Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

På väg in i biosalongen slår det mig att oaktat hur populär komiker Robert Gustavsson än är och hur många DVD:er med gamla TV-sketcher han än kan ha sålt genom året har han aldrig riktigt tagit klivet över till att vara någon egentlig filmstjärna. Det är egentligen lite konstigt. En skulle ju kunna tänka sig att filmproducenterna skulle stå på rad för att få göra specialkomponerade fordon till filmer för herr Gustavssons begåvning att skina i. Det kanske de har gjort också, kanske är han inte intresserad, vem vet? Men inte sedan den på mer än ett sätt diskutabla "Att stjäla en tjuv" från 1996 har Robert Gustavsson spelat en huvudroll i en långfilm. (Om man inte räknar "Fyra nyanser av brunt" från 2004 då förstås men det är ju mer av en ensembleinsats.) Nu är han dock här i rollen som Allan Karlsson, alias hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann i filmatiseringen av Jonas Jonassons omåttligt framgångsrika roman med samma titel.

Själv har jag inte läst boken men med tanke på vilken bestseller den blivit var det ju inte svårt att räkna ut att en filmversion skulle skyndas fram och med sin inbyggda publik kommer den säkerligen att bli en publiksuccé även på bio. Till regissör har valts Felix Herngren som faktiskt inte gjort någon långfilm där han ensam svarat för regin tidigare men som ju är veteran från TV och reklamfilm.

Filmen faller kan man säga i två delar. Den ena utspelar sig i nutid när den hundraårige Allan på sin födelsedag rymmer från ålderdomshemmet där han blivit placerad. Genom en slump kommer han över en väska som transporteras av en kurir från ett MC-gäng. Det ska senare visa sig att den där väskan innehåller 50 miljoner i kontanter. Allan drar ut på en pikareskfärd runt landsbygden och samlar på sig ett gäng följeslagare i form av Julius, en gammal stationsföreståndare (Iwar Wiklander), Benny, en man som inte vet vad han vill bli (David Wiberg) samt Gunilla (Mia Skäringer) som har en elefant. Allt under det att de jagas av MC-gänget och dess ledare Gäddan (Jens Hultén) och en halvhjärtad polis (Ralph Carlsson).

Den andra delen består av återblickar i Allans äventyrliga liv. Med en sammanbindande voice-over får vi här se hur den unge Allan som är väldigt fascinerad av dynamit och sprängmedel hamnar i märkliga situationer. Han träffar Franco, Oppenheimer, Truman, Tage Erlander, Stalin, Reagan och många fler. Han är frivillig i spanska inbördeskriget, jobbar vid Manhattanprojektet, sitter i Gulag, blir dubbelspion åt både öst och väst. Det är inte så lite Forrest Gump över den här delen av filmen. Allan är inte precis särskilt medveten om världen runt omkring honom och vad det egentligen är han sysslar med.

Av filmens två delar är det den med alla tillbakablickar som jag tycker fungerar sämst. Greppet i sig är inte särskilt originellt vid det här laget och det görs inte så speciellt mycket av det. Det märks att mycken möda lagts ned på att återskapa de historiska miljöerna men tempot måste hela tiden hållas högt för att sekvenserna inte ska stoppa upp filmen och det betyder att vi aldrig har tid att riktigt vila i dem. Det gör också att allt blir ytligt, hastigt och skissartat. Inte heller integreras de här bitarna på något vettigt sätt med scenerna i nutid.

Utan dessa scener hade filmen varit en lite udda och kanske rent av snudd på melankolisk kriminalkomedi och frågan är om inte det hade varit bättre. Men jag antar att bokens fans hade saknat de historiska scenerna om de inte funnits med. I alla händelser känns det som om de hade kunnat hanteras på ett bättre och mer intressant vis.

Robert Gustavsson är förstås utmärkt, inte minst när han spelar den äldre Allan. Han använder sig av små medel och lyckas gestalta denne åldring utan att göra för mycket "gubbe" - i betydelsen sketchfigur - av honom. Inte för att vi som publik någonsin glömmer bort vem som döljer sig under rynkorna men Allan får ändå en helt egen identitet. Smink- och maskteamet förtjänar också en eloge. Ålderssminkning kan ofta bli väl överdriven men här han de verkligen lyckats.

Överhuvudtaget är skådespeleriet tillbakahållet och exakt. Felix Herngren är väl mer en teknisk skicklig regissör än en stor auteur men om jag skulle försöka sätta fingret på hans kännetecken skulle det någ vara detta, en lyhördhet inför vad han kan locka ur skådespelarna. Inte minst märks det på de små birollerna som flimrar förbi. Även figurer som kanske bara har en enstaka liten replik kan frammana känslan av en hel levande människa. Till och med en sådan som Allan Ford, den brittiske skådespelaren som vi alla känner igen från "Lock, Stock and Two Smoking Barells" (1996) och som i princip spelar samma slags roll här känns på något vis mer minimalistisk än vanligt.  Det är också i de små ögonblicken som filmens humor är som roligast. Här finns även inslag av buskis och slapstick men de är mer sparsamt nyttjade.

Ett extra minus måste jag tyvärr dela ut för användandet av filmmusik. Musiken som inte nödvändigtvis är dålig i sig, den refererar cirkus och positivhalare, ligger alltför ofta som en tjock och okänslig matta över flera scener, inte minst de mer montageartade historiska, och i regel med störande hög volym i förhållande till berättarröst och dialog. Ytterst sällan känns det som om musiken alls har något med själva bilderna att göra. Bakläxa där.