torsdag 31 oktober 2013

Turbo

DreamWorks Animation är en väldigt produktiv animationsstudio. De spottar ofta ur sig i alla fall två långfilmer per år och dessutom fortsättningar på tidigare framgångar för TV. Jag har ofta varit lite tveksam. Visst har det dykt upp en "Kung Fu Panda" (2009) här och en "Draktränaren" (2010) där men också sådant som "Hajar som hajar" (2004) eller "Monsters vs. Aliens" (2009) där tunna idéer dras ut som allt för lite smör på en allt för stor smörgås. Än mer än Disney sätter DreamWorks dessutom uppföljare i system och även filmer som faktiskt haft något, som exempelvis "Madagaskar" (2005) förlorar något av sin fräschör efter två ytterligare delar och en överdos av pingviner för TV. Och som grädde på moset har vi så "Shrek"-serien vars popularitet alltid varit en stor gåta för min del.

Det senaste tillskottet till DreamWorks uppställning av animation heter "Turbo" och om man vill vara lite fräck kan man säga att den är lite av en kombination av två framgångsrika filmer från konkurrenterna på Pixar. Dels handlar det om bilar, racing och rally - som i "Bilar" (2006), dels handlar det om ett djur som drömmer om framgång inom ett för djuret i fråga osannolikt mänskligt gebit - som i "Råttatoille" (2007).


Titelns Turbo är en drömmare till snigel som älskar fart och höga hastigheter - kan ni tänka er något så knasigt. Alla andra sniglar hånar honom förstås och hans bror Chet finner honom pinsam och skäms över honom, även om han också är en god bror som ställer upp när Turbo behöver honom. Det hela blir dock delvis till en slags superhjältehistoria för den lilla snigeln sugs in i en bilmotor, badar i bensin och som vi alla vet leder det till superkrafter, i det här fallet fart som en racerbil men också andra finesser t.ex ögon som billyktor samt förmågan att ratta in radiostationer. Genom diverse öden hamnar nu de båda snigelbröderna hos en tacoförsäljare, som även han har lite för stora drömmar och en bror som inte tror på dem. Det blir början till vägen som ska Turbo ända till den amerikanska racingens Mecka - Indy 500.

Jag har i tidigare recensioner ondgjort mig över att så mycket samtida animerad film från Amerika offrar gott hederligt historieberättande till förmån för knak, brak, svisch-svosch och bjärta färger. Det är nu inte så att det saknas sådant i "Turbo", med tanke på ämnet är det förstås upplagt för den sortens action. Och det funkar faktiskt. Det är ett högt betyg till filmen och dess regissör David Soren, som gör sin långfilmsdebut här, att jag kan se snigelns framfart på racingbanan utan att mitt anlag för sjösjuka sätter in. Fartsekvenserna är väl gestaltade  och här en tydlighet som hjälper mig som åskådare att hålla mig orienterad.

Dessutom förlorar filmen aldrig sitt fokus på karaktärerna och deras relationer till varandra. I centrum står som sagt Turbo och Chet men allt eftersom filmen går kommer allt fler bifigurer med i handlingen, så väl sniglar som människor. Även om en del av dessa figurer är ganska enkla stereotyper hanteras de ändå med en charm som gör dem tilltalande. Likheterna med Pixars "Råttatoille" blir ganska påtagliga, liksom i den filmen frammejslas ett kollektiv som måste överkomma en hård och brutal värld tillsammans, vår hjälte tvingas konfronteras med sin stora idol och hjälte för att i slutändan triumfera. Det är inte en fördel för lika bra eller gripande som i "Råttatoille" blir det föga förvånande aldrig. Karaktärerna där har liksom alla ytterligare ett lager av komplexitet som höjer helheten.

Som vanligt hos DreamWorks vimlar det av popkulturella referenser i filmen och även om de många gånger är väldigt roliga är det oftare sådan humor som springer organiskt ur karaktärerna och själva historien som dröjer sig kvar, åtminstone hos mig. Så även om den här filmen höll sig över genomsnittet jämfört med andra verk från samma studio och trots att den är genuint underhållande når den inte riktigt fram till sann storhet.

***

"Gick vi verkligen på rätt film?", undrar fru Otterberg.

torsdag 24 oktober 2013

About Time


Hur många av oss har inte någon gång önskat att vi kunde gå tillbaka i tiden och bara göra vissa saker lite annorlunda? Alla har vi väl saker som vi ångrar och skulle vilja ha ogjorda eller för den delen chanser som vi aldrig tog? Om inte annat är det en tankelek som ibland blir oemotståndlig. Vad skulle vi ändra om vi kunde? Vilka val skulle vi göra annorlunda? Dessa slags tankar bildar den centrala metaforen i Richard Curtis nya film "About time" där huvudpersonen Tim (Domhnall Gleeson) på sin 21:e födelsedag för veta av sin far (Bill Nighy) att alla män i familjen har gåvan att resa tillbaka i tiden. Allt de behöver göra är att gå undan i ett mörkt utrymme, knyta händerna och koncentrera sig på var de vill hamna. De kan bara återvända till händelser i sina egna liv. För Tim öppnar sig förstås nu en värld av möjligheter.

Richard Curtis är naturligtvis känd som manusförfattaren "Fyra bröllop och en begravning" (1994) och "Notting Hill" (1999). Från och med "Love Actually" (2003) regisserar han också själv. Han har också gjort en faslig massa TV som medförfattare till serier som "Blackadder", "Mr Bean" och "The Vicar of Dibley" men det arv han lämnar efter sig blir nog ändå det att han mer än någonsin satte så väl ton som form för en hel genre av romantisk komedi. Curtis har en förmåga att balansera en lättsam och naturalistisk humordialog med en sentimentalitet som visat sig vara guld värd. När det funkar som allra bäst, i "Fyra bröllop" och "Notting Hill" finner jag det oemotståndligt. "Love Actually" spretar mer men har riktigt starka partier.

Det är dock på sin plats med en brasklapp när vi ger oss i kast med "About time". Jag vet inte om jag skulle vilja beskriva det här som en romantisk komedi. Trailern och affischen försöker helt klart sälja in filmen som en sådan men jag menar att marknadsföringen narras en smula. Visserligen läggs mycket tid i handlingen på att skildra Tims relation med en ung kvinna som han träffar och förälskar sig i. Hon heter Mary och spelas av Rachel McAdams, dels därför att det måste vara med en amerikansk skådespelare i sådana här filmer, dels för att det är lag på att McAdams måste vara med i romantiska filmer om tidsresor (se "Tidsresenärens hustru" från 2009). Men det är inte egentligen det filmen handlar om. Det finns ingen egentlig konflikt i deras förhållande som måste lösas för att de ska kunna få varandra. Det får de ganska tidigt i historien och sedan får vi se dem gifta sig och skaffa barn med mera.

Filmen är en kärlekshistoria men ytterst en mellan far och son. Det är också egentligen mer ett drama än en komedi, även om skämten aldrig är långt borta. Det hela blir till en väldigt vemodig och melankolisk skildring av att växa upp, om att lära sig viktiga saker av sin pappa och att sedan göra sig redo att själv föra vidare visdomen till nästa generation. Nighy, som varit en Curtis favoriter sedan "Love Actually", är osedvanligt nedtonad och tillbakalutad i sitt spel. Han förmedlar en trygghet och en klokhet som verkligen förankrar det djupa band som vi förstår att Tim har med honom.

Så här gör man när man reser i tiden (tydligen).

Jag hade kanske väntat mig att en komedi om en man som kan resa i tiden skulle vara lite mer högkonceptuell och ta ut svängarna åt det fantastiska mer. Men "About time" är genomgående väldigt tillbakahållen. Just som metafor för alltings flyktighet och hur viktigt det är för oss alla att ta vara på den tid vi har hyser greppet en viss poetisk kraft men det hade kunnat utnyttjas ännu mer. Vid ett par ställen känns det som om filmen är beredd att verkligen utforska intressanta dilemman. I en scen erbjuds Tim exempelvis möjligheten att vara otrogen med en tjej som han tidigare haft en förälskelse i. Här hade vi kunnat ställas inför dilemmat: Om Tim nu först är otrogen, ligger med den här tjejen och sedan åker tillbaka i tiden och andra gången tackar nej - har han då varit otrogen? Den vändningen tar handlingen dock inte.  Det finns andra liknande missade möjligheter med. Det är uppenbarligen inte vad Curtis är ute efter att berätta.

En anledning till det är att vill att Tim ska vara en riktig mys-ps-kille. Gleeson spelar sin roll med den osäkra, lite fumlande timiditeten som vi känner igen från Hugh Grants karaktärer i tidigare filmer. Hans Tim är också rakt igenom sympatisk. McAdams å sin sida är ack så charmig och spirituell men det går inte att komma ifrån att hennes roll är en fantasi från början till slut, ett perfekt matchning för Tims romantiska själ. Filmen har dessutom inget som helst intresse för någon som helt utveckling av hennes karaktär, hon förblir lika ljuv och vän hela historien igenom.

Curtis har alltid varit bra på att skildra familjer, oavsett om det gäller biologiska sådana eller mer av ad hoc-vänskapsgrupper som fyller samma funktion. I "About time" får vi lite av båda. Tims familj, som bor i ett löjligt vackert hus vid stranden i Cornwall och uppenbarligen är rika som troll, står varandra väldigt nära med bisarra onklar och allt. Under filmens gång utökas familjen med respektive och andra vänner som utan problem absorberas upp i gemenskapen. Det är inte utan att vi som åskådare känner att samma sak händer med oss. Det finns en mysfaktor som genomsyrar allt, en känsla av att vi bara vill fortsätta umgås med de här människorna. Den stämningen mer än humorn tror jag är det som gör att de här filmerna är så se-om-bara.

måndag 21 oktober 2013

Vi är bäst!

Någon gång i mitten på nittiotalet visade SVT en helgeftermiddag alla i den dåvarande avgångsklassen på Dramatiska institutets filmregilinjes examensfilmer. Jag minns att jag såg dem alla men det är bara en av filmerna jag minns. Den hette "En uppgörelse i undre världen", Stefan Sauk spelade en gangster som försökte få sin motvillige son att gå in i familjeföretaget. Kortfilmen var regisserad av Lukas Moodysson och jag visste med en gång att här hade vi Sveriges näste verkligt store filmare. Det fanns en nerv och ett driv där. Till skillnad från många av de andra i sin klass var Moodysson inte rädd att använda sig av amerikansk dramaturgi men han var samtidigt begåvad nog att ta den och göra något eget och personligt med den. Jag har inte sett "En uppgörelse i undre världen" sedan dess men några scener lever tydligt kvar hos mig.

Moodyssons genombrott med "Fucking Åmål" (1998) och "Tillsammans" (2000) gjorde honom med ens till en av de mäktigaste inom svensk film. Han använde det inflytandet till att göra den gripande men knappast särskilt publikfriande "Lilja 4-ever" (2002). Sedan var det som om Moodysson tappade intresset för traditionella narrativ. Med "Ett hål i mitt hjärta" (2004) och "Container" (2006) var det som om poeten Moodysson tog överhanden. Visserligen var den engelskspråkiga "Mammut" (2009) en återgång till berättandet men Moodysson upplevde tydligen inspelningen som mycket svår och talade öppet om att han nog skulle sluta göra långfilm. Jag är väldigt glad att det inte blev så.


"Vi är bäst!" är på många sätt en återkomst. Lukas Moodysson fokuserar här verkligen på det han gör allra bäst - att berätta om ungdomar. Han gör det dessutom med en uppkäftig attityd och en energi som inte går att ta miste på. "Vi är bäst!" handlar inte bara om punk - den är verkligen punk. Flera gånger när jag ser den minns jag tillbaka till det berömda och skandalösa tacktal som Moodysson höll när han vann sin guldbagge för "Fucking Åmål" och då han mer eller mindre gav fingret till alla andra i salongen. Naturligtvis ska den mannen göra den här filmen. Moodyssons inre trettonåring lever uppenbarligen och har hälsan. Han förstår verkligen hur det känns att vara i den åldern, han inte bara minns det, han lever det.

Det är omöjligt att inte nånstans dra en koppling till Ulf Malmros film "Tjenare Kungen" (2005) som även den handlar om punk, utspelar sig i samma tidsperiod och har starka kvinnliga huvudkaraktärer. I den filmen är karaktärerna förstås äldre och Malmros skruvade komedihumör ger den ett helt annat temperament. Moodyssons film är, om inte vemodigare så åtminstone uppriktigare. Den bärs av samma livsglädje och allvar i varje sekund som sina trettonåriga huvudpersoner. Allt är nytt och spännande, allt är på liv och död.

Filmens manus är baserad på en serieroman av Coco Moodysson, regissörens fru. Vad jag förstår har den drag av självbiografi. Det hela utspelar sig 1982, en magiskt förfluten tid när det faktiskt fanns någonting som hette ungdomsgårdar. I centrum står tre tjejer. Bästa kompisarna Bobo (Mira Barkhammar) och Klara (Mira Grosin) är punkare och bildar ett band, från början mest för att jävlas med ett gäng stöddiga killar som repar med sin hårdrocksgrupp på fritidsgården. Tjejerna kan dock inte direkt lira några instrument så de rekryterar Hedvig (Liv LeMoyne) som spelar klassisk gitarr. Hon är visserligen kristen men det tänker Bobo och Klara att de kan vänja henne av med. Vi får följa dem i olika episoder, hur de bråkar med sina föräldrar, hur de drar runt på stan, diskuterar politik, hur de blir kära i killar, bråkar om killar, blir sams igen, skriver låtar och slutligen får göra sin första spelning i Västerås.

Det är inte en intrigdriven film. Den är snarare uppbyggd kring små nästan fristående sketcher. Perspektivet är helt och hållet de unga huvudpersonernas. Moodyssons sympati för dem förblir obruten och i personregin mot dessa barnskådespelare får han fram gestaltningar som känns helt okrystade. Dialogen känns improviserad och är ändå effektiv. Han får mår att skildra såväl deras glädjeämnen som deras sorger bara genom att fånga deras blickar. Filmen förmedlar med perfekt ton precis hur det är att skämmas över sina föräldrar, att känna sig utsatt, att se sin bästa kompis krama och pussa den där personen som man själv egentligen är förälskad i.

Filmens åttiotal är väl fångat i miljöer, färgskalor, scenografi och foto. Till skillnad mot "Tillsammans", där tidsmarkörerna ibland stack iväg och växte till närmast fetischiserande nivåer är kostymdramat här mer tillbakadraget. Jag som hade en hel del kompisar som var punkare när jag var i samma ålder 10-12 år senare kan lika gärna känna igen kläder och annat från den tiden.

Kanske skulle någon kunna tycka att filmen är en bagatell. Ja visst, den rör sig i den lilla världen. Det står inte alls särskilt mycket på spel. Jag kan förstå en sådan invändning men jag delar den inte. Styrkan i "Vi är bäst!" är att den inte alls är nostalgisk. Just det där med fritidsgårdar där det finns instrument som man bara kan låna känns lite som en utopi idag men filmen söker egentligen inte bakåt med sin blick. Den ser framåt. Det skulle lika gärna kunna vara en skildring av ungdomar här och nu. Jag ser framför mig hur en ung människa, i samma ålder som huvudpersonerna, sätter sig att se den här filmen och fylls av igenkänning. "Det där är ju jag! Jag vill också!" tänker jag mig att hen säger. I den stunden blir "Vi är bäst!" till en upplevelse som kan förändra ett liv. Då blir den den viktigaste i världen!

onsdag 16 oktober 2013

The World's End

Mer än en gång har den här bloggen haft anledning att uppmärksamma en återkommande populärkulturell arketyp: manspojken, farbrorn-som-inte-vill-bi-stor, den omogne. Figuren har kallats ett symptom. Vi är nog många som kan känna oss träffade. Vuxenrollens ramar är inte lika självklara som för tidigare generationer och i den allmänna förhandlingen kring identitet står inte åldrandet särskilt högt i kurs. Oftast brukar arketypen skildras tämligen jovialiskt och med en charmig glimt i ögat. Sällan har den dock fått en så hjärtskärande genomlysning som i Edgar Wrights senaste film "The World's End".


Huvudpersonen Gary (Simon Pegg, som även varit med och skrivit manuset) upplevde den bästa kvällen i sitt liv strax efter att han lämnat gymnasiet, en afton då han och hans kompisgäng drog runt i den engelska småstaden Newton Haven på en episk barrunda där målet var att svepa en stor stark på var och en av stadens tolv pubar. Det hela spårade ur och barrundan blev aldrig slutförd men för Gary var kvällen ändå magisk och i hans minne lever den starkare än något annat. Det kan nog sägas att Gary är uppe i en livskris som långsamt har byggts upp ända sedan dess och vars ångest nu slutgiltigt hunnit ifatt honom. Svaret blir att dra ihop det gamla gänget igen, ta med dem tillbaka och likt berättaren i Kirkegaards "Gjentagelsen" försöka upprepa kvällen. Men den här gången ska de lyckas. För de övriga grabbarna (spelade bl.a. av Nick Frost och Martin Freeman med flera), som har gått vidare, som är stadgade familjefäder och ansvarsfulla vuxna låter idén inte nödvändigtvis särskilt lockande men Gary är en ganska dominerande närvaro och utan att de själv förstår riktigt hur har de alla blivit övertalade.

Peggs Gary är på många sätt en ytterst osympatisk typ. Den sortens karaktär vars framfart på en scen eller bioduk är omöjlig att inte ryckas med av men som i verkliga livet vore fullständigt förskräcklig. Han är verkligen ett förvuxet barn. Han är till hundra procent självisk, egoistisk och utan empati för andra. Hans utnyttjar sina vänner, han bryr sig inte om vad någon säger. Han går fram som en naturkraft. Pegg gestaltar honom med en frenetisk energi och en osviklig komisk tajming.

Filmen börjar som en realistisk karaktärskomedi men ungefär halvvägs in växlar den spår och blir plötsligt till en science fiction i "Världsrymden anfaller"-anda. Det visar sig att småstadens människor blivit utbytta mot utomjordiska androider. Precis som stadens pubar alla blivit uppköpta av kedjor och numera har identisk inredning och utbud, varje gnutta individualitet har "starbuckifierats" bort, har samma sak hänt med innevånarna. Den satiriska metaforen är träffande och väl genomförd. Den spelar också väl mot temat om Garys vägran att växa upp och bli en produktiv del av samhället. Min invändning mot den här delen av filmen ligger främst i actionsekvenserna som ibland känns lite väl flashiga i mitt tycke. Dessutom har Wright och Pegg svårt att hitta ett slut som riktigt fungerar.

Kärleken till genren går naturligtvis inte att ta miste på. Och lekfullheten finns där. Jag har inte haft möjlighet att se de övriga två delarna av Wrights Cornetto-tilogi ännu, "Shawn of the Dead" och "Hot Fuzz", så jag kan inte avgöra hur den här filmen står sig i förhållande till sina föregångare.

Det är i de små stunderna som "The World's End" briljerar. Spelet mellan Pegg och Frost är både hysteriskt roligt och då och då verkligen gripande. Filmens observationsbaserade humor, särskilt i den första delen, är träffande och gör porträttet av Gary än mer tragiskt. Filmens andra halva känns mindre unik men energin går inte att ta miste på. Med ett större fokus på satiren hade även den halvan kunnat lyfta och helheten blivit ännu bättre. Som det är nu är jag ändå beredd att ge den ett klart godkänt.

torsdag 10 oktober 2013

FKT presenterar Otäcka sagor om mat



Dags att tala i egen sak igen. På lördag, den 12/10 är det dags. Kl. 19:00 på kvällen håller vi stor galapremiär på min senaste teateruppsättning, en liten produktion som vi valt att kalla "Otäcka sagor om mat". Den spelar i Göteborgs Dramatiska Teaters lokal på Stigbergliden 5b. På många sätt är det den mest experimentella uppsättning som jag och Fröa Konstnärliga Teater någonsin har gjort. Enklaste sättet att beskriva det hela är att kalla det "barnteater för vuxna". Det hela är baserat på tre olika pjäser skrivna för barn i början av 1900-talet. De är "Gossen som ville ha pannkakor" av Anna Wahlenberg, "Prinsessan som inte ville äta havresoppa" av Walter Stenström samt "Hans och Greta" av Emma Olunda. De är alla starkt präglade av sin tids syn på barnkultur och har starkt moraliserande och didaktiska syften.

Prinsessan som inte vill äta havregröt (Lisa Lindegren)


Vi kommer dock inte att spela för barn utan för en vuxen publik. Tanken är att vrida och vända på dessa berättelser, ifrågasätta deras självklara moralism och i stället lyfta fram det som skaver, det som är obehagligt och ja, otäckt. Det förenande temat som binder samman pjäserna är att de alla handlar om mat och ätande. Det är också detta som gör dem relevanta för oss och vår tid. Maten är en av samtidens främsta besattheter. Våra tv-tablåer är fulla av kockar och matlagningsprogram, kokböcker säljer som aldrig förr, samtidigt är vi fruktansvärt rädda. Rädda att äta fel, rädda att äta oetiskt, rädda att maten ska göra oss sjuka. Allt det här finns med som en undertext när vi berättar dessa sagor.

Haren (Michael Jinton)


Det blir en starkt visuell uppsättning. Jag har haft den stora glädjen att få samarbeta med min vän scenografen Stina Jarenskog och det scenrum hon skapat är verkligen både vackert och oroande. Dessutom har hon designat ett antal dockor som hör till det tjusigaste jag skådat. Till sin hjälp har Stina haft elever vid Hantverkscentrum i Tibro som vi haft den stora glädjen att ha med på tåget.

För att boka biljetter till föreställningen, klicka här. Och vill ni läsa mer om Fröa Konstnärliga Teater och uppsättningen så här ni en länk till hemsidans framsida här. Jag hoppas verkligen att flera av Allmänstädesbloggens läsare har möjlighet att komma.

***

Förresten, angående författarinnan Emma Olunda som diktat den version av "Hans och Greta" som vi spelar: Hon tycks vara en väldigt mystisk person. Det mesta av hennes liv är höljt i dunkel och säkra biografiska fakta finns inte att upphitta. Någon har hävdat att hennes initialer skulle vara en ledtråd, men till vad det kan jag inte komma på.

Hotell

Jag har aldrig gått i terapi men ibland kan jag känna mig lite sugen. Särskilt om jag precis har tagit del av någon riktigt bra skildring av ämnet som exempelvis HBO-serien "In Treatment". Jag antar att jag i alla fall är så pass självupptagen att tanken på att sitta och lägga ut texten om mina innersta tankar för någon som har betalt för att sitta där, lyssna intensivt och nicka ska kännas tilltalande på något slags plan. Vad för slags sår jag skulle upptäcka och vad som skulle hända när jag väl börjar pilla på de ruvorna är förstås en annan fråga.

En film som däremot inte gjorde mig så värst terapisugen var Lisa Langseths nya dramakomedi "Hotell". Bilden av den själavårdande professionen är inte särskilt smickrande i denna historia där en samling människor som går i gruppterapi drar iväg på egen hand för att tillsammans hjälpa varandra att reda ut sina tankar och känslor. Langseth rönte stor kritikerframgång med sin debutlångfilm "Till det som är vackert" 2009 och även den här gången spelas den kvinnliga huvudrollen av Alicia Vikander vars karriär ju annars utspelat sig mest utomlands sedan dess.



Vikander spelar Erika, en framgångsrik inredningsarkitekt, som väntar barn. Erika har allt under kontroll. Barnkammaren står färdig. Skötbordet är beställt. Kejsarsnittet är bokat. Men så kommer livet emellan. Barnet föds för tidigt och förlossningen blir traumatisk. Erika hamnar i en djup depression och klarar inte ens av att hålla sitt eventuellt hjärnskadade barn i famnen. Det är den vägen som hon hamnar i samtalsgruppen. Där möter vi ytterligare stukade själar, bland dem Rikard (David Denick) som har mamma-issues och tycker om mayaindianer, Pernilla (Anna Bjelkerud) och Ann-Sofie (Mira Eklund) som båda brottas med besvärliga självbilder samt Peter (Henrik Norlén) som mest verkar söka någon slags gemenskap. Tillsammans flyr de verkligheten och tar in på hotell efter hotell och bedriver egenterapi i konferenslokaler.

Det blir alltifrån smisklekar till ganska avancerade rollspel och det hela tar snabbt formen av ett slags kaotiskt psykodrama där deltagarna kan anta precis de roller som de för stunden behöver. Erika, som inte kan konfrontera det som hänt henne, kan spinna sina historier för gruppen om hur underbart härligt och enkelt hennes nya mammaliv är. Rikard kan tillåta sig att gå i barndom och låta Erika spela rollen av den mamma han alltid önskat att han hade. Ibland tycks det fungera, men lika ofta tvingar sig den verkliga världen in och tvingar på sin uppmärksamhet. Inom gruppen tycks allting möjligt men vad kommer att hända när deltagarna lämnar sin egen bubbla? I filmens sista del hamnar våra huvudpersoner på ett hotell där det hålls ett stort bröllop och med glad lust kastar sig gänget in i festligheterna och för ut sitt rollspel bland de andra besökarna. Det leder till en ganska katastrofal situation och en av filmens allra smärtsammaste scener..

Av trailern att döma skulle "Hotell" vara i första hand en skruvad komedi. Det kan vara värt att påpeka att det Langseth gjort snarare är ett drama med ganska svart och tragisk botten. Visst finns det en del humor i många av scenerna men grundtonen är betydligt mer melankolisk och sorgsen. Skådespeleriet är överlag starkt. Jag blir särskilt imponerad av Mira Eklund, hon gestaltar sin karaktärs skygghet och stukade natur med en djupt och varm innerlighet. Vikander och Denick gör förstås också starka insatser. Däremot är deras karaktärer inte alls särskilt sympatiska. Jag kan inte låta bli att uppleva dem som alltför självupptagna för att jag som åskådare ska få någon riktig plats i deras berättelse.

För alla filmens goda kvalitéer kan jag ändå inte fullt ut ta den till mig. Den känslomässiga intensiteten är stark men samtidigt lämnar jag ändå biografen med en känsla av distans och utanförskap. Det är som att komedidelarna inte varit skruvade nog och dramadelarna varit utan verklig konsekvens. Kanske kommer andra att uppfatta filmen annorlunda men mig lämnade den faktiskt ändå lite kall.

tisdag 8 oktober 2013

Agents of S.H.E.I.L.D. - Pilotavsnittet

Joss Whedon is my master now står det på en t-tröja som jag sett en av mina bekanta bära. Jag antar att den tidigare mästaren var George Lucas som numera förverkat det mesta av sitt kulturella kapital i nördekonomin. Att Whedon har intagit en betydelsefull plats som skapare av film och tv-serier är obestridbart. Min egen receptionshistoria vad gäller mannens verk har dock varit lite blandad. Nu svär jag väl i viet men jag har aldrig kunnat se storheten i vare sig "Buffy och vampyrerna" eller "Angel". Jag har gjort försök att komma in dessa serier men utan att lyckas. De har alltid förfallit mig hemskt repetitiva och karaktärerna upplevs mig ganska platta och anonyma. Å andra sidan älskar jag "Firefly". Det hörs till det bästa som någonsin gjorts i science-fiction-väg på tv och att den bara fick en säsong var inte mindre än en skandal - även om det också ledde till att Whedon gjorde långfilmen "Serenity" som fick knyta ihop säcken. Jag tyckte även bra om nästa tv-serie "Dollhouse" som även den lades ned i förtid.

Länge var Whedon lite av en slagpåse i Hollywood, en kreatör som skapade film och tv som älskades högt och intensivt av en hård kärna fans men som inte förmådde nå verkligt kommersiell framgång. Allt det förändrades naturligtvis när han fick uppdraget att regissera Marvels storsatsning "The Avengers" förra året. Efter den monumentala framgången står Whedons aktier hur högt som helst. Jag längtar verkligen efter att få se hans version av "Mycket väsen för ingenting" som han spelade in i sitt eget hem kort efter arbetet med "The Avengers". Tyvärr ser det  dock inte ut som om den kommer visas på bio i Sverige. Så länge får vi hålla till godo med den nya tv-serien "Agents of S.H.E.I.L.D.", som utspelar sig i Marvels filmuniversum.



Jag har bara sett pilotavsnittet än så länge och det bara denna första episod som mina tankar baseras. Det kan eventuellt hända att jag återkommer med ytterligare reflektioner längre fram men det blir en senare fråga. S.H.E.I.L.D. är som bekant en högteknologiskt utrustad agentorganisation i Marvelvärlden som har sina fingrar i en rad olika syltburkar. Med denna organisation som utgångspunkt ger oss Whedon och kompani något som så här vid första anblick ser ut som en typisk "procedual". Vi får med andra ord följa en grupp av dessa agenter medan de löser veckans fall. Modellen känns igen från otaligt antal polis- och agentserier. Fallen gruppen satts att utreda kretsar kring människor som uppvisar olika former av superkrafter.

Hela agentgänget.

Våra hjältar anförs av Agent Coulson (Clark Gregg). Han dog visserligen i "The Avengers" men i klassisk Marvelstil återvänder han här. De populäraste karaktärerna kan aldrig hålla sig döda särskilt länge. Teamet byggs upp av agenter med diverse specialförmågor. Vi får en riktigt rumpsparkande fältagent (Brett Dalton), ett par tekniknördar (Iain De Caestecker och Elisabeth Henstridge) samt en agent med ett mystiskt förflutet som mer eller mindre luras tillbaka i tjänst (Ming-Na Wen). Dessutom lyckas man under avsnittets gång plocka upp en ung hacker (Cloe Bennet) och en sådan kan ju alltid vara bra att ha.

Pilotens handling kretsar kring jakten på en man med superstyrka vars krafter visar sig vara högst instabila och som kan leda till han exploderar. Här introduceras också en del trådar som pekar mot en konspiration i skuggorna som serien säkert vill passa på att  utforska mer framöver. Tempot är högt och det finns en hel del av Whetons patenterade vitsiga och finurliga dialog. Här finns också en hel del actionscener som är nog så imponerande för att vara television. Frågan är ju om produktionen kan hålla samma nivå när avsnitt efter avsnitt ska mjölkas ut. Eftersom serien oundvikligen kommer att jämföras med filmerna har den mycket att leva upp till.

Det är förstås lite vanskligt att bara regissera ett pilotavsnitt så här. Ganska få serier hittar helt rätt i tonen från allra första början. Ibland kan det ta en hel första säsong innan författarna riktigt får styrsel på det hela. Den viktigaste fråga i nuläget blir väl därför om pilotavsnittet gav mersmak, om jag är sugen på att fortsätta titta och se vart det ska utvecklas. Jag måste säga att det är jag, åtminstone än så länge. Jag har emellertid vissa reservationer. Rollfigurerna är ytterst hastigt skissade i piloten. Jag har inte riktigt fått någon uppfattning om vad det här är får slags karaktärer ännu. Jag räknar med att det kommer bli mer av den varan framöver men det var lite väl löst än så länge. Sedan hoppas jag att serien inte kommer att tyngas ned allt för mycket av sitt format utan att den lyckas utvecklas bortom det ungefär som exempelvis "Fringe" kom att göra.

Kopplingen till Marvels filmer är ett effektivt sätt att dra in tittare men som sagt, jämförelsen kanske inte alltid kommer att vara till seriens favör. Det är ju inte precis så att de kommer kunna kasta in Hulken, Thor eller Iron Man eller ens Nick Fury som gäststjärnor med någon större frekvens. "Agents of S.H.E.I.L.D." behöver hitta en egen identitet bortom refererandet till filmerna för att riktigt lyfta. Det tror jag för all del att Joss Whedon också inser. Så vitt jag förstår kommer han själv inte vara hundraprocentigt engagerad i serien framöver men med rätt personer vid rodret har det här potential. Vi får väl se var det slutar.

fredag 4 oktober 2013

The Butler

"The Butler" är ett stycke afroamerikansk historia, inspirerad av en verklig berättelse om en man som i drygt trettio år arbetade som just butler i Vita huset. Genom denne man och hans familj får vi följa utvecklingen från 1920-talets totala rassegregering i Södern ända fram till att Barack Obama svärs in som Förenta Staternas president. Huvudpersonen Cecil Gaines, spelad av Forest Whitaker, tjänstgör under åtta presidenter under sin tid som butler och står som en osynlig skugga längst bak i rummet när tidens viktiga frågor avhandlas. Gaines är formad av inställningen att anpassning är den bästa metoden att navigera i ett rasistiskt samhälle, att tålmodigt vänta på att allt en dag ska bli bättre. Hans son Louis (David Oyelowo) däremot väljer en annan väg. Han engagerar sig i medborgarrättsrörelsen och blir under sextio- och sjuttiotalen allt mer radikal. Konflikten mellan far och son och deras olika ideologiska positioner blir till filmens drivande kraft.



På ett strukturellt plan påminner "The Butler" inte så lite om Robert Zemeckis "Forrest Gump" (1994). I båda fallen är det huvudpersonen som från vår nutid minns tillbaka på sitt liv och vars berättarröst binder samman de rapsodiska episoderna som vi får ta del av. I båda fallen handlar det om en tillsynes obetydlig människa som ändå blir vittne till samtidshistoriens alla viktiga händelser. Gaines är inte som Gump intellektuellt funktionshindrad men han väljer på något plan att göra sig själv till en idiot, till någon som väljer att inte se, att inte förstå, att åhöra hur uppsatta män talar nedlåtande om honom och andra som honom utan att lyfta ett ögonbryn.

Jämförelsen träffar också något av sentimentaliteten i båda filmerna. "The Butler" är filmad med mjukt filter på kameran, bilden blir immig och bjärt på ett sätt som för tankarna till Hallmark och liknande. Ändå spårar filmen inte helt ut i gråtmildhet. Det finns en sälta också som kommer genom skildrandet av medborgarrättsrörelsens kamp och den nakna, förskräckande rasism som den rörelsen stod upp emot. Scener som den där Louis och hans kamrater går in på ett fik i Södern, sätter sig i de vitas avdelning och begär att bli serverade, vilket slutar med att de blir nära på lynchade av folkmassan innan polisen slutligen kastar aktivisterna i fängelse är verkligen gripande. Även om det politiska och ideologiska behandlas ytligt och väldigt övergripande i filmen ges ändå den rörelsen rätt. Det är inte en historieskrivning där förändringen skänks afroamerikanerna från ovan av godhjärtade vita män. De ges äran av att ha kämpat för att uppnå den själva.

Den sentimentala patriotismen undergrävs också genom ett annat grepp som är så märkligt och och så genomgående att det inte kan vara annat än medvetet från regissörens sida. Genom filmen får vi förstås möta en lång rad presidenter. Dessa gestaltas konsekvent genom direkt udda val av skådespelare. Eller vad sägs om Robin Williams som Dwigth D. Eisenhower? John Cusak som Richard Nixon? James Marsden som John F. Kennedy? Liev Shreiber som Lyndon Johnson? Alan Rickman som Ronald Reagan? Ingen av dessa skådespelare ger ens i närheten av vad som skulle kunna beskrivas som en porträttlik gestaltning. Det blir ofta komiskt på ett märkligt vis. Jag har ingen aning om vart regissören Lee Daniels vill komma med de här valen men resultatet var nog så desautomatiserande.

Den bästa rollprestationen står annars Oprah Winfrey för. Hon spelar Gaines hustru Gloria, en ensam kvinna som bär på mycket sorg och som dessutom dricker allt för mycket. Det är allt annat än en glamorös roll och cynikern skulle säkert kunna hävda att Winfrey fiskar efter ett pris eller två. Den sortens skepsis har jag dock inte mycket för. Det är en väldigt fint gestaltning som hon skapar som också gör relationen mellan de båda makarna gripande trots att den egentligen inte är så väl definierad i manus som den borde ha varit.

"The Butler" är en film vars ämne lyfter den mer än vad det konstnärliga utförandet gör. Berättartekniskt och bildmässigt är den inget märkvärdigt. Det gör också att den blir viktig snarare än bra. För min del hade den gärna fått vara både och.