The Farewell

Den amerikanska regissören Lulu Wang har med The Farewell skapat en personlig och många gånger dråplig historia som rymmer såväl sorg som glädje, intimt familjedrama och global sociologi. Filmens dramatiska kärna är tydligen självupplevd och jag kan lätt förstå varför Wang kände ett behov av att göra film av det hela - det låter som en högkonceptuell fars: Farmor har cancer och läkarna har givit henne tre veckor att leva. Familjen har kollektivt bestämt att hon inte ska få veta något om hur sjuk hon är. "Vad skulle det tjäna till?" "Det finns ju ändå ingenting att göra?" Samtidigt vill ju hela släkten komma och hälsa på henne en sista gång. Så för att det inte ska se misstänkt ut får man snabbt ordna så att ett av hennes barnbarn ska gifta sig, ett bröllop blir ett bra svepskäl för alla att komma hem.

Berätta inte för farmor att hon snart ska dö!

Det låter som sagt som upptakten till någon slags slå-i-dörrarna-historia med långsökta missförstånd men den sortens upptåg är inte Lulu Wang intresserad av alls. Det blir istället en väldigt mänsklig och lågmäld film, den sortens sedeskomedi där humorn springer ur en slags obekväm igenkänning. På det sättet är filmen också ett utmärkt exempel på att ju mer specifik du är dess allmängiltigare kan din konst bli. Även jag som inte är uppvuxen med kinesisk kultur i bagaget eller erfarenhet av diaspora kan känna igen mig i familjens dysfunktionalitet och önskan av att nå fram till varandra och hur svårt det kan vara att få det att fungera oavsett hur mycket vi älskar varandra innerst inne.

Billi (Awkwafina) är uppvuxen med sina föräldrar i USA dit de flyttade när hon var sex år. Hon står med ett ben på vardera stället och känner sig inte riktigt hemma någonstans. Billi, som står nära sin farmor och ofta pratar med henne på telefon, kan inte riktigt förstå familjens beslut att ljuga för den gamla damen (Shuzen Zhao). "Du tänker så västerländskt" förklarar hennes farbror, vars familj också flyttat utomlands med till Japan "Så individualistiskt". Det må vara sant men det är i så fall en skillnad i grad snarare än art. Förnekelsens kraft korsar alla mänskliga nationsgränser och viljan att sopa det jobbiga och svåra under mattan är inte svår att känna igen.

Awkwafina är fantastisk i rollen som Billi, som nog måste uppfattas som regissörens alter ego i berättelsen. Hon bär sina känslor på utsidan av kroppen och sin osäkerhet på axlarna. Awkwafina arbetar på ett fantastiskt sätt med kroppsspråket för att ladda sin rollgestalt med allt vi behöver veta om henne. I detta ligger även hennes kodswitchande fram och tillbaka. När hon får tala engelska är hon med ens mycket mer avslappnad och självsäker, som mandarintalande mer tillbakadragen, mer introvert och sluten.

Brudparet.

Det finns överhuvudtaget inga dåliga skådespelarinsatser i filmen. Tonträffen är genomgående perfekt och samspelet i ensemblen fenomenalt. Det känns verkligen som att observera en familj med alla sina problem och små bekymmer, de outtalade konflikterna under ytan, de små nålsticken mot varandra men samtidigt den djupa samhörigheten.

Men här finns också ett porträtt av ett Kina i förvandling. Överallt står lyftkranar som bygger det ena väldiga bostadshöghuset efter det andra i områden som får svenska miljonprogrammet att se ut som Bullerbyn i jämförelse. Och kopplingen till historien träder fram när farmodern på bröllopsfesten presenterar sina gamla vänner från sin tid i armén och vi påminns om att det fortfarande finns gamla människor i landet som varit med hela vägen från inbördeskriget via det stora klivet och kulturevolutionen. Det är utsökt och väldigt fint att se. Jag tyckte väldigt mycket om den här filmen.