Once Upon a Time in Hollywood

Om ni inte har lyssnat på Karina Longworths podcast You Must Remember This... och framför allt då hennes tio avsnitt långa säsong om Charles Manson - om hans sekt, om morden och hans märkliga förehavanden i utkanten av den amerikanska underhållningsindustrin under den heta sommar i slutet på sextiotalet då en yrkeskriminell hippie omgiven av ett entourage av knarkade, hjärntvättat villiga tonårstjejer precis kunde klämma sig in på ett hörn och verka - relevant? Som kanske nästa stora grej? Ändå tills han inte var det, och då började blodet som bekant flyta. Longworths podcast är för övrigt alltid intressant och fascinerande att lyssna på, väldigt väl researchad och skriven samt framförd av henne själv med sin säregna, väldigt distinkta diktion. Longworth har förmågan som få andra att levandegöra nöjeshistorien och hennes torra sarkasmer gör bara hennes analyser ännu smaskigare. You Must Remember This... är ett måste och frågan är om någon säsong varit så omtumlande som det om Manson.

Jag skulle inte bli förvånad alls om det var den säsongen av podden (släppt under sommaren 2015) som gav Tarantino impulsen till dennes nya film Once Upon a Time in Hollywood. Tidsmässigt stämmer det i alla fall och precis som Longworth tycks Tarantino intresserad av det sena sextiotalet som en brytningsperiod i den amerikanska filmhistorien. En period när det gamla systemet hade börjat utvecklas av det nya Hollywood som skulle komma men där l'ancien regime inte släppt taget än, när de båda epokerna levde sida vid sida, gick på samma restauranger och partyn, bodde grannar i flådiga kåkar längs vindande bergsvägar upp för kullarna som överblickar staden nedanför. Det är där vi återfinner Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och dennes stuntman/personlige assistent/chaufför Cliff Booth (Brad Pitt). Dalton är en filmstjärna på lätt dekis. Han specialiserar sig på att spela cowboys men västernfilmer görs inte längre på löpande band som förr, Dalton får numera mest jobba med TV. Och inte heller det är vad det brukade vara. Förbi är åren då Dalton var huvudrollsinnehavare i sin egen serie. Nu får han nöja sig med att gästspela som skurk, vilket tär lätt på hans ego. Alternativet skulle vara att åka till Italien och spela huvudroll i nån spagettivästern som agenten/producenten Marvin Schwarz (Al Pacino) försöker locka med. Men det här är pre-Sergio Leone och för Dalton är idéen närmast ett förolämpande skämt.

Booth (Pitt) och Dalton (DiCaprio).

Men Daltons liv är ändå ett par rejäla pinnhål över Cliff Booths. Att vara skådis på dekis är ändå en sak, att vara stuntman på dekis är betydligt tuffare, särskilt om du är dekisskådisens personliga dubblett och din kariär är beroende av om skådisen får jobb. Ingen annan vill jobba med Booth nämligen, det går rykten om att han mördat sin fru. Filmen svarar aldrig på frågan om så är fallet eller inte, men en sak är säker Brad Pitt gestaltar honom som en man med ett avsevärt våldskapital - en scen får han till och med ge självaste Bruce Lee (Mike Moh) ett kok stryk. Annars får Booth mest skjutsa runt Dalton, som blivit av med sitt körkort efter en rattfylla, och när han inte är "i tjänst" hänger han hemma i sin hasvagn, uppställt på en eländig grusplan bakom en drive-in biograf, tillsammans med sin pitbull som han föder med kopiösa mängder mat.

Hunden... och Pitt.

Om Dalton och Booth befinner sig i en lång nedförsbacke, ser framtiden betydligt ljusare ut för Daltons grannar på Cielo Drive - i huset intill kamperar nämligen stjärnskottet Sharon Tate (Margot Robbie) och hennes fästman, regissören Roman Polanski (Rafal Zawierucha) som lever livets glada dagar, i ett ständigt party tillsammans med utan att veta vad som väntar runt hörnet. Eller rättare sagt vad som väntade runt hörnet, i vår verklighet - för det Tarantino gör här är att fortsätta i samma spår som han gjorde med Inglorious Basterds och Django Unchained, att skriva om historien så att den historiska orättvisan får ett bättre och mer tillfredställande slut.

Och möjligen är det där som Once Upon a Time in Hollywood blir lite svajig. För det är en sak att iscensätta hämndfantasier riktade mot nazismen och det amerikanska slaveriet, två av historiens värsta systematiska övergrepp och en annan att använda samma metod för att ge sig i kast med ett, föralldel bestialiskt, men ändå ganska ordinärt massmord. Missförstå mig inte - det som hände Sharon Tate och hennes husgäster, inklusive hennes och Polanskis ofödda barn var förfärligt och synnerligen grisigt. Det var dessutom helt och hållet poänglöst, det tjänade till inget och var bara en förlängning av Charles Mansons febrigt rasistiska fantasier. (Manson menade att ett raskrig stod för dörren i USA där den svarta befolkningen skulle döda den vita, men efter det skulle han och hans "familj" bli de styrande eftersom de skulle gömma sig i en hemlig underjordisk grotta ute i öknen medan apokalypsen pågick. Morden var på något plan menade att starta det här raskriget eftersom den svarta befolkningen uppenbarligen inte tog till vapen snabbt nog. Det är oklart hur mycket Manson själv trodde på det här, eller andra stolligheter som att popgruppen Beatles skickade hemliga meddelanden till honom och hans sekt via sina skivor, men han fick i alla fall sin grupp tillräckligt med på idéerna för att de skulle vara beredda att döda för dem.)

Inget av det där finns förövrigt med i filmen där Mason själv, spelad av Damon Herriman, bara skymtar förbi som hastigast i en scen när han knackar på dörren till huset där Tate bor i jakt på en gammal kompis som en gång bodde där (en episod som nog inträffade i verkligheten, jag minns den från Longworths podcast). I övrigt möter vi bara hans sekt också i förbigående och i en lite längre scen där en av flickorna tar med Pitts rollfigur till den nedgångna gamla filmranch utanför staden där de bor, i utbyte mot att den blinde ranchägaren förses med sexuella tjänster av sektmedlemmen Squeaky Fromme (Dakota Fanning) - en kvinna som sedermera försökte mörda Gerald Ford (inte heller det en del av filmen) Just den sekvensen hanterar Tarantino med stilsäker hand, den är ett mästerligt spänningsbygge helt i klass med öppningen till Inglorious Basterds. Men den säger just inte så mycket om vad Manson familjen var eller varför de är ett fascinerande exempel på sin samtid - och det borde kanske ändå vara det som är poängen med att berätta om dem? Eller?

Spoiler - det blir ändå spagettiwestern för DiCaprios rollfigur.

Inte heller har filmen särskilt djupare saker att säga om filmhistorien eller om den specifika epoken den utspelar sig i. Att se filmen är bitvis lite som att lyssna till Eli Wallachs rollfigur, den gamle manusförfattaren i Nancy Meyers film The Holiday: "När jag var ung var filmerna så här, nu för tiden är de så där", en ansamling av anekdoter men utan riktning eller slutpoäng. Det märks att Tarantino är fascinerad av perioden, filmen återskapar miljön och tiden med kärleksfull detalj och noggrannhet, så till den grad att det pilotavsnitt som DiCaprios karaktär spelar in under filmens gång tydligen är en riktig TV-pilot som faktiskt gjordes detta år. Tarantino, själv ett barn av dessa och de närmast följande åren har uppenbarligen en stark nostalgisk koppling till allt som visas, men jag är ändå inte övertygad om att han har så himla mycket att faktiskt säga om det. Kanske borde han ha klippt bort lite fett här och där men jag misstänker att det är just det överdådiga han är ute efter.

Det kanske inte heller gör så himla mycket när det är så otroligt väl genomfört och välspelat som här. Alla glänser. DiCaprio och Pitt har inte varit så här bra på år och dar - och vilken skillnad det gör att få se Robbie i en riktig roll för en gångs skull. Tarantino har kanske inte gjort världens mest fullödiga porträtt av Sharon Tate, men den del av filmen där hon förekommer är varken mer eller mindre än ett kärleksbrev till aktrisen som allt för tidigt togs ifrån oss. Dessutom misstänker jag att Tarantino gärna låter sig själv speglas i Tate, sekvensen där hon går på bio för att se sig själv på duken och ta in publikens reaktioner på hennes spel förefaller verkligen som något Tarantino själv skulle kunna ägna sig åt.

Ett kärleksbrev till Sharon Tate.

Men så återkommer vi då till slutet - där medlemmar ur Mansons sekt anländer till Cielo Drive i akt och syfte att mörda. Här slutade den verkliga Sharon Tate sina dagar och på sätt och vis ska vi nog vara glada att Tarantino inte låter oss bevittna den händelsen för den var som sagt extremt grisig och obehaglig. I stället gör regissören ett veritabelt filmiskt lustmord - bokstavligen - på mördarna när de istället bryter sig in hemma hos Rick Dalton och konfronteras med Booth, dennes hund och så småningom även en ordentlig eldkastare. Vad som följer är ett blodbad av minst lika hemskt slag som det verkliga, men gestaltat som filmvåld och splatter av rent underhållningssnitt. Trots att det vi ser i sig är ganska fruktansvärt, till exempel när Brad Pitt krossar en ung tjejs skalle mot en marmorkant så det skvätter och står härliga till. Och detta är alltså redan innan eldkastaren kommer in i bilden. Det hela blir så mycket konstigare eftersom det förutsätter att vi som publik förstår vad dessa ungdomar faktiskt gjorde sig skyldiga till i den verkliga verkligheten. Det är ju de illdåden som de straffas för med den här sekvensen, men det är samtidigt handlingar som de faktiskt inte utfört - inom ramen för filmens fiktion vill säga. Och då blir någonstans det serietidningsartade våldet obegripligt - och i alla händelser inte samma katharsis som jag antar att Tarantino tänkt sig att det ska vara.

Inget ändrar historien så som en eldkastare.

Måhända är jag härvidlag överkänslig. Titeln understryker ju ändå från början att det är en saga och sagor är många gånger onda och obehagliga även när de vill gott.  Och min invändning förtar inte att det är en väldigt underhållande film, det här. Kanske inte Tarantinos starkaste, kanske inte ens i övre halvan av hans filmografi men grejen är, jag vet inte om ni har hört om detta, men den här Tarantino-grabben, han är rätt begåvad faktiskt.