FKT presenterar En midsommarnattsdröm

På lördag är det åter dags för en ny teaterpremiär. Det blir William Shakespeares "En midsommarnattsdröm", en pjäs som jag velat sätta upp ända sedan jag var fjorton-femton år. Det kommer att bli en väldigt laddad och sexuellt explicit tolkning av dramat. Jag verkligen fram emot att ta del av publikens reaktioner. För er läsare på Allmänstädesbloggen bjuder jag här på en liten text jag skrivit ihop till programbladet. Dessutom ska ni få lite bilder. Ni som är intresserade av att boka biljetter kan gå in på fkt.se. Där finns all information.

***

Det fanns en tid då det ansågs att William Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” var en pjäs som var särskilt lämpad för barn. I det victorianska 1800-talet blev allt som hade med alver och älvor att göra renskrubatt, förminskat, förgulligat och puttinuttigt. Fén blev förvandlad till Tingeling. (J.M. Barries pjäs om Peter Pan kommer från just den här tidsepoken.)

Puck (Emelie du Rietz) och pojken (Kevin Burlind).

I den medeltida engelska litteraturen däremot, där är alver något helt annat. Något närmare de mytologiska rötter som de delar även med alverna i de fornnordiska föreställningarna. De är farliga, naturandar med kraft både att locka och förgöra. De är förknippade med livskraften men också med döden. Att möta alverna i skogen är att möta naturen som den verkligen är. Det är som att stiga in i en annan dimension och det är långt ifrån säkert att du kommer hitta hem igen. Alverna i dessa texter ägnar sig ofta om sånt som trollen gör i vår mytologi: De rövar bort människor, de byter ut oss mot dubbelgångare, de vill ha oss till något. Oklart vad. Men förmodligen handlar det om sex.

Lysander (Alexander Wisén), Helena (Rozita Palmqvist) och Hermia (Jaquelen Silva)

Som livskraftsandar är alverna starkt förknippade med sexualitet. Det är lätt att förföras av dem. Den sortens artöverskridande förbindelser är dock alltid förknippad med stor fara. Än i denna dag när älvfolket har fått ge plats åt besökare från andra planeter berättar de som upplevt sig blivit tagna av dem inte sällan att de blivit utsatta för experiment av sexuell natur. Vad är det i vårt mänskliga psyke som hela tiden frammanar dessa bilder?

   

Shakespeares pjäs kokar av kön och oanständigheter. Allt handlar ytterst om sex och den makt som ligger i kontrollen över sin egen och andras lustar. Moderna uppsättningar jobbar ofta med att försöka återupptäcka dessa aspekter, låta publiken se den pjäs som Shakespeare faktiskt skrev och inte den som 1800-talets pryda herrar och damer ville läsa och se.

Titania (Conny Hoberg) och Botten (MIchael Östervee).

   

I vår uppsättning har vi tagit fasta på det märkvärdiga, det drömska, det irrationella, det som överskrider kön, sexuell läggning eller vad för andra etiketter vi kan hitta på. Vår dröm är verkligen en dröm, på ont och gott. I den kan allt hända. Vår drömmare är en ung pojke på gränsen mellan barndom och ungdom. Det är en tid fylld av såväl tankar som känslor som kan vara svåra att förstå. Så var det absolut för mig. Förmodligen är det inte en uppsättning lämpad för barn. Ändå rymmer drömmen något av allas vår barnsliga natur. En urkraft, en gränslöshet, en lekfullhet. Lika delar skratt och allvar. Lika delar ljus och mörker.