Igår dog Leonard Nimoy. Saknaden drabbade mig på ett mycket djupare och omfattande vis än vad jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Det var verkligen som om en nära vän eller en familjemedlem hade gått bort. Den breda flodvåg av sorg som rullade över sociala medier vittnar om att fler än mig kände likadant. Han hade varit en del av våra liv. Långt innan jag ens sett en enda minut av "Star Trek" kände jag till och kunde identifiera Mr Spock, han som hade spetsiga öron och alltid var logisk. Han var till och med en tydligare symbol för serien än rymdskeppet Enterprise självt. Det var en figur som jag på något vis bara sugit upp genom allmänt kulturell osmos. Och Spock var verkligen Nimoys. Gene Roddenberry må ha skapat "Star Trek" men utan Spock vore den inget och Nimoy skapade Spock. Det märks inte minst när en ser de tidigaste avsnitten av den gamla serien. Det är tydligt att ingen, varken manusförfattare eller skådespelare, ännu vad vem den där karaktären är. Han beter sig verkligen inte vulkanskt. Han skrattar och är sarkastisk. Det är jättekonstigt. Men så några avsnitt in händer det. Nimoy ska reagera på en eller annan upptäckt. Repliken är bara ett ord: "Fascinating." Han säger den helt neutralt, nästan mystiskt, och så höjer han ena ögonbrynet, bara det ena, bara lite. I det ögonblicket har han det. Där föds Spock. Allt annat kommer ur det valet. Andra centrala krokar skulle tillkomma. Handsaluten. Frasen "Live long and prosper". Allt det kom från Nimoy.
Sedan spenderade han som bekant många år med att försöka distansera sig från rollen. Nimoy var en hårt arbetande karaktärsskådis och ville inte fastna i ett fack. Han skrev en självbiografi med titeln "I am not Spock" 1975. Den ständigt växande fanskaran kring den nedlagda serien verkade förbrylla honom. Under sjuttiotalet fanns långt gångna planer på att återuppliva TV-serien med nya avsnitt. (Det projekt som gick under namnet "Star Trek: Phase Two".) Nimoy var den ende av originalskådisarna som inte ville komma tillbaka. I stället skulle en nya ung vulkansk vetenskapsofficerare vta över Spocks funktion. Till slut gick Nimoy ändå med på att dyka upp som gästskådespelare i tre-fyra avsnitt per säsong. Nu blev aldrig den serien av. Manuset till pilotavsnittet skrevs om och användes till "Star Trek: The Motion Picture" (1979) istället. (Det är en av anledningarna till att den filmen känns så långsam. Det är egentligen ett 40 minuters manus som dragits ut till två timmar.)
***
Filmserien baserad på den ursprungliga serien är ett märkligt djur. Den rymmer såväl toppar som dalar. Där finns också intressant nog en serie inne i serien. Tre av filmerna utgör liksom en trilogi, en slags sammanhållen berättelse med genomgående känslomässig utveckling hos karaktärerna. Eftersom Spock själv på många sätt står i centrum kallas den ibland för Spocktrilogin. Jag talar alltså om filmerna II-IV. Det är en historia om karaktärens död och återuppståndelse och som sådan naturligtvis fulladdad av mytologisk resonans. En resonans som blir ännu starkare nu efter Nimoys död.
"Star Trek II" räddade verkligen alltihop. Utan dess framgång och popularitet hade vi inte fått fler filmer och absolut inte fler TV-serier. Inte helt otypiskt var det en succé som kom efter att Roddenberry själv hade blivit avhängd. (Precis som "The Next Generation" blev riktigt bra först efter att den då sjuke Roddenberry tvingats sluta.) Istället tog producenten Harve Bennett och regissören Nicholas Meyer över. Meyer visste i princip inget om "Star Trek" och Bennett plockades främst in för att han var bra på att hålla projekt inom budget. Men de två kopplade an till materialet på ett sätt som fick dem att frigöra något i det. Roddenberry må ha morrat i kulisserna. Resultatet var kanske inte alltid sant mot hans vision men det var allt vad "Star Trek" borde vara. Meyer ställde karaktärerna i centrum och han tog dem på allvar. Dessutom lät han dem växa upp och mogna.
Åldrande och dödlighet står i centrum i "Star Trek II". Meyer ville från början att filmen skulle ha undertiteln "The Undiscovered Country" - en referens till "Hamlet" där det oupptäckta landet är just döden. Filmbolaget gillade inte idén och Meyer fick spara rubriken till den sjätte filmen istället. Men från första scenen går ändå en djup melankoli genom filmen. Den är en rafflande och tajt actionfilm också. Samtidigt går den i moll, sorg och vemod. Det är som om den hela tiden laddar inför den stora slutsekvensen där Spock offrar sitt liv för att rädda skeppet.
Det är och förblir bland det bästa som någonsin gjorts i "Star Trek". Kirk och Spock på varsin sida av avspärrningen. Kirk för första gången mållös, tvungen att inse att det inte finns något han kan göra. Han, hjälten som alltid finner en lösning, ställs inför ett scenario som han inte kan gå segrande ur. Nimoy och Shatner agerar båda på höjden av sin förmåga i scenen. Idag kan jag inte ens förmå mig att se om den. Den är för stark. För mycket på riktigt.
Ikoniska karaktärer går dock inte att hålla döda. De kommer alltid tillbaka. Redan under inspelningen av tvåan verkar Nimoy ha insett att han ville fortsätta. Scenen där Spock gör en tankesmälta med Doktor McCoy (DeForest Kelley), det grepp som blev vägen till karaktärens återkomst, var uppenbarligen något som Nimoy och Bennett kokade ihop i hemlighet. Sedan använde Nimoy den delikata förhandlingsposition han skapat till att få sig själv befodrad. Ville filmbolaget ha tillbaka honom som Spock var de allt tvungna att låta honom regissera nästa film.
"Star Trek III" är den svagaste delen av trilogin. Dels beror det på att varje film som jämförs med tvåan kommer att verka blek. Dels beror det på att filmen redan från början är lite för låst. Det finns så många saker som filmen måste göra att storyn blir lite baklåst. Dessutom är filmen ibland lite för ambitiös för sin snåla budget. Scenerna på Genesis-planeten ser ut precis som de kulisser som de är. Ändå rymmer filmen en hel del pärlor. Den besatte McCoy är riktigt roliga och ger Kelley en chans att ta ut svängarna. Vi får överhuvudtaget mer av alla besättningsmedlemmarna än i tidigare filmer. Mer Scotty, mer Chechov, mer Sulu, mer Uhura. I den gamla serien var de aldrig mer än glorifierade statister. Här får de åtminstone lite rum att bli riktiga karaktärer. Nimoy lyckas också locka fram det bästa ur Shatner igen i sekvensen när klingonerna tar livet av hans son David. Det blir en död som till skillnad från Spocks inte går att vrida tillbaka.
Slutet, där Spocks katra återförenas med hans regerererade kropp, är oväntat återhållsam. Efter att ha väntat på att få se Nimoy hela filmen räcker det bara med att vi ser honom där. "Äventyret fortsätter..." förkunnar sluttexten och även om trean i mycket är en transportsträcka är den en effektiv sådan och en inte oäven regidebut. Lärdomarna från den tredje filmen gick också sedan in i den fjärde, den kanske enda andra Trek-film som kan mäta sig med "Khans vrede".
Det gör den, inte genom att försöka matcha tvåans episkhet och storslagna pretentioner utan genom att gå åt andra hållet. Den satsar på lätthet och humor. Den känner sina begränsningar. Det finns inte pengar till riktigt rymdepos, så låt i stället karaktärerna resa i tiden till den nutid när filmen gjordes. Låt dem plaska som fiskar på torra land och genom deras ögon kan vi få se vår egen tid ur ett annat perspektiv. Det greppet låter också fokus att falla än mer på rollfigurerna. "Star Trek IV" är verkligen ett ensemblespel. Nimoy kommer verkligen till sin rätt som just komediregissör. Tajming och ton är hela tiden perfekt. Inte undra på att han året efter fick uppdraget att regissera "Tre män och en baby."
Och ändå finns "Star Treks" hjärta och puls med i filmen. Den ekologiska parabeln som driver intrigen fångar det som serien alltid handlat om, att belysa viktiga frågeställningar, att ta ett positivt och progressivt perspektiv och visa hur vi alla borde, måste, kan, kommer att bli bättre än vad vi är idag.
Mitt i allt detta har vi Spock som filmen igenom kämpar med att återkoppla den han varit med den han blivit. Och det gör han, långsamt, trevande, steg för steg, utan att göra stora åthävor. På ett vulkanskt sätt, antar jag. Nimoy spelar förändringen väldigt subtilt, och mot slutet av filmen är han bara där. Den Spock vi alla håller så mycket av.
***
Leonard Nimoys karriär rymde förstås så mycket mer än bara "Trek". Och ändå: När han gav ut en ny version av sin självbiografi 1995 hade han bytt ut titeln. Den hette nu "I am Spock". Nimoy var aktiv på Twitter ända till slutet och han brukade ofta avsluta sina tweets med förkortningen LLAP. "Live Long and Prosper". Han som så länge stretade emot omfamnade till slut sitt stora livsverk. I rollen som den logiske utomjordingen förändrade han ändå på något sätt värld, gjorde den bättre, gav den hopp. "Av alla själar jag mött på mina resor var hans den mest mänskliga." Så säger Kirk om sin försteofficer i den andra filmen. Det gäller såväl skådespelare som roll. Han var verkligen Spock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar