The Lobster

David tar in på ett hotell. Han har fyrtio dagar på sig att hitta en partner att dela sitt liv med. Om han inte lyckas kommer han att förvandlas till ett djur. Vilket djur får han välja själv. David tänker att han nog vill bli en hummer. De kan leva tills att de blir hundra år och de förblir fertila tills de dör. David finner det tilltalande. Med sig har David en hund. Hunden var en gång i tiden hans bror. Brodern lyckades inte hitta någon partner. Hotellet arrangerar varje dag jaktutflykter. Gästerna utrustas med bedövningsgevär och skickas ut i skogen där de jagar singlar som lever utanför samhällets normer. Varje ensam som gästen fångar in ger en extra dag på hotellet. En extra dag att hitta den där någon som ska komplettera dem.

Detta är "The Lobster", den grekiske regissören Yorgos Lanthimos första engelskspråkiga film. Den är väldigt rolig. Och sorglig. Den är också väldigt grym. Filmen öppnar med en sekvens där en kvinna skjuter ihjäl en åsna med en pistol. Scenen får aldrig någon förklaring i filmens handling. Det är som om den i första hand finns där för att påminna oss om att det under allt knas och all absurdism ligger en svart avgrund och pulserar. Lanthimos vill inte låta oss glömma den saken.

Världen som filmen tecknar är grå och murrig. Himlen är nästan hela tiden täckt av moln. Känslan och doften av höst ligger som ett täcke över allt, även inne på det allt annat än hemtrevliga hotellet, där de boende ges identiska kläder och blir runt fösta och övervakade av personalen som vore de fångar i ett fängelse. Deras brott - att inte ha någon partner. Att vara ensamma. En slags misslyckande som vi får förstå att samhället finner allt för smärtsamt för att acceptera.

Lanthimos arbetar med satir på en ljuvt subtil nivå. Den upp-och-nedvända värld som han visar oss är bara precis så skissartat tecknad som den behöver vara för att det ska gå att förhålla sig till den. De mer otroliga inslagen bara finns där, behandlas helt som vardag av filmens gestalter. Det är inte en film driven av effekter. Visuellt är den slående med sina landskap och sina interiörer som valts med stor omsorg. Mer än en gång medan jag ser filmen slås jag av en slags likhet med Wes Andersons verk. Men Lanthimos är som en Anderson som tagit nedåttjack. Dockhustrolleriet är här parat med ett svart, svart blödande hjärta som inte tror mycket gott om människan.

I centrum har vi alltså David, som spelas av Colin Ferrell. Ferrell har aldrig hört till mina favoritskådespelare. Jag har aldrig köpt honom som actionhjälte och aldrig uppfattat hans filmpersona som så vidare sympatisk. I rollen som David är han perfekt. Han är och ska vara ett tomt kärl och Ferrell fångar det med en precision som jag imponeras av. Jag tycker inte om honom. Det är nog inte heller meningen att jag ska göra det. Spelstilen är genomgående nedtonad, deadpan, förråder inte mycket av karaktärernas inre. Filmen har långt fler fantastiska bifigurer än vad som låter sig räknas upp här. Alla är ganska kalla, distanserade, frånvarande och kapabla till att göra varandra riktigt illa. Ett undantag är John C. Reilley, som spelar en annan av hotellets gäster som David umgås med. Reilley kan naturligtvis inte undgå att skänka något av mänsklig värme till sin läspande karaktär. Det andra undantaget är Rachel Weisz som spelar en av de jagade singelmänniskorna i skogen och som David träffar efter att ha lämnat hotellet. Filmens andra hälft, som nog är något svagare än den första, kretsar mycket kring ett förbjudet förhållande som växer fram mellan Ferrells och Weiszs karaktärer.

Ferrell och Weisz finner varandra i skogen.

"The Lobster" är inte en film som skriver sin publik på näsan. Det är upp till oss själva hur vi vill tolka och förstå berättelsens minst sagt säregna centrala metafor. Vad som står klart är att Lanthimos finner ett småsadistiskt nöje i att peta i vår tids föreställningar om tvåsamhet. Hur djupt rotat det är. Hur märkliga och ytliga våra idéer är om vad det är som får oss att "passa ihop". Om hur de som väljer att ta avstånd själva kommer att bli minst lika hårdfört förtryckande som det samhälle de flytt från. Det är en mycket rolig film men också en där skrattet ofta fastnar i halsen. Om den sedan inte håller helt ut hela vägen må vara hänt. Jag kommer att bära den med mig länge.