I den första filmen från 2011 (i regi av Joe Johnston) fick vi följa hur Steve Rogers (Chris Evans), en vek och svag ung man med hjärtat på rätta stället, under andra världskriget blev utvald till ett hemlig projekt och förvandlad till en supersoldat. Som Captain America bekämpade han sedan nazisterna och deras ockulta (och fiktiva) agentorganisation HYDRA. I slutet av filmen blev kaptenen nedfryst och hittades inte igen förrän i nutid. Nu är han upptinad igen, en man från en annan tid som får kämpa för att passa in. Allt detta är en parallell till seriefigurens egen historia. Captain America skapades som en käck propagandaserie 1941, en symbol för Förenta Staternas patriotiska självbild i tiden. Senare kom figuren att "återuppväckas" och bli en del av Marvels uppsättning av superhjältar, men det har alltid funnits något gammaldags över honom. Världen har förändrats sedan 1941 och USA har förändrats med den. Hur skulle det inte påverka en karaktär som är menad att vara en symbol för förbundsrepubliken själv?
Om den första filmen var en krigsfilm i andra världskrigsmiljö är stora delar av den andra filmen snarare en högoktanig och paraniod politisk thriller med klara vibrationer från sjuttiotalets filmer i genren. Filmskaparna har rent av givit självaste Robert Redford en central roll som för att understryka den kopplingen. (Det borde väl kanske vara en spoiler att säga att Redfords minister är styckets stora skurk men den i publiken som inte räknat ut det efter fem minuter har inget grepp om klassisk dramaturgi överhuvudtaget.) Det är ett väldigt lyckat grepp. Så länge som filmen håller sig där är den extremt lyckad. Tyvärr försvinner den iväg i stora explosioner mot slutet och förlorar något av den tryckande tajta stämning som den tidigare byggt upp.
Regissörerna Anthony och Joe Russo (ännu ett av dessa regisserande syskonpar) har tidigare främst sin bakgrund inom TV och komedigenren. Det visar sig inte vara en nackdel. Det är inte de stora actionscenerna som lyfter filmer som de här. Det är istället de små scenerna, där karaktärerna får en chans att utvecklas och interagera, som är det centrala. Det är bröderna Russo bra på. De lär också ha insisterat på att så mycket av av själva actionsekvenserna som möjligt skulle genomföras praktiskt, utan CGI. När så sker märks det verkligen. Det är också en av anledningarna till att slutet inte känns riktigt sammanhängande med resten av filmen - för där blir det mer av dataanimationskalas. Dessvärre.
Efter att chefen för S.H.E.I.L.D, marveluniversumets stora agentorganisation, Nick Fury (Samuel L. Jackson) blivit utsatt för ett mystiskt attentat inser Steve Rogers att han inte längre kan lite på någon. Det finns förrädiska onda krafter som opererar djupt inne i den amerikanska underrättelsetjänsten och det enda sättet att stoppa dem på blir att försöka dra fram all smutsig byk i det offentliga. Till sin hjälp får Rogers dels agenten Black Widow (Scarlett Johansson), som vi ju känner sedan tidigare filmer och en krigsveteran med spännande flygutrustning vid namn Sam Wilson, kodnamn Falcon (Anthony Mackie). Mot sig har Captain America plötsligt hela S.H.E.I.L.D. och en mystisk lönnmördare som kallas för The Winter Soldier och som på gott gammalt mytiskt vis visar sig vara en mörk spegelbild av vår hjälte själv.
Filmens centrala politiska kraft ligger i hur den hanterar vår tids stora frågor om övervakning och om vad för slags steg en förment demokratisk stat är beredd att ta för att skapa ordning och trygghet. Är vi beredda att betala det pris som en förlust av frihet innebär? Metaforen med det moderna övervakningssamhället som en subtil fortsättning och återfödelse av nittonhundratalets mörka totalitära maskineri blir i filmen på alla sätt konkret verklighet. Captain America är en man ur takt med vår tid. Där i ligger hans svaghet. Men också hans styrka. Det är därför logiskt att han, en inkarnation av ett förflutet Förenta Staterna, här måste ge sig i kamp mot det nya USA och allt det som dess myndigheter kommit att bli.
Evans fortsätter att växa i rollen. Han gestaltar den med en lätt distans. Låter oss se hur naiv och blåögd Rogers på sätt och vis är och gör det samtidigt till det som får oss att tycka om honom. Han ger oss också precis lagom med sorg och melankoli över allt det som Rogers har förlorat. Inte så att han blir en mörk och molande karaktär a la Nolans Batman, men det finns ändå något av en tragisk hjälte där. En människa som tvingats, och försätter att tvingas, offra allt för kunna rädda världen om och om igen. Scarlett Johansson har mer att göra som Black Widow i den här filmen än i tidigare avsnitt men hon känns fortfarande något underutnyttjad. Jag hoppas verkligen att Marvel tar sitt förnuft tillfånga och ger henne en egen film snart. Samuel L. Jackson spelar som vanligt Samuel L. Jackson när han gestaltar Nick Fury och om den saken finns inte mycket att invända. Robert Redford går väl lite på autopilot men har ändå tillräckligt med gravitas för att det ska räcka och bli över.
Även om "Captain America: The Winter Soldier" inte höll för mig hela vägen gav den utan tvekan mersmak för vad som komma skall i framtiden. Att Marvels filmuniversum numera rymmer både det kosmiska och det mer jordnära gör det till en rik värld där i princip vad som helst kan hända. Filmserien tycks verkligen ha kommit in i sin andra andning nu och det är med spänning vi ser fram emot nästa års uppföljare till "The Avengers". Och innan dess? Vem vet? Jag kanske rent av ger "Agents of S.H.E.I.L.D." en andra chans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar