Frost II

En gång i tiden var Bernard och Bianca i Australien den enda Disney uppföljaren som fått biopremiär och räknats som en officiell "Disney-klassiker". Det var på den tiden när alla uppföljare till de stora musikalerna från Disneyrenässansen, alltså perioden från 1987-1999 ungefär, var kassa cash-in-produkter, framtagna av musbolagets C-team och släpptes direkt på VHS. De var ofta smärtsamt tråkiga och fantasilösa och till slut insåg företagets konstnärliga ledning att de inte var värda mödan, att de bara urvattnade varumärket och förtog den exklusivitet som alltid varit Disneys främsta magitrick. Så därför ströps den kranen, men å andra sidan - uppföljare är fortfarande en god idé kommersiellt. När nu ungar världen över inte kan få nog av alla prylar med Elsa, Anna och Olof på, varför då inte ge dem ytterligare en stor film med dessa karaktärer? Lagom samtidigt som scenversionen av den första filmen gått upp på Broadway kommer här nu den andra delen.

Frost II blev precis snuvad på en nominering som årets animerade långfilm och det är väl en allmän konsensus vid det här laget att den inte riktigt når upp till sin föregångare men jämfört med de uppföljare jag nämnde ovan, saker som Jafars återkomst eller Ringaren i Notre Dame II är det här ändå fantastiskt genomtänkt och välarbetat. På ett sätt underlättar det så klart när du arbetar med datoranimation. Rollfigurerna och scenografin från förra gången finns ju redan där på hårddisken. Du behöver inte rita dem från grunden en gång till. Det är därför det finns effektstudios i Hollywood som går runt på att ha bra datoranimerade spädbarn eller tigrar på lager som de kan hyra ut vid behov.

Men även på en ren storynivå är det välgjort och hela det kreativa gänget från första filmen, regissörer, manusförfattare, låtskrivare är tillbaka. Och nog märks det att de brinner för de karaktärer och den värld som de skapade i den första filmen. Det stora problemet är bara, som så ofta när det gäller uppföljare, hur ska du kunna ta en historia som du redan har avslutat - där de dramatiska spänningarna och knutarna redan upplösts - och ändå föra det hela vidare?

På väg mot det okända.

Anna och Elsa har det bra i sitt pseudo-skandinaviska kungadöme. Visst, en viss rastlöshet infinner sig redan i det första sångnumret, är inte allt egentligen nästan lite för bra? Och mycket riktigt snart nog börjar Elsa höra en mystisk kulning som tycks kalla på henne. Så går färden ännu längre når ut mot en förtrollad skog höljd i en evig dimma där det mystiska tundrafolket, samer men ändå inte samer, eller kanske bara ett slags allmänt sibiriskt nomadfolk bor och där en hemlighet ruvar, en hemlighet som kopplar samman prinsessornas familj med ett imperialistiskt, kolonialt förflutet som nu gör sig påmint.

Det är inte en lätt balansgång, de försöker sig på filmskaparna. Å ena sidan vill de berätta en historia om angelägna teman som berör ämnen hämtade från verkligheten, samtidigt blir det så lätt att trampa snett i representationen. Sålunda är de noga med att påpeka att tundrafolket inte är magiska, även om de lever i särskild smaklang med naturen och dess andar - fast att plotten ändå kretsar kring hur Elsa och hennes krafters ursprung hänger samman med en koppling till detta folk. Äta kakan och ha den kvar? Absolut. Överhuvudtaget är Elsa en figur som Disney har lite svårt att hantera, på nätet har hon allt mer kommit att betraktas som den första queera Disney-prinsessan och om filmbolaget trodde att de kunde komma undan med att göra den undertexten explicit skulle de säkert vilja göra det. (Bolaget har trots allt kommit en lång väg sedan semi-fascisten farbror Walts dagar.) Men den religiösa högern i USA är trots allt högljudd, bara rykten åt det hållet är nog för att få dem att tugga fradga och dra på sig MAGA-kepsarna, alltså får Elsas eventuella romantiska läggning förbli så att säga mellan raderna.

Elsa och vattenanden.

Å andra sidan är det kanske bra att Frost-filmerna inte kretsar för mycket kring romantisk kärlek, även om Anna har sin fästman, han med renen. Det är ändå relationen mellan systrarna och deras kärlek till varandra trots sina inbördes olikheter som är berättelsernas hjärta och det, misstänker jag, är en stor del av varför filmerna knyter an så mycket hos de barn som ser dem och för vilka Frost för alltid kommer att vara "deras" Disney.