Stranger Things

En ung pojke försvinner en natt. En flicka med rakat huvud kommer vandrade ut ur skogen iklädd en sjukhussärk. Hon verkar ha någon form av telekinetiska krafter. Något, oklart vad, skördar sina offer i natten. Vita skåpbilar med personal från ett närliggande militärt forskningscentrum dyker upp i varje gathörn. Tre generationer av karaktärer, vuxna, tonåringar och barn dras på olika sätt in i mysteriet och försöker alla på sin front förstå och bekämpa vad än det är som drabbat dem. "Stranger Things" är skräck- och science fiction i åtta lagoma bitar och möjligen årets bästa nya serie.

Det vore lätt att göra misstaget att uppfatta "Stranger Things" som åttiotalsnostalgi. Sanningen är snarare att serien är ett kostymdrama. Det är en viktig skillnad. För visst är detaljerna spot-on. Tapeter och bilar, kläder och frisyrer, barnens cyklar allt känns verkligen av ett stycke med det 1984 då serien utspelar sig. Men syftet är inte att bada oss i "sånt som vi känner igen". Snarare är det så att handlingen måste utspela sig i en tid före mobiltelefoner och digitalkameror. Faktum är bröderna Matt och Ross Duffer som skapat serien är födda just 84. Med andra ord närmar de sig åttiotalet på samma sätt som jag skulle närma mig sjuttiotalet, inte som något jag faktiskt minns utan som något jag mödosamt skulle vara tvungen att rekonstruera.

En pastisch är det förvisso. En hyllning till all sköns populärkultur från perioden. "Stranger Things" är i mångt och mycket som en historia av Stephen King i regi av Stephen Spielberg med en hälsosam dos av John Carpenter slängd ner i mixen, inte minst på soundtracksidan. Och det stannar inte där. Vi har Wes Craven med någonstans i bakgrunden. "The Goonies" går så klart inte att komma förbi. Monstret och blandningen av skräck och science fiction för tankarna raka vägen tillbaka till Lovecraft. Övernaturligheter och mysterier i amerikansk småstadsmiljö väcker för många kopplingen till "Twin Peaks" även om jag nog inte tycker att "Stranger Things" alls är i närheten av samma slags egensinnighet och visuella bravado. Men å andra sidan, vad är det egentligen?

Ändå finns det något i hur bröderna Duffer mixat, matchat och blandat alla dessa inspirationskällor som gör det vi får se till mer än bara summan av sina beståndsdelar. Jag skulle inte gå så långt som att kalla det briljant. Jag har ändå vissa invändningar. Men "Stranger Things" är tveklöst sin egen och det räcker mycket långt.

Kids på jakt efter gåtans lösning.

Rollinsatserna är fantastiska. Inte minst från barnen i ensemblen. De är så noga utvalda, så perfekt castade. De både ser ut och känns verkligen som riktiga ungdomar, inte som övertränade barnskådisar från Hollywood-fabriken. Och porträtten av dem är specifika. Vi vet hela tiden vem som är vem utan att de någonsin reduceras till klichéer. De är så enormt charmiga. Den störtsköne Gaten Matarazzo som den tandlöse Dustin, Millie Bobby Brown som den förrymda Eleven vars krafter både förtrollar och förskräcker pojkarna, Natalia Dyer som Nancy för att bara nämna några av kidsen och tonåringarna i ensemblen. Lägg till dem Winona Ryder som Joyce, den försvunne Mikes mamma. Det var mycket länge sedan vi fick se henne i en så bastant roll som den här. Somliga kanske har lite svårt för Ryders spel här, rollen kräver en intensiv emotionell ansträngning som jag kan tänka mig att vissa uppfattar som "för mycket". För mig är det precis vad rollen kräver. Joyce besatthet med att försöka kommunicera med sin son på andra sidan för tankarna till Richard Dreyfuss i "Närkontakt av tredje graden" och är bitvis lika smärtsam att observera.

"Blinka om du hör mig." W. Ryder signalerar andra sidan.

"Stranger Things" står helt och hållet på egna ben som en berättelse i åtta delar, en komplett historia med början, mitt och slut. En miniserie som det kallades en gång i tiden. Jag hade varit helt nöjd med att låta den förbli så. Ganska snart efter att den släppts meddelades dock att det kommer en andra säsong nästa år. Jag hoppas innerligt att bröderna Duffer har en plan för hur de ska ta det hela vidare. De har en hel del att leva upp till nu.