Det finns en del av mig som sörjer något för Colin Nutley. Han var en begåvad filmmakare en gång i tiden. Jag håller fortfarande den första "Änglagård" (1992) som en av nittiotalets bästa svenska filmer. (Att han sedan tröskade bort allt som var bra med den i de två uppföljarna tar inte från originalet dess storhet.) Nutleys styrka låg dock enligt min mening inte där många tenderade att placera den. Föreställningen om denne engelsman som kunde komma in utifrån och fånga det "typiskt svenska" förefaller mig vara en självuppfyllande profetia. Det var det som många ville se i Nutleys filmer, alltså gjorde de också det. "Änglagård" utspelar sig för övrigt, anser jag, i själva verket i en engelsk landsortsby på 60-talet som allra nödtorftigast maskerats till en ort i Västergötland och nutid. Nej, styrkan i Nutleys filmer var att han med hjälp av fotografen Jens Fischer var en utsökt bildberättare. Sättet som de kunde ladda bilder med symbolism, sättet som som de impressionistiskt satte samman dem, där fanns Nutleys styrka. Den sista filmen där han verkligen gav prov på den var "Under solen" (1998). Den var inte utan problem, många kritiker skrattade bort dess naivism men jag uppsattade den ändå. Sedan dess känns det lite som om Nutley mest går på rutin.
I den nya filmen "Medicinen" spelar Helena Bergström Johanna, en resereporter på den fiktiva damtidningen "Dolce Vita". Johanna är frånskild i medelåldern, mamma till två barn, har dåligt självförtroende och är hunsad av sin lätt galna chef Iris (Ewa Fröling). På redaktionen arbetar även karaktärer spelade av Maria Lundkvist, Katarina Ewerlöw, Ida Engvoll, Cecilia Forss och Peter Eggers som ensam man. Med tanke på vad vi får se av alla dessas arbete och idéer under filmens gång måste det vara en fruktansvärt dålig tidning. Johanna hoppas kunna med sig sina barn på en charterresa betald av resebolaget men när hennes chef bestämmer att en annan reporter ska få åka istället blir det inget av den saken. För att eventuellt tjäna lite extra pengar väljer Johanna nu att delta i en läkemedelsstudie för ett medel mot munherpes. Det är här som filmens komiska idé kommer in. För så fort som Johanna börjar ta sina tabletter känner hon hur något förändras inom henne. Hon blir mer framåt, mer sexuell, vågar ta för sig, står upp för sig själv, säger emot, blir den som hon alltid önskat att hon kunde vara.
Det finns nog någonting där. Fantasin om att bara kunna ta ett piller och bli den där ambitiösa, kraftfulla, fantastiska individen som utan att blinka bygger sitt eget bästa jag i detta varumärkesbesatta samhälle svarar, tror jag, mot en verklig önskan som många bär på. Vår tids matra är att "förverkliga oss själva". Men vet vi verkligen vad vi menar med det? Och är vi inte verkliga redan? Det är frågeställningar och tematik som det skulle gå att göra en mycket spännande film kring. "Medicinen" är dessvärre inte den filmen.
Berättelsen är väldigt lös i kanterna och slappt sammanfogad. Här finns stora logiska luckor både i intrigen och på ett karaktärsplan. Jag blir inte riktigt klok på vem som har skrivit vad och det är sällan ett gott tecken. "Medicinen" är baserad på en roman i chick-lit-genren av författaren Hans Koppel (som i sin tur är en pseudonym för Petter Lidbeck). Så långt allt gott och väl. Filmens manus ska sedan vara skrivet av Daniel Réhn och Edward af Sillén. (af Silléns namn känner somliga läsare säkert igen, han brukade skriva och regissera alla sketcher och mellansnack i Melodifestivalen under många år och brukar även kommentera den internationella finalen i SVT. Även Réhn har tydligen varit inblandad i det där på ett hörn.) Men i eftertexterna får vi plötsligt veta att Colin Nutley står för regi och "screenplay". Vad exakt det betyder i sammanhanget är oklart. Manus brukar ju annars vara svenska för just "screenplay" - men det är ju inte ovanligt att regissören skriver om och ändrar i det manuskript som hen jobbar med.
Till detta kommer dock att stora delar av filmen uppenbarligen är inspelad med Nutleys klassiska metod - att låta skådespelarna själva improvisera fram sin dialog. Det är en teknik som ibland har fungerat bra. Det kan ge en enorm nerv och intensiv närvaro till en scen. Det kan producera en helt oväntad och förlösande humor. Envar som sett dålig improteater vet också att det kan leda till oändligt långa scener som bara rör sig i cirklar och inte kommer någon vart. "Medicinen" är full av sådana scener. Här finns också exempel på en annan risk med den här sortens improvisationer, nämligen att skådespelarna som deltar i den har betydligt roligare än vi som ser på. För mig blir slutresultatet mest ganska tröttsamt. I avsaknaden av en ordentligt författad dialog framstår alla karaktärer som ganska obegåvade. Jag har mycket svårt för den sortens historier. Det känns nästan ibland som om en satt och tittade på en dokusåpa.
Tonalt har "Medicinen" svårt att hitta balansen mellan humor och drama. Det finns också annat som sticker ut på ett konstigt sätt. Någonstans i mitten av filmen bestämmer sig den personlighetsförändrade Johanna för att experimentera med sin sexuella läggning. Hon går på en gayklubb, låter sig bli uppraggad av Eva (spelad av Petra Mede) och följer med henne hem. Det är en sekvens som gör både med en storögdhet och ett förtryckt fnissande, ett oj-oj-oj som hade känts begripligt i en film från nittiotalet men som jag hade hoppats att vi skulle ha kommit förbi vid det här laget. (Filmen väljer också tråkigt nog också bort Mede som potentiellt romantiskt intresse till förmån för Peter Eggers betydligt tråkigare karaktär.)
Helena Bergström är återhållen i rollen som Johanna. Hon må känna sig förändrad inuti men sett utifrån är skillnaden mellan de båda versionerna av henne ganska subtil. Fröling är ofta rolig som den groteska chefredaktören men varken hennes karaktär eller någon av de andra på redaktionen blir någonsin mer än pappersfigurer. Inte ens en Maria Lundkvist kan göra särskilt mycket med ett material som helt enkelt inte finns där.
Av den Nutley som jag en gång tyckte om syns inte så mycket i "Medicinen". Utom just i de där montagen och etableringsbilderna. Där finns en antydan om vad regissören förmådde att göra en gång i tiden. När han faktiskt hade något att berätta. Till hans pluskonto idag får väl räknas att han faktiskt förmår göra filmer som ställer kvinnliga karaktärer i centrum. Om de bara inte vore så innehållslösa kunde det faktiskt ha betytt något.
"Medicinen" har biopremiär den 29:e augusti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar