Handlingen utspelar sig många år efter händelserna i de tidigare böckerna. Harry Potter själv och hans vänner börjar närma sig de fyrtio och nu är det deras barn som springer runt på Hogwarts och ställer till ofog. I centrum står Albus Potter, Harrys yngste son. De två har ett minst sagt komplicerat förhållande till varandra. Det är så klart inte helt lätt att vara barn till världens mest berömde trollkarl. Men som lök på laxen har Albus blivit placerad i elevhemmet Slytherin, inte Gryffindor som sin far och hans bästa kompis Scorpius är son till Draco Malfoy, Harrys gamle nemesis från de tidiga skolåren. Nu kommer förvisso inte Scorpius så bra överrens med sin pappa heller och hans mamma har dött i en hastig sjukdom - frånvarande föräldrar är ett återkommande tema i de här berättelserna. Historien tar sedan en slags "Tillbaka till framtiden 2"-vändning när Albus och Scorpius stjäl en tidsvändare (en magisk klocka som låter dej reda i tiden, känd från bok nummer tre om jag inte missminner mig.) Med den börjar de båda sedan resa tillbaka till det förflutna, dvs. de tidigare böckerna - bara för att finna att varje försök att förändra tidslinjen bara leder till en nutid som är sämre än den de ursprungligen lämnade. I en version har till och med Voldemort segrat och Albus aldrig blivit född!
När jag ska recensera något brukar jag i möjligaste mån undgå att läsa vad andra har tyckt innan jag själv skrivit ned mina reaktioner. Det är så lätt att påverkas och jag vill gärna att det jag skriver verkligen ska komma från mig. I det här fallet var det dock svårt att undgå att låta ögonen falla på en del av mottagandet i pressen. Den vanligaste åsikten - så vitt jag kunde bedöma - verkade vara att det är synd att det inte är en roman i samma stil som vi är vana vid. Att det kändes som om det fattades något i det dramatiska formatet. Det förvånade mig. Kan verkligen inte litteraturkritiker läsa pjäser? Personligen kan jag tycka nästan precis tvärtom. Jag har aldrig varit särskilt tagen av miljöbeskrivningarna i Rowlings böcker. Förvisso inte heller i dialogerna, som kan tendera att bli lite styltiga ibland. Nöjet för mig har snarare legat i intrigsnickeriet. Och det får vi massor av här.
Det är ingen slump att Rowlings främsta framgång post-Potter är som deckarförfattare under pseudonymen Robert Galbraith. (Läser just nu den första i serien "The Call of the Cookoo" och kan rekommendera den.) Harry Potter-böckerna är i första hand en slags mysterier. För alla jämförelser som gjorts mellan Rowling och föregångare som C.S, Lewis eller Roald Dahl har den främsta jämförelsen för mig alltid varit Enid Blyton. Tänk på det - i båda fallen handlar det om att följa barn ut på äventyr där de smyger i buskarna för att ta reda på vad för hemliga konspirationer som pågår under ytan i de vuxnas värld. Med den skillnaden att medan Blytons Fem-gäng spanar på bovar under sina ständiga skollov så utspelar sig Rowlings gåtor under terminerna.
En annan skillnad är förstås också att tiden går i Rowlings värld. Harry och Ron och Hermione blir faktiskt äldre. (Även om sådant som puberteten aldrig nämns, få femtonåringar är så kyska som trollkarlsfemtonåringar, uppenbarligen.) Och tiden är alltså ett centralt tema i "The Cursed Child". Liksom relationen mellan föräldrar och barn. Vad vi tar med oss av de som gått före oss och vad vi kan lämna åt de som kommer efter. Hur svårt det kan vara, för både barn och vuxen. Harry är inte någon mönsterförälder precis. Han vill men kan inte prata med sin son ordentligt. De båda förstår inte varandra. De gör trevande försök men det blir bara fel. Och så sårar de varandra. Där trycker pjäsen på en verklig smärtpunkt.
 |
| Harry (Jamie Parker) och Albus (Sam Clemmett) från Londonuppsättningen. |
Det här är ett drama för de redan invigda. Referenserna till det som hänt tidigare är överallt, ja de blir till och med en viktig del av handlingen i och med alla tidsresor. Det är svårt att skaka av känslan av fanfiction i vissa lägen. Jag tänker att det är sånt här som riktiga überfans kan ligga vakna och fantisera kring. Var Cedric Diggory verkligen tvungen att dö i bok fyra? Hade det gått att rädda honom? Tänk om det hade hänt? Eller det? Nej, är det som om Rowlings säger genom Thorne. Det var tvunget att utspela sig som det gjorde. Titta hur det hade gått annars.
Thorne lyckas med konststycket att fånga Rowlings karaktärer. De känns som av ett stycke med romankaraktärerna. Och vissa scener blir rent av gripande i all sin avskalade enkelhet. Som en scen i en parallell tidslinje där Ron och Hermione aldrig blev tillsammans. När de får veta att de har en dotter tillsammans i en annan verklighet blir utbytet mellan dem både sött och melankoliskt. Det finns flera sådana små stunder i pjäsen. Mest intressant av de nya karaktärerna är annars Scorpius Mallfoy, en plågad ung man som det blir oerhört lätt att tycka om. Han är faktiskt en betydligt mer spännande huvudperson än vare sig Harry eller Albus Potter.
Jag tror som sagt aldrig Rowlings kommer bli helt klar med sin trollkarlsvärld. Och varför skulle hon? Det är uppenbart att för henne, i henne, är den verklig. Vi kanske aldrig har fått reda på vad som finns på andra sidan berget men jag är övertygad om att hon vet. Hon kan inte låta bli att veta. Det är den bästa sortens fantasyvärld, där så är fallet. Och även om den här pjäsen kanske inte är den starkaste av berättelser är jag övertygad om att Rowlings har mer att komma med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar