Djungelboken

För många i mina föräldrars generation är "Djungelboken" från 1967 den bästa Disney-filmen. Jag antar att beror på att de var precis i rätt ålder när de såg den. Själv har jag alltid tyckt den är lite ojämn och lös i kanterna. Mer en samling av korta pikareska sketcher än en riktig historia. Den har i alla händelser väldigt lite med Rudyard Kipling att göra. "Den här boken ska vi göra film av. Var snäll och läs den inte" brukade Walt Disney tydligen säga till de som jobbade med projektet. (Som för övrigt var det sista som Walt själv var involverad i innan han gick bort.)

Nu har alltså turen kommit till berättelsen om Mowgli när Disney bestämt sig för att göra live action-remakes av alla sina stora klassiker. Det är en ytterst märklig upplevelse att se. För det första vet jag inte om termen live action alls är rimlig i en film där egentligen bara en levande skådespelare (den unge Neel Sethi) förekommer. Resten av karaktärerna och en stor del av miljöerna är ju faktiskt precis lika mycket animerade som i sextiotalsversionen. För det andra har regissören Jon Favereau valt att lägga sin nya version oväntat nära den tecknade förlagan. Punkt för punkt följer nyinspelningen den gamla versionen i spåren med bara några få korrigeringar här och där. Intrigen har tajtats till lite grann och en eller annan episod byggts ut medan andra fått bli mer bakgrund. Favereau har också ändrat slutet så att Mowgli väljer att stanna i djungeln snarare än att bli en del av människornas värld. Helt logiskt. Relationen mellan människovalpen och hans djuriska familj - vargar, panter eller björn - är betydligt mer sentimentaliserad här än i 60-talsversionen.

Samtidigt är det också bitvis en mycket mörkare och mer våldsam film. Shere Khan, tigern som jagar Mowgli, är här en riktigt skräckinjagande gestalt. Inte bara ett hot om potentiellt våld. Vi får faktiskt se tigern attackera och döda så väl människor som djur. (Om än utan att blodet sprutar eller liknande gore-effekter.) Samma gäller så väl ormen Kaa som apornas Kung Louie. Alla är de betydligt farligare och mer hotfulla här. Djungeln är bitvis en oförlåtande miljö för den unge pojken. Visserligen aldrig fullt så brutal som hos Kipling men ändå en tämligen obehaglig plats där det enda som kan rädda dig är att ha vänner och familj vid din sida.

På detta lägger dock Disney och Favereau ytterligare ett lager när plötsligt musik och sångnummer från den tecknade filmen börjar leta sig in, ungefär halvvägs in. Plötsligt flyter Mowgli och Baloo ned för floden och sjunger på "The Bare Necesseties"/"Var nöjd med allt som livet ger". Och Louie som ena sekunden tittar fram ur skuggorna som en blandning mellan King Kong och en gangester ur "Maffiabröder" stämmer plötsligt upp i ett "Obidoo, jag vill ju va' som du-uuu...". Och då vet jag faktiskt inte vad det är för slags film jag tittar på längre. Det är som att se minst tre olika versioner av samma material hopklippt helt utan tanke och riktning.

Jiddra inte med Shere Khan (Idris Elba).

Det blir inte bättre av att dataanimationerna är väldigt underväldigande. Visst har de den sortens detaljrikedom som vi kommit att förvänta oss men inga av djuren ser ut som något annat än som just att de är ritade i dator. Framförallt lyckas filmen aldrig gifta ihop djurens fysikaliska närvaro och rörelse över duken med skådespelarnas röster. Det finns inget som får mig att känna att röst och bild hör samman, att de kommer från samma källa - och utan det faller ju hela poängen med animerad film. Vilket naturligtvis är hemskt tråkigt för här finns massor av spännande röstarbete - Idris Elba som Shere Khan har en fantastisk podus och tyngd, en mordisk vrede kombinerad med djup och eftertanke som ger tigern kvalitéer av krigarpoet, förmodligen det porträtt som kommer Kipling närmast. Scarlett Johansons Kaa är som en märklig fortsättning av hennes rollgestaltning i "Under the skin". Och Baloo är på något sätt rollen som hela Bill Murreys karriär förberett honom att spela. Men inget av det hjälper när det känns som om jag ser en film och lyssnar på en radiopjäs samtidigt. Aldrig skulle de två mötas.

Så denna nya "Djungelboken" förblir helt igenom splittrad. Mer en kommentar till en förlaga som den utan att blinka förutsätter att alla i publiken redan har sett än en film som står på sina egna ben. Bitvis väldigt söt, bitvis väldigt läskig, bitvis helt förvirrad. Uppenbarligen en produkt av en kommité med ganska skilda idéer om vad slutresultatet skulle bli. Den sortens kompromiss där alla förmodligen är lite missnöjda i slutändan.

Bagheera (Ben Kingsley), Mowgli (Neel Sethi) och Baloo (Bill Murrey).