv efter årtusenden av slummer och förväntar sig att bli dyrkad som en gud precis som han var i Egypten på den gamla goda tiden. Det är precis lika trött och oinspirerat som det låter. Isaac är helt bortkastad i rollen och det lyfts inte ett finger för att utforska det som kunde ha varit någon form av tematiskt djup kring karaktären. Styrkan i X-menfilmerna är och har alltid varit mutantkrafterna som metafor för utanförskap och att känna sig annorlunda. Att då koppla det till en mer existentiell överbyggnad hade kunnat bli riktigt spännande. Men det händer alltså inte. I stället spårar allt ur ännu mer CGI-förstörelse av ganska oinspirerad natur. Lika hopplöst bortkastade är de sidekicks som Apocalypse samlar omkring sig, inte minst stackars Olivia Munn - ännu en fantastisk skådespelare som reduceras till tajt dräkt och att puta med rumpan.
Ändå finns det bitar av filmen som jag verkligen tycker om. De tidiga sekvenserna med Magneto (Michael Fassbender) som försöker leva ett vanligt liv som arbetare i Polen är ett tragiskt drama i miniatyr där Fassbender får lov att verkligen briljera. Sånt vill en ju se mycket av. Jag gillar scenerna när vi får följa de unga versionerna av Scott Summers och Jean Grey (nu recastade som Tye Sheridan och Sophie Turner från "Game of Thones"). Det är den där sortens tonårssåpa som Marvel alltid gjort så bra. En actionsekvens med Evan Peters som Quicksilver är visserligen delvis en upprepning från förra filmen men lyckas nog faktiskt toppa den i visuell påhittighet och förmåga att faktiskt häpna. James McAvoyoch Rose Byrne är väldigt fina tillsammans. Och så har vi då slutligen Jennifer Lawrence som än en gång själ showen fullständigt som Mystique och som i kraft av sin enorma pondus förvandlar karaktären till filmens riktiga huvudperson.
"X-Men: Apocalypse" är alltså en påse blandat, minst sagt. Men det finns åtminstone någon slags drama här. Och en del riktiga karaktärer. Visst kan det vara befriande med den sortens respektlöshet som "Deadpool" kommer med men om det inte har någon grund alls då blir det faktiskt bara en slags populärkulturell onani.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar