Läkaren på landet

Jean-Pierre Werner, spelad av Francois Cluzet, är som titeln antyder en allmänläkare på den franska landsbygden. Han har sin lilla mottagning dit människorna i byarna runt omkring kommer med sina krämpor och vedermödor. Och när han inte sitter där så kuskar Dr Werner runt i sin bil och besöker sina patienter i hemmet. Att vara doktorn i det här lilla hörnet av världen, förstår vi snabbt, är mer än att bara vara en traditionell läkare. Jean-Pierre är också sina patienters psykolog och biktfader, han hjälper dem med byråkrati och att söka bidrag. Ansvaret är stort och arbetsbördan med den. Men i filmens första scen möter vi inte Jean-Pierre som läkare utan som patient själv. Hjärntumör. Inoperabel. Cellgiftsbehandling. Om den ska ha någon chans att lyckas måste Jean-Pierre växla ned. Och det betyder att han måste lära upp en ny kollega.

"Läkaren på landet" är regisserad av Thomas Lilti som själv har en bakgrund som medicinare innan han övergick till filmandet. Den marknadsförs som en feel-good-film och även om det inte är helt missvisande, för det är absolut en väldigt finstämd historia, så fångar det begreppet ändå inte riktigt vad Lilti har skapat. Filmen saknar inte humor men är betydligt mer av ett drama än en komedi. Dessutom är det ett ganska subtilt drama. När Jean-Pierres nya kollega Dr Nathalie Delazia (Marianne Denicourt) anländer är det som upplagt för stora konflikter mellan det nya och det gamla, kvinnligt och manligt, land och stad, ja allt ni kan tänka er. Visst, delvis finns det där, Jean-Pierre är inte främmande för att pusha henne, se vad hon pallar med. Ändå förblir det väl avvägt. Konflikter och dramatik eskalerar aldrig artificiellt för att skapa spänning och dynamik på det sätt som en mindre självsäker filmare skulle låta det göra. Tvärtom låter Lilti den ömsesidiga respekten och samarbetet mellan de båda läkarna uppstå organiskt och sammanvävt med allt annat.

Se upp för gässen. Nathalie (Denicourt) upptäcker att livet som läkare på landet kräver ett särskilt handlag.

Överhuvudtaget överraskade filmen mig genom att inte spela upp någon pastoral landsbygdsromantik. Det hade varit så lätt att fylla upp duken med böljande gröna fält och betande får, idyller och baguetter på pakethållaren. Men det är Lilti alltså inte intresserad av. I "Läkaren på landet" är det i stället höst. Det är leråker och mulna himlar. Det är bitvis smutsigt och tar doktorerna hand om en gammal dam med sår på benen så ska vi baske mig få se hur det ser ut. Vi får ta del av samhället som läkarna verkar i, vardagens små bestyr och frågeställningar kring hur det ska gå att leva på platsen i framtiden. Vi medföljer lokalbefolkningen på countrymusikfestival. Vi får följa med på läkarbesök inte bara till pittoreska små gamla gårdar utan även till romska husvagnsläger.

Cluzet spelar med ett synnerligen välkalibrerat instrument. Hans ansikte förråder sällan något och ändå låter han oss ana den smärta och den rädsla som Jean-Pierre bär på, rädslan inför sin egen dödlighet och sin egen svikande kropp. Ibland pyser den där rädslan över i ett bitsk grymhet eller en vresig surhet men som sagt - aldrig till en melodramatisk effekt. Denicourt är perfekt avvägd mot denne dysterkvist, varm och öppen, men kan samtidigt vara skarp och rak. Hon tänker inte ta någon skit. Relationen mellan de båda karaktärerna är en stor behållning i filmen. En kärlek uppstår faktiskt, om än inte en romantisk sådan. Det finns mycket att tycka om här.