CSI: Cyber - Pilotavsnittet

När det gäller kriminalserier för TV så tycker jag personligen bäst om de som är råa, brutala, lite hårdkokta och åtminstone har någon form av sociologiska ambitioner. Realism är ett allt för laddat ord i sammanhanget. Det är inte nödvändigtvis det jag är ute efter. Men jag vill att författarna ska ha någon slags idé, något att säga om samhälle, om brott och om straff som går utanpå ett enkelt ont vs gott. "The Wire" är naturligtvis det främsta exemplet av vad jag talar om. Jag är också en stor fan av dess föregångare "Homicide" (eller "Uppdrag Mord" som den hette på svenska). Jag skulle även kunna lyfta fram "The Shield". På senare tid har jag också intresserat mig för Dick Wolfs "Law & Order"-imperium. Snacka om backkatalog att arbeta sig igenom. I den där familjen ingår också den relativt nya serien "Chicago P.D.", nu inne på sin andra säsong, full med korrupta, brutala snutar vars moralkänsla gör mig lite mörkrädd. Även så kan underhållning se ut.

Fru Otterberg däremot tycker bäst om serier som lutar mer åt det humoristiska hållet. Hon är till exempelvis ett stort fan av "Rizzoli & Isles" och den nya "The Mysteries of Laura" med Debra Messing i huvudrollen. I den här sortens serie fungerar själva deckarintrigen mest som en McGuffin, den är en tråd som håller uppe karaktärerna, deras skruvade särdrag och samspel. Ju mer långsökt och konstig intrigen är dess bättre. Då kan vi som publik fokusera på annat. Det finns absolut en poäng med serier av de här slaget. När de funkar, när det svänger om dem, kan de vara oerhört underhållande.

Allt detta som en inledning till ämnet för det här inlägget: CSI och dess systerserier. Det fanns en tid när jag gick runt och var ganska arg på de här serierna. Det var liksom bara för fånigt. De gjorde trots allt någon slags anspråk på verklighetsgrund med sin skildring av kriminalteknikens finare detaljer. Ändå sprang labbpersonalen omkring med dragna vapen och förhörde misstänkta. Tänk jag tror inte det går till så i verkligheten. Och med tiden har tekniken i serierna blivit mer och mer science fiction. Någonstans var jag bara tvungen att slänga upp händerna. En får ta det för vad det är: tramsigt, konstigt, melodramatiskt i överkant och riktat till en amerikansk konservativ publik.

Efter att ha harvat på i ett och ett halvt decennium gör producenterna nu ett försök att lansera en fjärde serie till familjen. Redan titeln för det att skruva sig i kroppen. "CSI: Cyber" låter som något hämtat från 90-talet snarare än 2015. Det klingar liksom av dial-up-modem och internet 1.1. I den här serien kommer vi alltså att få följa ett FBI-team av agenter med specialkunskaper när det gäller det här med datorer. För ni vet väl att tjyvar och banditer använder IT nu för tiden? Jo, så är det. I pilotavsnittet t.ex. hackar sig skummisar in i en övervakningskamera som ett inte ont anande medelklasspar använder för att hålla koll på sin nyfödda bebis. Sedan blir bebisen kidnappad. Som så ofta handlar berättelserna i den är genren om att nosa rätt på målpublikens värsta farhågor och utnyttja dem för att spinna skräckscenarier.

Teamet som ska lösa fallet leds av psykologen Avery Ryan, spelad av den nyligen oscarsbelönade Patricia Arquette. Jag har alltid varit ett stort fan av Arquette och dess värre har hon inte alltid fått roller som låtit henne briljera som en hade kunnat önska. Återstår att se om Ryan blir en sådan roll. Hon är uppenbarligen ytterst kompetent, både som ledare och som genial problemlösare samt insiktsfull profilerare. Vi får också ana att hon drivs av en händelse i sitt förflutna som eggar på hennes rättspathos. Karaktären kan nog ha potential att utvecklas. Det är också skönt att ha Arquette där i centrum. Hon utstrålar en humanism som kan behövas mitt i allt teknobabbel. Hon är dessutom ett välbehövligt korrektiv till all den frustande maskulinitet som vi vant oss vid från t.ex. William Petersen, David Caruso, Gary Sinise med flera

Bland de övriga medlemmarna i gänget märks gamle Dawson själv, James Van Der Beek, som agent Mundo, Ryans högra hand. Vi får även Peter MacNichol som gruppens överordnade (kommer han någonsin att inte vara förknippad med sin roll i "Ally McBeal"?). Dessutom några mindre kända namn vars karaktärer vi får utgå ifrån att det är tänkt att vi ska lära känna bättre allt eftersom att avsnitten avlöser varandra.  Shad Moss spelar en ung hacker som placerats i teamet som en del av sitt straff för begångna datorbrott. Kommer han att bli accepterad som en av de andra?

Hela ensemblen.

Som helhet tycker jag inte att "CSI: Cyber" känns varken bättre eller sämre än någon av sina olika förlagor. Det är kompetent utförd amerikansk dussindeckare med andra ord. Det betyder inte att jag inte har invändningar. För det har jag. De kunde dock varit riktade mot vilken CSI som helst. Intrigen i pilotavsnittet är onödigt snårig med flera osannolika vändningar. Jag antar att det är ett sätt för författarna att försöka driva upp tempot. Varannan minut måste ha en cliffhanger för att hålla spänningen uppe. De ständiga kringelikrokarna behövs också för att visa för oss i publiken hur begåvade detektiverna är. Ju fler lager av löken de måste skala bort under de dryga fyrtio minuter som avsnittet varar ju mer klyftiga ska de framstå. Personligen hade jag nog föredragit att vila lite mer i berättelsens känslomässiga kärna.

Visuellt tycker jag också det ser lite för blankpolerat ut. Jag kan inte riktigt köpa att FBIs högkvarter skulle se ut som bryggan på stjärnskeppet Enterprise. Inte heller är jag helt förtjust i de animationsklipp som hela tiden kommer in i avsnittet och som ska visualisera för oss på ett pedagogiskt sätt all teknisk jargong som agenterna slänger sig med. (Sekvenserna ska också motsvara de animationer av blod, krossade ben och annat som de andra serierna jobbar med.) Det blir ändå inte tydliga nog som förklarande verktyg, de ser ärligt talat ganska fula och hafsiga ut, de bryter rytmen och tillför väldigt lite.

Huruvida den här serien kommer att lyfta eller inte är en öppen fråga. Jag är själv ganska skeptisk. CSI känns verkligen som ett koncept som har femton år på nacken. Kanske vore det bättre att lämna plats för något helt nytt? Den här seriens inriktning är dessutom för det första väldigt, väldigt smalt - hur många brott på internet kan de här agenterna egentligen få på sitt bord innan det börjar kännas upprepande - och för det andra djupt motsägelsefullt. Vi har en serie om agenter som använder teknologi för att lösa brott, men det bärande budskapet - åtminstone i piloten - tycks vara att teknik är något väldigt farligt som en bör passa sig för. Bakom varje bit gömmer sig det mörkaste av mänskligheten och säkrast vore du förmodligen i en koja långt ute i skogen, så långt bort från all form av mottagning du kan komma. Som jag tidigare skrev, sådana här serier är ofta genomdränkta av konservativa värderingar men jag tänker ändå att någon måtta för det vara.