Absolutely Fabulous: The Movie

Det är sällan en god i idé att göra en långfilm baserad på en sitcom. Jag kan faktiskt inte påminna mig ett enda exempel på när det har fungerat. Formaten är så väldigt specifika och så vitt åtskilda. En film måste berätta en historia med en början, en mitt och ett slut. När historien är över ska karaktärerna förhoppningsvis vara på ett eller annat sätt annorlunda, förändrade av dramat som utspelar sig, en konflikt ska ha spelat ut. Det är på många sätt motsatsen till en sitcom. Där kan karaktärerna inte förändras. Konflikten måste bestå. För hur skulle annars nya episoder kunna genereras? Och dessutom: vad som håller för en halvtimme på TV är inte detsamma som vad som krävs för att hålla igång i en och en halvtimme på stora duken. Jag säger inte att det inte kan gå att göra. Jag säger bara att jag inte sett det än.

"Absolutely Fabulous: The Movie" är inget undantag. Kära läsa, jag var inte så värst begaistrad. Och då vill jag ändå ha det fört till protokollet att jag är en stor fan av TV-serien. Åtminstone säg de två första säsongerna. De senare fortsättningarna har nog inte riktigt förmått att leva upp till samma standard. Den här filmversionen är inte ett trendbrott i den meningen. Och det är verkligen synd. För jag hade så gärna velat att det här skulle varit bra. Vad jag förstår är detta en film som varit på gång i minst femton års tid. Det är mycket tid investerat för något som inte blev mer än en axelryckning.

Och detta som sagt baserad på en TV-serie som i sin glans utan tvekan var Jennifer Saunders magnum opus både som skådespelare och författare. Kanske en av de bästa sitcoms som någonsin gjorts. Säkert en av de mest säregna. Saunders humor är snudd på unik. Jag kan inte komma på någon riktig motsvarighet. De bär på en grotesk och en gränslöshet som är på samma gång befriande och förskräckande. Världen som tecknas är en skoningslös satir mot en modevärld som är lika tom och absurd som Becketts landsväg. Alla karaktärer - ja, faktiskt precis alla, utom möjligtvis Saffron - är antingen fullständigt verklighetsfrånvända eller djupt vidriga eller både och. Men det finns också en slapphet och lealöshet över serien som jag inte kan hitta maken till. De flesta sitcoms är annars rappa, tajt konstruerade leveransmekanismer för plots och gags. Ett typiskt avsnitt av "Abs Fabs" är mer som att vada i ett moras av en gyttja bestående av mänsklig misär. Det finns en svart hopplöshet i alltihop. Det hade bara krävts en liten, liten omkalibrering för att bli bergmanskt eller norénskt.

För regin står Mandie Fletcher som drog i trådarna bakom kulisserna redan på TV-seriens dagar. (Hon regisserade även "Blackadder" en gång i tiden.) När vi möter Edina (Saunders) och Patsy (Joanna Lumley) igen i filmversionen har ytterligare år gått. De som redan för tjugo år sedan var för gamla lever fortfarande ett slags tonårsliv av alkohol, fester, droger och allt sånt där. Hemma väntar som vanligt Saffron (Julia Sawalha), nu frånskild och med en egen dotter i yngre tonåren (Indeyana Donalson-Holness) som mormor Eddy försöker locka med ut på dåligheter. Storyn sådan som den är går sedan ut på att Edina råkar knuffa ner Kate Moss i Themsen och tvingas fly den lynchmobb som uppstår. I väg till franska Rivieran där ytterligare tokerier uppstår.

Det blir dock aldrig särskilt... roligt. Visst, något enstaka skratt slapp kanske ur mig men mest var det just den där lätta obehagskänslan som uppstod. Det är också en sorts humor. Inte för alla dock. Ett par reste sig faktiskt i salongen och gick mitt i filmen. Det har jag nog inte varit med om på mycket länge. Filmen har ett uppenbart problem med sitt tempo. Återigen, halvtimmesformatet och långfilmsformatet ställer olika krav.

Vi får förstås en betydligt expanderad värld, inte bara i miljöerna utan även när det kommer till karaktärerna. Alla återkommande bifigurer från serien flimmrar förstås förbi liksom en massa kända ansikten som sig själva - en del i relativt stora roller som exempelvis Emma Bunton och Lulu. ("Lulu, darling, Lulu!") Jag vet inte riktigt om det tillför så himla mycket. Fokuset på relationen mellan moder och dotter - seriens blödande hjärta - blir också något lidande mitt i allt. Sedan måste jag också säga att det blir lite märkligt med så himla många transgenderskämt. Filmen är verkligen full av dem ändå fram till slutscenens lilla blinkning till Wilders "I hetaste laget". Då skruvar jag mig och inte på det bra sättet.

Saunders och Lumley. Two of a kind.

Joanna Lumley är som vanligt den som stjäl showen. Hon missar inte ett komiskt taktslag och är en fysisk komidienne av gudars nåde. Som team är hon och Saunders naturligtvis oslagbara. I det ligger mycket av framgången med serien från allra första början. Att det fortfarande, så här många år senare, känns så ovant att få se två kvinnor ta plats på ett så vansinnigt sätt som dessa båda damer är måhända skäl nog till att den här filmen ska finnas. Jag önskar bara att jag hade kunnat tycka bättre om den.