Upstart Crow

Ibland dyker det upp kulturella artefakter som verkar vara som gjorda bara för dig. Som prickar in det där perfekta venndiagramet av intressen. Till exempel vet ju alla som känner mig att jag är ett überfan av Shakespeare - jag har översatt och satt upp honom många, många gånger om och så vidare. Jag är också djupt förtjust i torr och bisarr brittisk sitcom. En av mina absoluta favoriter är gamla goda Blackadder från 80-talet. Och den bästa säsongen av den serien är ju utan tvekan den andra som utspelar sig i den elisabethanska eran. Så om någon skulle föreslå en sitcom om William Shakespeare och hans tidiga försök att slå igenom som dramatiker författad av Ben Elton (en av den svarte ormens skribenter och dessutom en mycket underhållande satiriker i romanform) - då kan jag ju inte göra annat än att säga "Ja tack" Nu på en gång!" och klistra mig vid skärmen.

När sedan serien visar sig vara precis allt det som jag hade kunnat önska - den är bitsk, lärd, bitvis lagom plump, oklanderligt tajmad och balanserande precis på rätt nivå av anarkonismer - då har jag egentligen inte så mycket mer att tillägga än att om ni är alls något som mig så måste, måste, MÅSTE ni se "Upstart Crow" så snart som absolut är möjligt.

Titeln hämtar serien från ett berömt citat hämtat från poeten och pjäsförfattaren Robert Greene som i en pamflett från 1592 hävde ur sig följande om en konkurrent som han inte gillade: 

"Yes, trust them not, for there is an upstart crow, beautified with our feathers, that, with his Tygers heart wrapt in a Players hide, supposes he is as well able to bumbast out a blanke verse as the best of you; and being an absolute Johannes Factotum, is in his owne conceit the onely Shake-scene in a countrie."

Ord och inga visor. Den där referensen till "Shake-scene" på slutet gör det uppenbart vem Greene syftar på. Det är det tidigaste omnämnandet av Shakespeare som dramatiker vi har bevarat. Greene som liksom de flesta andra som skrev pjäser för scenen vid den här tiden var universitetsutbildad (läs bitter arbetslös akademiker) och han tycks inte haft mycket för den där skådespelaren som struttade runt som en annan uppkomling och fick för sig att han själv kunde skriva. Greene dyker också upp i serien som en återkommande antagonist som om och om igen försöker sätta dit Shakespeare, skämma ut honom och så vidare.

Shakespeare spelas av David Mitchell, en annan favorit bland det senaste decenniets brittiska komiker. Han gör dramatikern med en balanserad blandning av ambition, mindervärdeskomplex och närmast naiv dumhet. Vi möter en Shakespeare som slår underifrån, som får kämpa med näbbar och klor för att vinna någon som helst form av respekt oavsett om det handlar om hans familj, hans tjänare, hans teatergrupp eller samhället i stort. Och i strävan efter att uppskattas låter han sig också utnyttjas. I en rolig invertering av gamla konspirationsteorier är det i den här serien Shakespeare som skriver alla Christopher Marlowes (Tim Downie) pjäser. Marlowe behöver bygga upp ett rykte som författare som cover för sina spionaktiviteter och Shakespeare tycker att han är en så ball snubbe att han låter denne ta några av hans bästa pjäser till dags dato. Det är ett skämt som kanske riktar sig till de redan invigda men å andra sidan - det är ju just det jag är.

Elton utnyttjar naturligtvis också intrigmoment och paralleller till en rad av Shakespeares senare pjäser som byggstenar i de olika avsnitten. Effekten är ofta väldigt rolig. Elton jobbar också med precis lagom mycket anakronismer. Ett återkommande gag är t.ex. att Shakspeare klagar på bristande service och ständiga förseningar i vagntransporten mellan London och Stratford-On-Avon. Även den som åker tåg med någon slags regelbundenhet i dagens Sverige kommer att känna igen sig. Ändå är serien tydligt grundad i sin tidigmoderna miljö. Överhuvudtaget är "Upstart Crow" väldigt väl konstruerad och det märks att Elton läst det senaste vad gäller Shakespeare-biografier. (Särskilt, skulle jag tro, Greenblatts "Will In The World" från 2004.) Förutom Wills två tjänare Bottom (Rob Rouse) - vars namn vi känner igen - och Kate (Gemma Whelan) som drömmer om att själv få stå på scenen är alla karaktärerna verkliga personer ur historien som rörde sig i Shakespeares kretsar.

Jag är faktiskt särskilt förtjust i scenerna med familjen i Stratford-On-Avon. Och inte minst då i Liza Tarbuck som Shakespeare fru Anne. Det finns en värme i hennes porträtt och en intimitet mellan henne och Mitchell som överraskar och som jag tycker mycket om. Elton väljer inte den självklara vägen här. Anne Shakespeare var tio år äldre än sin make och giftermålet tycks ha kommit till efter att William gjorde Anne gravid. Allt detta berörs förvisso i serien men det är också tydligt att makarna faktiskt också älskar och respekterar varandra. Det hade varit så lätt att göra Anne till en Selma för Will Shakespeares Lilla Fridolf men så är det alltså inte alls. Varje avsnitt avslutas dessutom med en återkommande scen där makarna sitter tillsammans vid brasan och röker varsin pipa tillsammans. Det låter kanske konstigt att säga så om en sit-com, men jag hoppas faktiskt att det kan ha varit så även på riktigt.

#relationshipgoals