Cats

Hör här - jag kommer alltid att försvara scenversionen av Cats. Du får ta det för vad det är: ett stycke barnteater ämnad för en vuxen publik. En samling av tonsatta dikter som en av 1900-talets mest hyllade och svårtillgängliga poeter gjorde med vänsterhanden. När det hela blev till hade Andrew Lloyd Webber precis gjort professionellt slut med sin skrivarpartner Tim Rice. Rice själv tänkte nog vid det laget att de bara var "on a break", att Andrew skulle inse sitt misstag och komma krypande tillbaka och be om att få skriva musiken till den där schackmusikalen som Tim hela tiden tjatade om. Så blev det som bekant inte. Andrew å sin sida gick nog och funderade på vad det faktiskt skulle innebära för honom att köra vidare solo, kanske visste han redan då att han inte ville ha någon ny fast partner, någon som kunde kräva delad intellektuell äganderätt till det han skapade, ha åsikter om allt och kräva att få vara med och bestämma. Så mycket enklare då att samarbeta med en död textförfattare - de säger aldrig emot.

Jag tror absolut inte att Lloyd Webber, när han satte sig ned för att tonsätta De knepiga katternas bok, hade en tanke på Cats, så som den faktiskt blev. Han verkar ha föreställt sig det hela som ett körverk, kanske en konceptskiva, ett mellanprojekt som kanske i framtiden skulle kunna få någon slags scenisk form i all anspråkslöshet. Minst av allt anade han nog att det skulle bli en av 80-talets stora musikteatersensationer. Men åttiotalet var Lloyd Webbers imperieperiod, han tycktes liksom bara vara i samklang med epoken på något vis, han var för stor för att misslyckas och ingenting han åstadkom, hur långsökt det än var, kunde undgå att dra den stora publikens intresse. Så tillsammans med den ännu relativt oerfarne producenten Cameron Mackintosh drog de i gång arbetet med en scenuppsättning och lyckades på något vis locka med sig Trevor Nunn som på sjuttiotalet hade varit konstnärlig ledare för Royal Shakespeare Company och som vid det laget aldrig regisserat en musikal förr.

Resten är historia - och under ett antal år var Cats den musikal som gått längst både på Londons West End och New Yorks Broadway (ett rekord som sedan dess passerats flera gånger). Och scenshowen har faktiskt något. Musiken får ofta skit av många men personligen har jag alltid hållit den för att vara ett av Lloyd Webbers starkaste partitur, bitvis skränigt och vilt krängande med underfundiga och krumeluriga melodier fångar de något av det geniala i Eliots tramsiga nonsensverser - som förövrigt i mina ögon är starkare än i alla fall åttio procent av den "seriösa", vuxna delen av hans författarskap som jag läst. Men utöver det är Cats i första hand en dansföreställning, dess värde i ligger gestaltningen av mänskliga kroppar i rörelse. Det behöver inte mer än så. För att tala med Marshall McLuhan, mediet är budskapet. Det är ett stycke rent visuell och fysiskt påtaglig teater, varför jag alltid sett den som det perfekta exemplet på Artauds idéer om den heliga teatern.

Jag vet inte varför, men det är tuttarna som gör det extra obehagligt.

Men nu har jag pratat länge och väl om scenshowen, som jag sett live en gång i London, sent nittiotal och som också finns i en filmad version tillgänglig på DVD. Om det verkar som om jag undviker att prata om filmen så är det för att det är så det är - för filmen i regi av Tom Hooper, den kan jag egentligen inte försvara. Den är ett enormt misstag, ett feltänk från början till slut. Från första stund jag hörde talas om att Hooper skulle göra den här filmen var min reaktion: "Åh nej... Vem tyckte att det var en bra idé?" Vem kan ha sett hans version av Les Miserables från 2012 och tänkte att den här killen måste få göra fler musikalfilmer? Särskilt som Hoopers kännetecken har varit en smutsig naturalism, där närbilder upp i skådespelarnas näsborrar är signaturkompositionen. Vem kan ha tyckt att det här passar bra för dansande katter?

Jag menar det finns ju inget som säger att vi (vi som samhälle och civilisation) faktiskt måste göra en filmversion av Cats just nu. I år är det 39 år sedan som scenmusikalen hade urpremiär. Jag menar om vi väntat så här länge? Och det är ju inte som att det inte funnits planer tidigare. Under nittiotalet fanns det långtgående planer på en version i regi av Stephen Spielberg, en version som skulle varit helt och hållet animerad - och faktum är att jag tror att det hade varit enda versionen av Cats som hade kunnat funka på film. Men det blev inget av det. Och enda elementet som återstår är att Spielbergs Amblin Entertainment står som medproducenter till filmen.

Den Cats vi kunde ha fått, konceptbilder från Spielbergs tänkta version.

Så fick vi alltså den här travestin istället. Scenshowen har sina mänskliga dansar i randiga och prickiga tajts och med ansiktssmink av det slaget som ibland erbjuds barn när det är marknadsdag - och eftersom teaterns värld är vad den är accepterar vi som publik vad vi ser, vi köper att just nu föreställer de här skådespelarna katter. Med film blir det genast lite knepigare. Filmens språk, så som vi fått lära oss det, utgår från att allt det vi ser på duken på något vis är konkret verkligt i filmens fiktion. Då hjälper det inte att skådespelarna har försetts med datoranimerad päls i efterhand. Det gör det hela snarare värre. Det här är inte katter vi får se utan någon form av muterade, genmanipulerade hybridvarelser som tycks röra sig i någon slags postapokalyptisk stad. Särskilt den första halvtimmen eller så är väldigt upprörande. Jag antar att vi efterhand vänjer oss - eller så är det när aktörer som Judi Dench eller Ian McKellen kliver in i filmen som de med sin enorma professionalitet, värdighet och närvaro ändå lyckas grunda det hela i något som går att förhålla sig till.

Judi Dench och en massa digital päls.

Dench, som skulle ha varit med i originaluppsättningen av musikalen och spelat Grizabella, men som bröt foten en vecka före premiären får här ta rollen som katternas andlige ledare Old Deuteronomy - en roll som blivit genderswappad för filmen. Trots att hon är nedtyngd av lager på lager av stor fluffig päls når Dench som den veteran hon är ut och fram. Detsamma gäller McKellen, vars gamle teaterkatt blir rörande på ett sätt som förvånar. Andra skådespelare har det besvärligare - även en så självklart karismatisk aktör som Idris Elba får kämpa så hårt för att inte begravas under alla effekter.

Till detta kommer skådespelare som Rebel Wilson och James Corden vars insatser mest blir trötta tjockisskämt som inte är särskilt roliga. Så har vi då Jennifer Hudson som Grizabella, den utsötta och förkastade "glamourkatten", hon som sjunger hitlåten Memory och i slutändan vinner tävlingen i katternas märkliga dockusåpa om vem som ska få komma till himlen i en luftballong och där typ återfödas eller något, teologin är aldrig särskilt tydligt formulerad. Hudson tar i ända från svansen och ut i morrhåren och gör sin sång med intensitet, tårar och snor rinnande ur näsan precis som Hooper vill ha det. Och det är effektivt, även om det aldrig blir riktigt lika gripande som Anne Hathaways motsvarande scen ur Les Miserables.

Som film är det här som sagt inte bra alls, och ändå finns det något här som inte går att se förbi, något som ändå överlever från scenmusikalen och som inte låter sig förnekas. Alltså sitter jag ändå och svänger med i musiken som jag kan så väl och tycker det är ganska mysigt trots allt att bli medbjuden på jellikekattornas bal. För den som absolut inte under några som helst omständigheter skulle kunna ta till sig eller tycka om Cats skulle filmen möjligen kunna fungera som den där berömda trafikolyckan som du bara måste sakta ned när du kör förbi, så att du kan se precis hur fasansfullt det är.