Så när vi berättar en spökhistoria runt en lägereld inleder vi den med "det här hände en kompis till mig...". Bram Stoker, Mary Shelly och H.P. Lovecraft byggde sina berättelser kring brev, dagböcker och "autentiska" dokument som sammanfogats för att låta oss ta del av den kompletta historien. I och med "The Blair Witch Project" och "Paranormal Activity"-serien flyttade greppet in i filmvärlden med det som brukar kallas för found photage.
En annan form som lämpar sig utmärkt för att berätta den här sortens mockumentära skräckberättelser är radioteatern. Ett medium som bygger på inspelade röster och där lyssnarens egen fantasi får skapa bilderna - det är lite som det bästa av två världar, inte sant? Nu tänkte jag tipsa om två sådana serier som finns tillgängliga i poddform. De delar båda mycket av samma uttryck och grepp och båda är de riktigt otäcka.
The Black Tapes Podcast är en kanadensisk serie som nu är inne på sin andra säsong. Den har snabbt blivit ett fenomen. I serien får vi möta journalisten Alex Reagan och hennes producent Nic. Alex påbörjar ett reportage om Richard Strand, en forskare vars provocerande framtoning och egna mystiska förflutna skulle vara nog i sig för att skapa ett fascinerande porträtt. Strand, själv en utpräglad skeptiker, är grundaren av ett institut som utfäst en belöning på en miljon dollar till den som kan presentera vattentäta bevis för att det övernaturliga existerar. Hittills har ingen lyckats menar han. Men podcasten hämtar sin titel från Strands samling av "svarta band" - fall som han inte lyckats motbevisa än. När Alex börjar nysta i dessa fall dras hon djupare och djupare in i en väv av läskigheter som bara växer och växer. Hon blir mer och mer personligt indragen och bergtagen allt eftersom historien fortsätter.
Serien är skapad och författad av Paul Bae och Terry Miles, vilka har bakgrunder som lärare och komiker. Det krävs dock lite grävande för att få reda på detta. Själva serien och hela dess närvaro på nätet håller hårt i fiktionen att detta är en verklig dokumentärserie. Skådespelarnas namn finns inte angivna någonstans. Såväl "Alex Reagan" som "Richard Strand" har sina egna twitterkonton. Den fiktiva radiostationen Pacific Northwest Stories där reagan arbetar i serien har en egen webbsida på nätet. Det finns gott om forumdiskussioner på Reddit och annorstädes där lyssnare debatterar om det som de hör är verkligt eller inte.
"Serial", Sarah Koenigs dokumentärpodd (tidigare omskriven här på bloggen), har uppenbart varit en stark inspirationskälla både vad gäller form, ton och innehåll. "Reagans" röst, sättet som hon berättar sin historia, tycks uppenbart modellerad efter Koenig och precis som i "Serial" finns det hela tiden ett metaperspektiv i berättelsen. Serien handlar lika mycket om "dokumentärens" tillkomst, processen, som de berättelser som formellt är dess ämne.
"The Black Tapes Podcast" är stundtals febrig och intensiv. Historierna som berättas är fyllda av märkliga och laddade bilder. Storyn expanderar hela tiden både utåt och inåt i koncentriska cirklar och effekten kan vara bitvis disorienterande. Jag misstänker att det är fullt medvetet från skaparnas sida. Det som håller samman allt är karaktärerna Alex och Strand. Samspelet mellan de två är dynamiskt och ju närmare Alex kommer ju mer mystisk blir Strand själv, samtidigt som Alex börjar tappa fotfästet i tillvaron. Särskilt skådespelerskan bakom Alex röst gör ett fenomenalt jobb vad gäller naturalistisk trovärdighet. Den nivån klarar inte riktigt alla i ensemblen att upprätthålla. Som helhet är serien dock hypnotisk och jag är klistrad så fort ett nytt avsnitt kommer.
Ännu starkare och mer imponerande är dock en svensk motsvarighet som Sveriges Radio släppte i veckan under rubriken "P3 serie": "De dödas röster" skapad av Sara Bergmark Elfgren, den ena av författarna till Engelsfors-trilogin. Även här är det alltså frågan om en fiktiv dokumentär med en kvinnlig journalist i centrum. Återigen leder undersökningen in i otäcka och övernaturliga skrymslen. Storyn som berättas är dock mer fokuserad och mer grundad i ett personligt trauma.
Vi får följa reportern Emma Nylander som arbetar med en serie om ett makabert mord från hennes ungdom på 90-talet. Mordet på Jessica Lundh som var Emmas bästa vän. Det blir en resa bakåt i tiden för Emma där hon återknyter bekantskapen men medlemmarna i sitt gamla kompisgäng. Det blir en historia om nu och då, vad vi gör med våra liv, om den sköra tonårstiden när allt tycks stå på spel, om skuld och ånger och om ond bråd död. Och så som sagt, det är en spökhistoria också. Mordet på Jessica Lundh har redan från början kommit att förknippas med ockultism och svart magi. Genom åren har legenden växt.
Det är ett finstämt och lågmält men hela tiden ruskigt drama som utvecklar sig. Serien består av åtta halvtimmeslånga avsnitt och jag misstänker att flera kommer göra som jag och lyssna på allt i ett svep. Den dokumentära ramen är väldigt genomförd och helt trovärdig. Även om "De dödas röster" inte driver fiktionen lika långt ut i paratextualiteten som "The Black Tapes" är den faktiskt mer övertygande. Röstskådespelarna som Sanna Sundqvist, Måns Nathanaelson, Leona Axelsen och Johan Ehn har en tonträff som är magisk. Här förekommer också författare som Jack Werner och Anna-Karin Linder Kraukis som sig själva, vilket är en rolig detalj. Där är bara någon röst som sticker ut och låter lite väl manierad men det är inget som påverkar helheten.
För mig som liksom rollfigurerna gick på gymnasiet vid den tiden, som också spelade Kult och andra rollspel, som också brottades med olyckliga förälskelser slår serien bitvis som en knytnäve i magen. Det finns så mycket att känna igen. Minnen kommer flödande tillbaka. Jag känner igen personerna i serien. Jag har delat så många av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Mitt uppe i den andlösa thrillerhandlingen finns en sorg och ett blödande hjärta som jag omöjligen kan värja mig ifrån. Precis som i Engelsforstrilogin slår Bergman Elfgren an något äkta mitt uppe i all fantastik, med den skillnaden att här når det mig där det svider som mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar