"Min granne Totoro" är inte bara regissören Hayao Miyazakis odiskutabla mästerverk och med det en av världens främsta animerade filmer genom tiderna, det är också en film som för mig utgjort en genomgripande andlig upplevelse. Den har en djup personlig betydelse för mig. (Och även för fru Otterberg som är en ivrig samlare av allt som har med Totoro att göra.) Den är bland de mest perfekta filmer jag någonsin sett. Den är vacker och den är egensinnig. Den har en väldigt enkel berättelse men når ändå oanade djup. Det är historien om en familj som utan stora åthävor rymmer hela världen. Den är fylld av förundran och gör världen ny igen.
Satsuki och Mei är två systrar, 10 respektive 4 år, som tillsammans med sin pappa flyttar in i ett övergivet gammalt hus på den japanska landsbygden. Det hela utspelar sig någon gång under 50-60-tal. Flickornas mor ligger inlagd på sjukhus och familjen har flyttat in i huset för att kunna bo närmare henne. Det sägs aldrig i filmen exakt vad modern lider av men det troligaste är att hon har någon form av tuberkulos. Myazakis egen mor led av den sjukdomen när han var barn och det finns en tydlig ton av självbiografi över filmen. Glada och exalterade undersöker de båda flickorna såväl huset som omgivningarna runt omkring det. Det visar sig att såväl huset som naturen bebos av främmande och förunderliga väsen som systrarna på olika vis kommer i kontakt med. Där finns till exempel svartsotingarna som samlas i övergivna hus men som snart ger sig av när människorna flyttar in och börjar städa. Och där finns lurviga märkvärdiga varelser som hör hemma i skogen bakom huset där det växer ett stort och majestätiskt träd. Den störste av dessa skogens rådare ger Mei namnet Totoro.
I den japanska shintotraditionen är allt i naturen levande. Varje sten, varje träd, varje liten bäck har sin egen kami. Det ordet brukar omväxlande översättas antingen som ande eller som gud. I shintoismen görs ingen större skillnad på de två sakerna. Naturen är full av gudomlighet. Miyazaki plockar upp den sensibiliteten och låter den flöda genom sin egen fantasi. Den grå och fluffige Totoro med den stora munnen, som på samma gång liknar en björn och en uggla, en traditionell naturande och en japansk uppfattning om ett västerländskt troll är något som bara hade kunnat springa ur mästeranimatörens sinne. Just genom att figuren är så specifik blir den också allmängilltig. Totoro är sin egen och går inte riktigt att förstå i mänskliga termer. Hen är vänlig men absolut inte tam. Hen är förbunden med naturens och växtlighetens kraft. Hen är nyfiken och ljudet av regndroppar som faller på ett paraply är bland det mest spännande hen har upplevt på länge. I Myazakis värld får det förtrollade verkligen vara trollskt. Totoro själv är ett exempel på det. Den buss som är stor levande katt med tolv ben är ett annat. Kattbussen är kanske Miyazakis mest säregna skapelse.
 |
| Kattbussen - ytterligare ett av de egensinniga väsen som sprungit ur Miyazakis fantasi. |
Munterhet och humor genomsyrar berättelsen. Få filmer gör mig på så gott humör som den här. Ändå saknas inte heller ett mörker. Det finns också ett vemod och en sorg under ytan genom filmen. Satsuki och Mei talar inte med varandra mycket om sin saknad efter modern och sin oro över vad som kommer att hända med henne. Men den oron finns hela tiden där och den blir också katalysatorn till filmens tredje akt då handlingen tar en oväntad dramatisk vändning. Det hela är gjort med mycket små medel och med ett mästerligt handlag.
"Min granne Totoro" är slående vacker. Bakgrunderna är utsökt målande och levande. Alla karaktärerna ges djup och personlighet. Inte minst de två systrarna framstår som verkliga levande individer och som riktiga barn. Det finns ett inkännande i Miyazakis skildring av dem som ger det hela dess unika ton. Det är som att regissören genom de här båda flickorna verkligen förmår att se världen med ett barns ögon, där inga filter hindrar dem från att se världen som den är, full av liv - om det rätt är sådant vi kan ta på eller inte. Det finns också något i Miyazakis själva animation, sättet han och hans team tecknar, sättet de får bilderna att röra sig som inte liknar något annat. Jag söker efter ord för att beskriva vad det är - ingen annan, inte Disney, inte Pixar kommer i närheten av det. Miyazakis världar är påtagliga. De trancenderar att bara vara streck och färg på papper. De är fyllda av vad jag inte kan nämna som något annat än helighet.
Det finns mycket mer jag skulle kunna säga om den men om sanningen ska fram är detta en film som bör upplevas. Om du tillåter den kommer den att leta sig rakt in i dig och röra vid ditt innersta. Mig inspirerar den att ge mig ut i naturen och där möta de väsen, andar och rådare som vakar över platserna där jag bor och kanske till att dansa en liten dans för att nya träd ska växa ur de ollon som fallit till marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar