Efter att ha svängt 180 grader med sin senaste långfilm "Min så kallade pappa" återvänder Ulf Malmros till redan väl trampade betesmarker med nya komediserien "Ack Värmland" som är tänkt att hålla kvar TV4s tittare mellan första och andra delen av "Let's Dance". Den som har sett ens något av Malmros senare produktion kommer omedelbart att känna igen sig - i humorn, i miljöerna, i karaktärerna och förstås i skådespelarna. Malmros har vid det här laget en väl samkörd ensemble att jobba med.
Det var "Smala Sussie" (2003) som gjorde det. Innan dess var Ulf Malmros i första hand en bildstormare, en energisk ungdomlig röst med mycket attityd och rockvideoestetik. Vi kan dra oss till minnes sådant som genombrottsfilmen "Ha ett underbart liv" (1992), med manus av bl.a. Hans Hatwig - bara en sån sak. Malmros gjorde också en sväng inom fantastiken med TV-serierna "Rapport till himlen" (1994) och "Silvermannen" (1996). De bars fram av en väldigt säregen kulört sagoboksestetik men hade kanske inte alltid de starkaste av manus. (Det sistnämnda kommer vi att återkomma till.) Malmros försökte sig också på sitcomgenren med "Sally" (1999), ni vet den med Maria Lundqvist, och hade stor framgång med "Mitt liv som hund"-pastischen "Den bästa sommaren" (2000) Så, det saknades inte succéer. Men Malmros var uppenbarligen en autör på jakt efter en egen röst. Efter att ha doppat tårna i lite allt möjligt hade han ännu inte helt en självklar identitet.
Så hände då "Smala Sussie" och det var som en fördämning brast. Filmen är baserad på ett manus av Petteri Nuottimäki (den enda credit han har på IMDb) och som Malmros omarbetat. Det hade varit väldigt intressant att läsa det där manuskriptet i sin ursprungliga form. Jag misstänker att det inte finns så mycket kvar av originalet i den färdiga filmen. "Smala Sussie" drivs av en närmast ursinnig energi. Något blir förlöst där. Att Malmros placerar berättelsen i sin barndoms Molkom och kryddar handlingen med detaljer från sina egna minnen är betydelsefullt. Han hittar hem. Det finns en kraft där som kommer ur något som legat undangömt och förträngt länge. Det går att ta den aspirerande filmmakaren bort från bonnelandet men bonnen är tydligen ändå kvar där någonstans. Med filmen kom Malmros också att upptäcka skådespelare som Björn Starrin och Johan Östling vars persona på duken smälter samman med filmens ton och stil.
På olika sätt har sedan Malmros försökt återfånga det där. Han hade viss framgång med "Bröllopsfotografen" (2009) men snubblade rejält med den röra som var "Mammas pojkar" (2012). Nu är det alltså dags för TV-serieversionen. Starrin och Östling har förstås bärande roller men det är inte de som är huvudpersonerna. De spelas av Mia Skäringer och nykomlingen Ida Hallquist. De gestaltar mamman Anette och vuxna, men ännu inte utflyttade, dottern Fanny. Anette får sparken och får idén att öppna eget. En fotsalong närmare bestämt. Starrin och Östlund spelar mor och dotters respektive pojkvänner. (Ja, Fanny är ihop med ett 35-åtigt mansbarn men som han själv säger: "Själen behöver aldrig visa leg".)
Det är brett, det är dialekt, det är sånt som vi sett förut. Inga av karaktärerna är särskilt sympatiska, inga jag skulle vilja umgås med precis. De är egoistiska, självgoda, ganska korkade och fångade i sina egna små inskränkta perspektiv. Det är väl utfört. Skådespelarna har en väl avvägd tajming och känns avslappnade i sina roller. Skäringer är alltid som bäst när hon arbetar med någon form av grotesk och på det viset passar hon och Starrin bra ihop. Det är absolut någon form av buskis men en buskis som faktiskt är uppdaterad till vår tid. Det behövs inte några drängar och pigor i denna värld av nätpokerspelare och bidragstagare. Skruvat är det absolut men också tillbakahållet på ett sätt som ger det hela ett visst mått av trovärdighet. Förutom huvudrollsinnehavarna tycker jag mycket om Bengt Alsterlind och Lotta Tejle som snokande grannar. Alsterlinds roll är för all del också en upprepning från "Smala Sussie" men det finns något motbjudande skoj i att Malmros tar denne man från vår barndoms TV och förvandlar honom till en pervers fluktis. Det är som om regissören sett ett mörker där som ingen annan lagt märke till.
Några orosmoln anar jag vid horisonten. Bristen på struktur och form är ett problem redan här i första avsnittet och jag misstänker att det kommer bli mer av den varan allt eftersom att serien går vidare. Malmros är historiskt sätt inte en regissör som varit bra på att ta livet av sina darlings. Här finns alla de värsta tendenserna, omtagningarna, skämt som får hålla på lite väl länge, förtjusningen i enskilda scener snarare än ett öga på helheten. Särskilt en komediserie med halvtimmeslånga avsnitt behöver en tydlig ram om det ska bli någon styrsel på det hela.
Mest skruvar jag mig dock över den grundläggande synen på de människor som serien handlar om. Visst finns det väl en slags kärlek till deras konstigheter och galenskaper. Men det finns också något annat - som funnits med i alla av dessa Värmlandsexkursioner. Malmros må ha slagit en guldådra när han upptäckte vad han hade att mjölka ur Molkom men det finns också en stor dos av tacksamhet över att ha tagit sig därifrån. Jag förstår det helt och hållet. Jag kommer också från småort ute i skogen. Ändå kan jag inte låta bli att ana något av ett klassförakt i skildringen av detta white trash som verkar så övertygade om att de ska ha rätten att få fortsätta att leva sina liv som de alltid har gjort oavsett vad som sker i världen runt om dem. Där sitter de i sina mexitegelvillor och ynglar av sig helt enkelt därför att de inte kan något annat. Det är inte det enda "Ack Värmland" har att säga om sina karaktärer, men det finns där. OCh det får mig att sätta skrattet i halsen då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar