Nu visade det sig att "The Amazing Spider-Man" hade en hel del som talade för den. Inte minst på grund av Andrew Garfield i huvudrollen. Han Peter Parker var precis lagom annorlunda från Toby Maguires tolkning för att göra det hela intressant. Han är gänglig och osäker ja, men har skarpare kanter och är mer plågad. Mer emo än Maguires nörd-i-kubik, utan att för den sakens skull försvinna in i "mörkret" och göra om gamle Spidde till en ny läderlapp. Dessutom hade den nya filmen Emma Stone i rollen som Gwen Stacy. Stone gav sin Stacy en intelligens och ett driv som väl matchar Garfields och kemin mellan de båda går absolut inte att ta miste på. (De blev ju också ett par i verkliga livet. Ibland har rollbesättaren tur.) Själva intrigen däremot och kampen mot Rhys Ifans som muterad ödla kan jag knappt dra mig till minnes.
Vilket leder oss fram till 2014 och uppföljaren, logiskt nog betitlad "The Amazing Spider-Man 2". Webb är tillbaka i regissörsstolen och för manuset står bland andra herrarna Alex Kurtzman och Roberto Orci. Känner ni inte igen de två namnen så borde ni göra det. De dyker upp i princip överallt nu för tiden. Firma Kutzman/Orci är extremt produktiva men dessvärre inte alltid ett varumärke som signalerar kvalité. Bland deras värsta synder kan nämnas de två första "Transformers"-filmerna och den hopplösa "Cowboys & Aliens". Men var också med och skapade TV-serien "Fringe" - som hör till det bästa som gjorts inom sci-fi på mycket länge. Emellan dessa extremer hittar vi t.ex. manusen till de nya "Star Trek"-filmerna (Orci är också påtänkt som regissör till den tredje filmen i den serien) eller nyversionen av TV-serien "Hawaii 5-0". Och nu har alltså herrarna även sina fingrar i burken med spindelmanssylt.
Jag kan inte säga att jag fann den här filmen särskilt lyckad. Dess största problem är något som den delar med både del två och del tre i Sam Raimis serie. (Raimis "Spider-Man 2" från 2004 är för övrigt våldsamt överskattad.) Filmmakarna försöker klämma in allt för mycket i en och samma film. Jag räknar till åtminstone sex stycken sidohandlingar i den här filmen (jag orkar inte ens räkna upp dem alla) och det är långt fler än vad den behöver. Det gör den färdiga filmen mest en otjänst. Den är ofokuserad och den är för lång. Kommer ni ihåg när filmer var en och en halv timme långa? Det känns länge sedan nu. Regissör och manusförfattare gör misstaget att tro att fler superskurkar är det samma som bättre och häftigare. Sålunda får Spindelmannen här inte bara kämpa mot Electro (Jamie Foxx) och Gröna Trollet/Harry Osborne (Dane DeHaan) utan de känner sig även piskade att slänga in Paul Giamatti som Rhino. Resultatet blir dock bara att ingen av dem får riktigt den tyngd de förtjänar.
Nu har superskurkarna aldrig varit Spindelmannens starka sida. De flesta av dem är kanske lökiga och småtöntiga. När de funkar är det oftast för att berättelsen har lyckats skapa en personlig koppling mellan Peter Parker och den som senare blir hans fiende. (Så är det t.ex. med William Defoes karaktär i Raimis första film.) Det finns ansatser till sådant bygge i historieberättandet här men eftersom filmen i sig är så splittrad vill det sig helt enkelt inte. Då är ändå både Foxx och DeHaan väldigt bra i sina respektive roller. Foxxs karaktär börjar som en hunsad och mycket ensam, osäker ingenjör som plötsligt får väldiga elektriska krafter vilka stiger honom över huvudet. Det finns ett frö till en riktigt tragisk figur här. Samma sak gäller DeHaans Osborne som ärver sin fars företagsimperium men också dennes degenerativa sjukdom och blir besatt av att hitta ett botemedel. Ett botemedel vars nyckel är Spindelmannen. DeHaan har en energi och intensitet i rollen som är en helt annan är den väl avslappnade gestaltning som James Franco bjöd på i samma roll i de gamla filmerna.
Båda dessa skurkar speglar på olika sätt Peter Parker. En av dem är en tönt som plötsligt får oanade krafter. Den andre är en ung man som förlorat en fadersfigur. Så långt följer det hela manusförfattandets grundkurs. Det finns potential här. Mer än så blir det dock inte. Det hinns inte med. Ett annat offer för denna överstoppning är Stone i rollen som Stacy. Filmmakarna vet uppenbarligen inte vad de ska göra med henne, förutom att de behöver henne för en sekvens i slutet vars innehåll jag inte ska avslöja här men som alla som läst serieförlagan med säkerhet känner till. I större delen av filmen är hon mest en eftertanke och Stone ges inte alls samma chans att glänsa i rollen som hon fick göra i förra delen.
 |
| Andrew Garfield som Peter Parker och den alltför underutnyttjade Emma Stone som Gwen Stacy. |
Sista akten lider inte av samma bombastiska "nu-river-vi-hela-skiten"-syndrom som så många sådana här filmer gör nu för tiden. Finalen är faktiskt förhållandevis nedskalad. Det borde tala till filmens fördel. Problemet blir istället bara att där är allt för många trådar som ska bindas samman och precis när en tror att nu är det slut dyker det upp ytterligare en intrigdel och sedan en till som måste bindas samman. Så om "The Amazing Spider-Man 2" vore ett spindelnät vore det dessvärre inte ett vackert och utsökt vävt sådant utan det skulle mest likna en härva av allt för många trådar och linjer härs och tvärs och kors om varandra. Tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar