Sune på bilsemester

Här på Allmänstädesbloggen gillar vi symmetri. Eftersom den första filmen jag "recenserade" här i år var "Sune i Grekland" är det väl bara passande att det som ser ut att bli årets sista biorecension får bli uppföljaren "Sune på bilsemester". Jag ska därför också ta mig i kragen och åstadkomma det jag inte gjorde då, nämligen av ge filmen en fullödig kritik, även om det blir svårt. Riktigt dåliga filmer är inte svåra att skriva om. En riktigt nedgörande anmälan kan vara ibland nästan farligt rolig att komponera, det vet var och en som försökt sig på sånt här. Men hur ska en stackars recensent ta sig an något som är mellanmjölk, något som inte är dåligt egentligen men  som inte heller kan sägas vara särskilt bra. Något som inte väcker några som helst känslor överhuvudtaget? Det blir utmaningen här.

Tänk att Anders Jacobssons och Sören Olssons Sune-böcker började komma när jag gick på lågstadiet. Det börjar närma sig snart 30 år sedan. Sedan dess har figurerna dykt upp i en rad olika versioner och tolkningar. Hur mycket av originalet som egentligen finns kvar i den här rebooten kan man förstås fråga sig. Från att vara ganska finurliga och vardagsrealistiska skildringar av en svensk medelklassfamilj sedd genom mellanbarnets ögon är vi nu långt, långt längre bort på det skruvades spektrum. Lyssna på den här sammanfattningen av intrigen: Pappa Rudolf får av en slump veta att en tavla han fick för länge sedan är värd nästan en miljon kronor. Eller ja, den skulle vara det om inte konstnären glömt att signera den. Alltså bestämmer sig pappa för att familjen ska bila ned till Tyrolen där konstnären bor för att fixa den saken. Men eftersom han inte vill erkänna att han bara tänker på pengar låtsas han att allt är en romantisk rekreation av hans och mammans bröllopsresa tjugo år tidigare. Rätta mig om jag har fel men skulle inte det lika gärna kunna vara storyn till ett avsnitt av "The Simpsons"?

Överhuvudtaget undrar jag om inte just den tecknade gula amerikanska familjen haft en påverkan i bakgrunden på mer än en svensk familjekomedi. Genren har alltid varit full av misslyckade och småtöntiga fadersfigurer som inte förmått leva upp till sina egna patriarkala förväntningar ända sedan Melker Melkerssons dagar. Men både i de nya avsnitt av "Svensson, Svensson" som kom för några år sedan och i dessa nya Sune-filmer har något hänt. Pappa är inte bara en patetisk figur som vi rent av kan tycka lite synd om ibland. Han har blivit något av ett monster, ett förvuxet barn, en ren impulsmaskin som inte drar sig för något för att få vad han vill. Korkad också förstås. Och någonstans där undrar jag om det inte är Homer som spökar.

Morgan Alling har precis rätt komisk tajming för att gestalta rollen såklart. Ändå har jag lite svårt att ta honom till mig. Det har nog faktiskt att göra med hur rollen är skriven. Då tycker jag både i greklandsfilmen och i den här att behållningen är Anja Lundkvist som spelar mamma Karin. Hon har också en väldigt säker känsla för komik och det är faktiskt till manusförfattarnas heder att de inte låter henne bara vara en barsk och tråkig vit clown till Rudolfs August utan faktiskt låter även henne vara minst lika skruvad och bisarr. Barnskådespelarna gör också helt solida insatser även om jag inte avundas Julius Jimenez Hugosson som spelar Håkan. När dessa ny filmer tillkännagavs var det många som hade svårt att tänka sig någon annan än Peter Haber i rollen som Rudolf. Själv tycker jag snarare att det måste vara svårast att leva upp till Gabriel Odenhammar för maken till unge med bättre komisk tajming har vi nog aldrig haft på en svensk bioduk.

I övrigt har jag inte mycket att tillägga om filmen. Hannes Holm vet hur man gör en stabil familjeunderhållning vid det här laget. Jag är övertygad om att teamet har haft betydligt roligare när det gjort filmen än vad jag hade när jag såg den men det kan jag unna dem i det här fallet.