Ocean's Eight

Vad vill jag ha av en bra heist-rulle? Mest av allt skulle jag vilja att ett bra svenskt begrepp för genren, men stötfilm låter bara konstigt och vi kan inte alltid få allt vi vill ha här i världen. Nå, jag vill ha något som är lätt och fluffigt men ändå stadigt på hand. Jag vill ha en film med en säker tonträff där skådespelarna ges en chans att ta ut svängarna ordentligt och där intrigen är ett nöjsamt pussel, ungefär som i en pusseldeckare fast tvärt om. (Det vill säga vi får följa brottet planeras och genomföras i stället för att lösas.) Det hela får gärna vara stilistiskt och visuellt bländande. Filmen jag beskriver är naturligtvis Soderberghs Ocean's Eleven från 2001, en film som jag har sett förvånansvärt många gånger utan att för den sakens skull egentligen beundra. Den har bara något, den där sortens slötittarfaktor som gör att det inte går att låta bli att bänka sig om den passerar förbi på en skärm någonstans.

Den filmen fick två uppföljare. Den första minns jag inte en sekund av, den andra var helt okej. Men ingen av dem lyckas fånga den egendomliga alkemi som laddar den första filmen. Det som gör den så  nöjsam att se på, tror jag, är det faktum att det knappt ens känns som en film. Det känns mer som en ursäkt för att se Clooney, Pitt och resten av gänget bara hänga och vara sköna ihop. Vilket i princip också är varför filmen gjordes.

Men det är inte Ocean's Eleven vi ska prata om här utan om den nya Ocean's Eight, en film som jag hade fått för mig skulle vara en remake, fast nu med kvinnliga stjärnor som de hyperkompetenta tjyvarna.  Och det är det ju såklart på ett sätt. Men det som förvånade mig är att filmen faktiskt är en uppföljare. Den nya filmen lutar mycket hårdare mot tidigare inkarnationer än vad jag räknat med, inklusive kameos och blinkningar. Soderbergh själv är förövrigt med på ett hörn som exekutiv producent, en titel som för all del kan betyda lite vad som helst. Regissör är annars den här gången Gary Ross som tidigare gjort bland annat Välkommen till Pleasantville och den första Hunger Games. Lite synd ändå att könsomkastningen framför kameran inte även fullföljts bakom den, men så långt har tydligen inte Hollywood nåt ännu.

Vi möter Debbie Ocean, det vill säga Sandra Bullock, som - hoppsan - är syster till Clooneys rollfigur från föregående delar. Hon har precis kommit ut ur fängelset, hennes bror är död (fast det antyds att det inte går att vara helt säker på den saken, i fall ifall det skulle gå att få med George C. på en framtida fortsättning) och nu har hon en plan, tajmad och klar in i minsta detalj.

Sedan följer filmen precis samma dramatiska struktur som föregångarna. Ett team ska samlas ihop, bestående av bland andra Cate Blanchett, Mindy Kalling, Sarah Paulson, Rhianna och Helena Bonham Carter med en irländsk accent eftersom varför inte? Stöten ska planeras. Den här gången rör det sig om galabalen på Metropolitanmuséet i New York, en säregen blandning av högstatus mode och bisarr maskerad som utgör en av den amerikanska societetens största årliga tillställningar. Där ska de stjäla ett mycket dyrbart halsband som kommer bäras av en skådespelerska gestaltad av Anne Hathaway som här ges chansen att verkligen driva med bilden av sig själv. Det är faktiskt väldigt roligt.

Hathaway i högform

Överhuvudtaget är detta det absolut bästa med filmen. Just det som är det bästa med Sonderberghs filmer i serien, detta att se stjärnorna leka och bara ha skoj framför kameran lyckas även Ross fånga. Och vilken fröjd det är. Blanchett ser sexigare ut än någonsin i sin halvbutchiga outfit (och jag är nog inte den enda som anar en viss laddning mellan hennes och Bullocks karaktärer). Bonham Carter går på ren rutin men här funkar hennes krumelurspel. Även Kalling och Paulson är strålande. Jag har förvisso aldrig varit Sandra Bullocks största fan och jag kan inte säga att filmen riktigt omvänt mig heller, men hon funkar faktiskt väldigt bra som någon slags straight-woman och ankare. Det kan inte förnekas att hon har den där stjärnkvalitén. Dessvärre är det väl dock så att den sortens filmer som gjorde Bullock till stjärna en gång i tiden, de görs inte längre. Så det glädjer mig ändå att hon får vara i gasen här.

Planen sätts i verket, naturligtvis med ett par tvistar och svängar längs vägen, och naturligtvis har vi i publiken inte fått veta eller se hela trolleritricket förrän det avslöjas på slutet, helt efter konstens alla regler. Det är faktiskt en väldigt tjusig och mycket underhållande spinn på formatet. Visst saknar jag något av den svårgreppbara läckerheten hos Soderbergh, en läckerhet som sitter i puls, i tajming, i klippning och montage - men det är å andra sidan mycket begärt. Ocean's Eight är precis den pralin som den haft som ambition av att vara och det, mina damer och herrar, är absolut gott nog.

Häng med bästa tjejtjuvgänget.