Hobbit: Smaugs ödemark

Det viskas och berättas att en gång på sin ålders höst fick professor Tolkien för sig att han skulle skriva en ny version av "Hobbiten" den barnbok som han först publicerat 1937. Han hade visserligen gjort en del mindre omarbetningar redan till den andra utgåvan på femtio-talet men nu skulle han skriva om hela texten, i samma stil och anda som han hade skrivit dess uppföljare "Härskarringen". Tolkien skrev färdigt ett par kapitel av denna helt nya version av sin debutbok och lät några vänner läsa vad han åstadkommit. "Jo, visst är det bra" sa vännerna "men det är ju inte samma bok längre". Tolkien förstod vad de menade och lade så projektet på hyllan.

Men år 2012 dammades idén på sätt och vis av när Peter Jackson hade premiär på första delen i sin nya Midgårdstrilogi. För säga vad man vill om de här filmerna: nog är de "Hobbiten" läst extremt genom "Härskarringen". Tolkiens bok är en charmig liten saga. Jackson tar i så att han spricker för att det ska bli samma slags epos som hans tidigare filmer. Särskilt i den första filmen var det ett problem. Vad handlingen serverade kunde inte leva upp till det bombastiska tonläget. Dessutom fanns det en påtaglig känsla av omtagning, att vi hade sett allt det här förut.  Från det att samma gamla miljöer tonade fram till samma gamla Howard Shore-musik kände jag instinktivt hur synd det var att del Toro lämnat projektet. Jag hade gärna sett en annan filmskapares vision och tolkning av det här materialet. Jag hade velat se Terry Gilliams "Hobbit". Eller Myazakis...

Det ska sägas med en gång: Den här filmen är en klar förbättring. Visst är det fortfarande för mycket av allt men "Smaugs ödemark" hänger mycket bättre samman än vad "En oväntad resa" gjorde. Handlingen tar vid där vi lämnade den sist. Bilbo, dvärgarna och Gandalf är fortfarande på väg mot Ensamma berget. På vägen dit passerar de genom Mörkveden, tas tillfånga av alverna där och rymmer. De kommer Sjöstaden, hamnar i bekymmer där och tar sig sedan vidare. De hittar den gömda ingången och konfronterar draken Smaug. Undertiden gör Gandalf en avstickare för att konfrontera den mystiske Nekromanten.

Precis som sist har Jackson och hans följeslagare broderat ut en hel del från förlagan. Men tempot är högre den här gången och tilläggen känns faktiskt inte så krystade. Nå, det kan väl hända att visa purister kommer att rynka på näsan åt den antydda kärleksflirten mellan en nyskapad alvkrigare (Evangeline Lilly) och en av de hunkigare dvärgarna (Kili, Aidan Turner). Själv tycker jag det är ganska charmigt och sött. Att få återse Orlando Bloom som Legolas fungerade i mitt tycke också väl. Scenerna med honom och hans fader alvkonungen (spelad av en läckert hotfull Lee Pace) lägger ett mörkt stråk till de annars så ädla eldar. Bland de scener som inte flyter på lika bra finns dessvärre den sekvens tidigt i filmen där hela Sveriges Micke Persbrandt spelar Beorn iförd ansiktsbehåring som redan väckt såväl hån som gamman jorden runt. Om det inte vore för att Jackson behöver presentera denne varbjörn för hans roll i del tre hade dessa scener utan problem helt kunnat lyftas ur filmen.

McKellen och Persbrandt är båda på avbytarbänk största delen av filmen.

  

Den stora styrkan ligger i samspelet mellan karaktärerna. Martin Freeman är en strålande Bilbo. Han har inte en riktigt lika tydlig utveckling som karaktär att spela på i den här filmen med de stunder då vi anar att ringen börjar gripa tag om hans sinne får en väldig laddning. Ian McKellen är förstås Gandalf rätt och slätt även om han blir lite av en bifigur här. Det är också imponerande hur filmskaparna lyckats göra individer av de tretton dvärgarna som i Tolkiens bok mest framstår som en massa. Richard Armitages Thorin ger hela dvärgheten upprättelse för alla gånger de fått tjäna som komik. Jag är också väldigt förtjust i scenerna i Sjöstaden vars bisarre tyrann spelas med lysande bravur av Stephen Fry. Här tillåts vi verkligen ta in en plats och en miljö och känna vad det skulle innebära att leva som vanlig människa i denna värld av drakar och uråldriga makter.

Jag har större problem med actionsekvenserna. Och de kommer förstås med jämna mellanrum. Det är nästan som om Jackson är rädd att publiken ska tappa intresset om de inte får se en orcherskalle penetreras av en pil var tionde minut. Vi har strid med jättespindlar, flykt i vattenfall i tunnor, mer orcherbataljer och så kampen mot Smaug för att bara nämna något. De är flinka, väl utförda, snyggt koreograferade men på något vis så griper de ändå inte tag i mig. De har liksom ingen tyngd i sig. De känns lite för mycket som tecknad film, mer som något ur Tom & Jerry än något som lyder under verkliga fysiska lagar. Det är samma problem som drabbar mycket av den animerade film vi får se idag. Det är så lätt att skapa de mest halsbrytande av bilder men det är betydligt svårare att ge dem riktigt liv. Det där är lite av en sjuka som många av vår tids filmer av det mer fantastiska slaget måste komma förbi.

Sherlock Holmes och Dr. Watson återförenade. (Cumberbatch gör drakens röst.)

Den teknologiska plojigheten kring den här sortens produktioner hjälper inte. Förra årets "Hobbit" såg jag i vanlig 2D men den här gången hade jag tillfälle att se det hela som regissören faktiskt tycks vill att det ska ses, med 3D-glasögon och i det så omtalade HFR, som projicerar dubbelt så många bilder per sekund som vanlig film. Ett råd till alla er andra - gör inte det. För mig suger denna 3D all trollkraft och lyster ur filmen. Det blir ju som att se något slags diorama av urklippta figurer. Och alla som liknat upplevelsen av HFR med gammal TV-teater har helt rätt. Det tillför inget - resultatet blir märkligt otillfredställande och gav åtminstone mig huvudvärk. För mig är det faktiskt en gåta att ingen dragit i bromsen. Men så blir det tydligen när man gjort en av filmhistoriens mest framgångsrika filmserier. Då finns det ingen kvar som kan säga nej.

Hur mycket Jackson än tar i kommer han aldrig att kunna återskapa den magi som var "Sagan om ringen"-filmerna. Så klart. Det vore orimligt att begära. Och även om jag fortfarande tänker att det nog hade varit bättre med en annan regissör den här gången är jag ändå glad att "Smaugs ödemark" lyckades underhålla mig för vad den var. Jag är rädd att den sista delen kanske inte kommer att kunna överträffa den här episoden men jag låter mig gärna överraskas. Se det som en utmaning, Peter. Men nästa gång går jag tillbaka till 2D.