Denna monumentala film från 1982 är både en återkomst och ett avsked. Det var Bergmans första film inspelad i Sverige sedan "Ansikte mot ansikte" 1976. (Han gick ju i självvald exil några år i slutet på sjuttiotalet.) Den var också menad att bli hans sista film. Om den verkligen är det är en definitionsfråga. Det känns dock att det varit regissörens ambition att sammanfatta hela sitt konstnärskap och skapa en berättelse som rymmer alla de temata som han tidigare varit inne och rört vid i tidigare filmer. Till formatet är den överdådig. Filmen finns i två versioner. Dels den långa versionen om fem timmar som ursprungligen visades som miniserie på TV och så den "endast" tre timmar långa biografversionen. Det absolut den längre versionen som är att föredra. Den är visserligen av någon anledning inte tillgänglig på svensk DVD (det gör bara bioversionen) men den går och att importera från staterna och i skrivande stund finns den också att streama via Filmnet.
Själv hade jag lyckan att första gången se den långa versionen i ett svep på Aftonstjärnan i Göteborg under filmfestivalen där. Det är säkert tio år sedan vid det här laget. Det är utan tvekan en av de mest magiska filmupplevelser jag överhuvudtaget har haft. Den gamla knakande teatern var en fantastisk plats att försvinna in i filmens "lilla värld" där de stora frågorna avhandlas i trygghet från den andra världen utanför. Kanske är min särskilda kärlek för fem-timmars-utgåvan född ur den upplevelsen men jag tror faktiskt att det går djupare än så. Överdådet blir liksom så oändligt mer överdådigt när vi får det i sin helhet. Världen blir rikare och mer nyansrik. Vi får fler sidor av alla karaktärerna. Vi får mer humor och mer trolldom. Och det är en del av vad som gör "Fanny och Alexander" så mäktig. På äldre dagar blev Bergman mer och mer introvert i sina projekt. Så inte här. Från det inledande julfirandet och ända fram till sista filmrutan är filmen en explosion av färg och liv.
Jag brukar alltid försöka lyfta fram skådespelarna och deras gestaltande arbete i mina recensioner. Med "Fanny och Alexander" vet jag inte ens var jag ska börja. Nästan alla av samtidens stora svenska skådespelare är med i filmen. Alla är de på sitt yrkes absoluta topp. Jag tror aldrig jag har sett Ewa Fröling göra en starkare prestation på film än i rollen som Emelie Ekdahl. Scenerna när hennes barn smygande observerar henne yla som ett skadeskjutet djur efter att hennes make dött är så naket råa att de nästan är outhärdliga. Den ondsinte biskopen är naturligtvis också bland det bästa Jan Malmsjö någonsin presterat. (Det går nästan inte att föreställa sig hur filmen hade blivit om Bergman hade fått sina förstahandsval, Liv Ullman respektive Max von Sydow i de rollerna.) Även skådespelare som vi är ovana att se i sådana här sammanhang, som t.ex. Christina Schollin, briljerar. Men hur mycket jag än vill finns det inte utrymme att ge alla den uppmärksamhet de förtjänar. Det är som om filmen bygger upp en kritisk massa av ambition och kvalitet och blir till den mest perfekta storm av skådespeleri som någon svensk ensemble någonsin presterat.
 |
| Bertil Guve som Alexander. |
En person som kanske ändå måste lyftas fram särskilt är Bertil Guve som spelar Alexander. Att som barnskådis stå i denna storms öga och bära upp en så väldig film som den här utan att bli totalt överkörd av alla de vuxna skådespelarna, det är en bedrift. Bergman, som ju annars inte i första hand är känd för att sätta barnen i centrum (se t.ex. "Scener ur ett äktenskap" från 1973 där parets barn i princip försvinner helt) lyckas låsa upp något hos Gruve som gör hans Alexander naken, såbart och full av en vrede med episka proportioner. En drömmare och en berättare, vilket förstås ibland också gör honom till en lögnare. Alexander är i mitt tycke en av filmhistoriens rikaste gestalter. Filmen må ha systerns namn med titeln men som huvudperson kan Fanny absolut inte tävla med sin bror. Dramaturgiskt hade hon lika gärna kunnat strykas ur berättelsen. Kanske har det någonstans att göra med att Bergman laddat Alexander med så mycket av sig själv? Det självbiografiska i filmen är ofta missförstått. På ett yttre plan har ju det som händer Alexander i filmen naturligtvis inte hänt Ingmar Bergman. (Den utspelar sig ju dessutom i alla fall tio år innan Bargman alls föddes.) Om något vänder den ju nästan på Bergmans egen historia, då han själv är född in i en prästfamilj och som vuxen kom att söka sig till teatern. Men på ett inre, närmast mytiskt plan är ändå Alexander och Bergman utbytbara. Den ene är vad den andre måste ha känt sig som när han var barn. Bergman lyckas mirakulöst få att detta att förmedlas genom Gruves känsliga ansikte.
 |
| Gruve igen och den häpnadsväckande Stina Ekblad som Ismael. |
"Fanny och Alexander" är en film som bygger världar i lika stor utsträckning som den berättar sin historia. Kontrasten mellan dessa världar kunde inte vara större. Å ena sidan har vi teaterfamiljen Ekdahls bombastiska och gränslösa högborgerlighet - som vi introduceras för i den inledande julskildringen som nästan aldrig verkar vilja ta slut - så full av liv och rörelse och totalt överlastade djupröda salonger. Å andra sidan har vi biskop Vergérus hus, gotiskt och spartanskt vitt, en borg med galler för fönstren där fruktan och stränghet tar närmast fysisk form. Ett hus bebott av allsköns groteska och vämjeliga gestalter, till synes tärda och förvridna av detta puritanska purgatorium.
Ändå är det ingen av dessa världar som fångar mig allra mest. Det gör i stället det märkliga och magiska husbor där familjen Ekdahls vän antikhandlaren Isak Jacobi lever tillsammans med sina två brorssöner. Det är en möjligt ännu mer överlastad miljö än det ekdahlska huset. Jacobis är ju samlare till professionen, det går nästan inte att röra sig därinne för alla prylar, möbler och dockor i naturlig storlek. Det är också en plats präglad av trolldom och mystiska krafter. Här utspelar sig några av filmens vackraste och mest gripande scener. Jag tänker på berättelsen som Isak läser för barnen. Jag tänker på när Alexander konfronterar sin döde far. Jag tänker på dockan som föreställer den gud som Alexander förbannar. Och jag tänker på hans möte med den sjuke och inlåste Ismael. En mer mystisk och svårdefenierbar gestalt än denne man, spelad av Stina Ekblad, är svår att tänka sig. Likt en Tintomara på knark är Ismael farlig får vi veta - och hans krafter är verkligen potenta. I den febriga scen där Ismael läser Alexanders tankar och gör hans mörka fantasier manifesta i den yttre verkligheten når filmen sin absoluta höjdpunkt.
Efter det återstår det lyckliga slutet. Det slutar inte som den klassiska komedin med bröllop med väl med att nya barn välkomnas in i världen. Nytt liv, mer liv och fest och gamman. Självfallet vore det inte Bergman om inte denna backanal också rymde en hel del mörka stråk men ytterst är det ändå ett osedvanligt lyckligt ackord som Bergman väljer att avsluta sin karriär som långfilmsmakare med. Somliga uppskattade det inte men för mig är det precis rätt toner han slår an. Ångest, tvivel och dämoner må vara en del av livet men det är familjen, kärleken och "den lilla världen" också. Allt får sin plats här i "Fanny och Alexander".
Det förefaller helt i sin ordning att "Fanny och Alexander" nu också finner nytt liv på teatrar runt om i världen. Jag skulle ha svårt att peka ut något svenskt drama, eller europeiskt för den delen, skrivet direkt för scenen från säg 1960-talet och framåt som har samma kraft och verkshöjd. Filmen i sig är en heroisk prestation men dess karaktärer är levande nog att ta steget vidare ut i den väldiga väv som är vår gemensamma fantasi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar