Twin Peaks - The Return (Del 9)

This is the chair.

När DubbelCooper kommer stapplande ned längs en allé ser han precis så risig ut som du skulle kunna förvänta dig att en man skulle, som blivit skjuten två gånger i magen och sedan fått sitt blod utsmetat över ansiktet och hela kroppen av ett gäng med luffarspöken. Vi vet ännu inte om han fortfarande bär Bob inom sig eller inte. Min gissning är att han inte gör det. Men det har tydligen inte gjort honom helt funktionslös. Kameran panorerar över till en röd scarf som är knuten vid en grindstolpe. DubbelCoop rycker åt sig scarfen som visar sig vara någon slags signal om vart han ska.

Han viker av upp mot en avskilt belägen gård där han möter upp med två av sina kriminella kumpaner som väntar på honom. De är Chantal (Jennifer Jason Leigh) som vi känner igen från avsnitt två och hennes man Hutch. Hutch spelas av en underbart äckelslemmig Tim Roth. I förra avsnittet talade Dubbelgångaren och Ray om att bege sig till en plats som de kallade för ”farmen” men även om det här är en farm så tror jag inte det var den som de talade om. Den farmen är förmodligen dit Ray är på väg och den här gården är tydligen ett ställe som Hutch och Chantal tagit över i all hast genom att mörda de som bor här. (”De sover på baksidan” som Hutch som charmerande uttrycker det.) Därav scarfen – ett tecken för var DubbelCoop skulle hitta dem.

Chantal undersöker DubbelCoops sår medan han själv säger åt Hutch att skaffa fram kontantkortstelefoner och nya vapen. En stund senare har DubbelCoop fått vaska av sig och ser mer ut som en människa igen. (Så mycket som en människa som ett väsen från den svarta hyddan nu kan.) Han avverkar snabbt och effektivt några ärenden. Först skickar han ett kryptiskt SMS till en än så länge okänd mottagare. ”Runt middagsbordet var samtalet livligt” står det. Sedan ringer han ett samtal till vår gamle vän Mr. Todd i Las Vegas. Detta bekräftar alltså något som jag misstänkt länge nu – Mr. Todd jobbar mycket riktigt åt DubbelCoop och det är han som ligger bakom attentatsförsöken på Dougie/den gode Cooper. Mr. Todd tvingas med viss förskräckelse bekänna att uppdraget ännu inte är utfört. DubbelCoop säger åt honom att det är bäst för hans del att allt är klart nästa gång han ringer. Slutligen ger han två uppdrag till Chantal och Hutch. De ska avrätta fängelsechefen Murphy inom två dagar (Dubbel Coop inser att Murphy försökt vända sig mot honom) och därefter ska de bege sig till Vegas och ta hand om en dubbelstöt där. Den ena är självfallet Dougie och även om den andre skulle kunna vara hans fru så misstänker jag att kula nummer två är avsedd för Mr. Todd.

Lite myspys bland brottslingar.

DubbelCooper lastar in vapen i en pickup och gör sig redo att köra sin väg. Förmodligen med siktet inställt på Ray. Som avsked säger Hutch åt sin fru att hångla upp chefen som farväl för denna gången, medan Hutch själv flinande ser på. Härligt ändå att se hur alternativa livsstilar inte är främmande för den kriminella undre världen. Medan Chantal och DubbelCoop tungbrottas hörs ett flygplan fara förbi ovanför dem. Det kan mycket väl vara det privata FBI-plan som Cole och hans agenter färdas i.

För samtidigt som allt det här sker har vi klippt till det flygplanet. Där har Tammy Preston vidarebefordrat ett telefonsamtal till Gordon Cole. Ett samtal som vi har väntat på. Det är överste Davis som berättar för Cole om fyndet av major Briggs kropp i Buckhorn. Cole inser genast vikten av upplysningarna och låter vända planet. Diane är självfallet inte särskilt förtjust över att hemresan försenas men förstår också att det rör sig om ett av Coles ”blå ros”-fall. Vi ser också hur Diane frustrerat fipplar med sin mobil, som om hon väntar på ett meddelande, men uppe i planet finns ingen mottagning på vanliga telefoner. På satellittelefonen däremot inkommer ännu ett samtal till Cole – den här gången från fängelsedirektören Murphy. Cooper har ”rymt”.

Vi tar oss nu till Las Vegas där polisen, närmare bestämt de Kling-och-Klang-liknande detektivbröderna Fusco, fortsätter att utreda omständigheterna kring Dougie Jones och allt besynnerligt som verkar följa i hans spår. Medan Dougie och Janey-E väntar utanför förhör detektiverna Dougies chef Bushnell. Här får vi ta del av en hel del intressant information. Dougie har jobbat åt Bushnell i 12 år. Innan dess har han varit med om någon form av bilolycka och enligt Bushnell är det därför som Dougie då och då beter sig lite eljest.

I väntan hos polisen i Las Vegas.

Efter att Bushnell (som nu på allvar verkar börja oroa sig för vad som pågår) lämnat rummet konstaterar poliserna att det inte finns några som helst personuppgifter på Dougie Jones före 1997. Ingen födelseattest, inga kreditkort, inget pass, ingenting. Vi vet naturligtvis varför. 1997 måste ha varit när den ursprunglige Dougie blev ”tillverkad”. Detektiverna Fusco å sin sida misstänker att det kanske kan handla om någon form av vittnesskydd. Att prata med Dougie igen förefaller lönlöst. ”Som att snacka med en hund” som en av dem uttrycker sig. I stället använder de sig av det gamla tricket att byta ut en mugg eller ett glas för att få tag på vederbörandes fingeravtryck.

Medan allt det här pågår – och medan Fusco-bröderna garvar lite för länge åt sina egna dåliga skämt – zoomar kameran in på Cooper i Dougies gestalt. Det är en mästerlig bild där det riktigt går att se hur någonting händer bakom Kyle MacLachlans ögon som stirrar ut i intet. En mästerlig skådespelarprestation i det lilla. Det kan verkligen inte betonas nog vilken fantastisk gåva den här serien är för MacLachlan, en aktör som inte på många, många år haft något riktigt ordentligt att bita i. Att han nu får chansen att återvända till sin mest ikoniska roll, men inte i ett sammanhang där han förväntas bara dra på sig den gamla kostymen igen och prata lite käckt i bandspelaren som förr, den chansen är det inte många som får.

Återigen är det som om att serien retar oss med möjligheten att polletten ska trilla ned och att Cooper plötsligt ska vakna upp till sitt gamla jag. Han stirrar på en amerikansk flagga i ett hörn och hör patriotisk musik välla upp någonstans inom sig. En kvinna med röda högklackade skor går förbi. (Samma slags skor som Audrey brukade ha.) Slutligen fastnar hans blick vid ett eluttag och musiken tonar över i ett olycksbådande brummande. Men nej, det blir inget uppvaknande den här gången heller. Och jag tror inte vi ska vänta oss det inom det närmaste heller. Min teori är snarare den här: det är först när de två sidorna av Cooper möts – den goda men passiva och tomma samt den onda men farligt aktiva – först när de möts och förenas kan den ”gamle” Cooper återuppstå. Men inte ens då kommer han att vara den han var för tjugofem år sedan. Hur skulle han kunna det? Vi är alla föränderliga ting här i världen.

Just som poliserna skickar i väg koppen med Dougies fingeravtryck på analys, vilket rimligen kommer leda till svaret att den här mannen precis rymt från ett fängelse i South Dakota, får de besked om att ett annat avtryck identifierats. Mannen som anföll Dougie, Ike the Spike, är naturligtvis känd sedan tidigare av polisen och han har dessutom blivit sedd vid ett motell nere i stan.

Ike själv sveper det sista av sin whiskey och lämnar ett meddelande till Mr. Todd att uppdraget misslyckats och att han ämnar sjukskriva sig. Tyvärr för Ike själv hinner han inte sticka från motellet innan polisen dyker upp i korridoren och haffar honom tämligen odramatiskt (om man bortser från ännu en plågsamt dålig vits.) Medan Ike höjer sina händer i luften och vi zoomar in mot hans stora bandage på handen hör ett märkligt pipande, nästan lite plågat ljud. Det skulle kunna komma från Ike själv men för mig låter det nästan som om det vore handen som talade. Låt oss återkomma till den tanken senare!

Nu åkte du dit, Ike!

Vi förflyttar oss nu tillbaka till själva Twin Peaks, först med två korta scener. Dels en charmigt humoristisk scen där Andy och Lucy ”grälar” om färgen på fåtöljen som de ska skaffa nu när de äntligen ska få renovera Wallys gamla sovrum. Vid första anblick är det inget mer än ytterligare en liten farsartad krumelurscen men som alltid när Lynch ger sig i kast med Andy och Lucy finns det också något annat där under ytan, i det här fallet en observation om hur märkligt det mänskliga psyket kan fungera i relation till en annan.

I den andra scenen möter vi för första gången i den nya serien Johnny och Silvia Horne. Johnny verkar ha vuxit ifrån det där med fjäderskrud på huvudet. Dock får vi se honom smälla in i en vägg på ett väldigt otäckt vis och Silvia blir naturligtvis helt förstörd. Vid det här laget har vi alltså fått återse alla medlemmarna av Horneklanen utom just den som de flesta av oss längtar efter allra mest – Audrey. Vad än som väntar med henne är våra förväntningar just nu överladdade till tusen.

Betty Briggs (Charlotte Stewart).

Bobby Briggs knackar på hemma hos sin mamma Betty med sheriff Truman och Hawk i släptåg. Betty vet med en gång vad saken gäller. Hennes man hade talat om för henne att den här dagen skulle komma, strax innan att han gick bort. Att Bobby, Hawk och Truman skulle komma och fråga om agent Cooper. (Ja, hon visste ju såklart inte att det skulle vara Frank Truman.) När de kom skulle hon ge dem något, en metallcylinder som all denna tid varit gömd i ryggstödet av en röd stol. Stolen som givit avsnittet dess titel. Naturligtvis är det så. Badalamentis eteriska musik, Charlotte Stewards rörande gestaltning som Betty, Dana Ashbrooks Bobby som återigen är nära att gråta – det är utan tvekan avsnittets mest gripande scen. Och ännu en gång blir major Briggs en av seriens viktigaste karaktärer, död men ändå till hundra procent närvarande. Och vi har inte sett det sista av honom i avsnittet ännu.

Tvärtom, för i Buckhorn anländer nu FBI-truppen för att bli uppdaterade på fallet. Diane som inte är så sugen på att se på lik och som inte uppskattar rökförbud (”Det är för fan ett bårhus!”) väljer att vänta utanför. Medan hon gör det fiskar hon fram sin mobil och precis som hon misstänker har hon fått ett meddelande – vi känner igen det som SMS:et som DubbelCooper skickade tidigare. Svälj! Vad betyder det här? Diane visste uppenbarligen att meddelandet skulle komma. Har DubbelCoop trots allt varit i kontakt med henne under de år som passerat? Och vad betyder det i så fall. Uppenbarligen har Diane inte velat berätta om det för Cole och kompani men å andra sidan verkar hon ju inte riktigt lita på dem heller. Frågan är – förstår hon innebörden av meddelandet? Är det en kod till henne? Manipulerar DubbelCoop henne?

Åh, Diane!

Mackey drar bakgrunden till fallet för FBI-agenterna och på vägen får också vi som publik vissa luckor i fyllda. Hastings och Ruth Davenport hade mycket riktigt ett förhållande. Polisen har funnit Phyllis Hastings kropp och hennes älskare advokaten Arthur sitter häktad för det mordet. Vi vet ju förstås att det var DubbelCoop som mördade Phyllis och satte dit Arthur. Dessutom har Hastings sekreterare dött i en bilexplosion, återigen ligger DubbelCoop bakom. Allt detta leder Albert till den underbara repliken: ”Vad händer i säsong två?”.

På båren: Briggs.

Vi får också veta mer om Hastings och Davenport och varför det finns en koppling mellan dem om Briggs. Hastings drev tydligen en slags webbsida eller blogg tillsammans med Ruth där de ägnade sig åt teorier om alternativa dimensioner. (Produktionen bakom serien har faktiskt skapat och lagt upp Hastings hemsida, komplett med en fruktansvärd retrodesign. Den går att hitta här. Värt ett besök.) Albert och Constance bondar över samma slags sarkastiska humor och Constance visar Dougies vigselring som de hittade i Briggs mage. När träffen från fingeravtrycken i Las Vegas inom kort dyker upp i systemet borde den ringen bli en viktig ledtråd som styr FBI:s intresse dit.

Vi får nu ytterligare en kort humorscen som möjligen rymmer mer än vad vi först anar. Jerry Horne är fortfarande ute i skogen. Fortfarande uppenbarligen hög som ett hus. Eller? Nojigt stirrar han ner mot sin sko samtidigt som en förvriden röst viskar ”Jag är inte din fot.” Det där skulle mycket väl kunna vara just ett klassiskt exempel på drogparanoia, idén att en del av din kropp egentligen är något främmande. Å andra sidan – vi minns alla Armen från den svarta hyddan och här kommer också min tanke om Ikes bandage tillbaka i bilden. Det finns något här med märkliga talande kroppsdelar som återkommande motiv. Vad vi ska göra av allt detta är dock en öppen fråga. Hur som helst slutar det med att Jerry drattar på ändan. Kul.

Efter att Hawk, Truman och Bobby kört ut Chad från konferensrummet, där Chad satt och åt, och efter att de vädrat – det kunde vi väl fattat att Chad luktar illa med – ger de sig i kast med Briggs metallcylinder. Det finns ingen knapp eller spak eller något men Bobby vet hur den ska öppnas. Hans pappa hade tagit hem en sådan cylinder och visat honom en gång. Trion går ut på parkeringen och Bobby slänger cylindern i marken. Första gången ger den ifrån sig ett konstigt vibrerande ljud och andra gången öppnar den sig. Inuti finns två papperslappar. Den ena är ett meddelande om en plats, ett datum och en tid. Tiden är 2:53, samma tid som Cooper bytte plats med original-Dougie i del tre och platsen är ett ställe där Briggs och Bobby lekt tillsammans när Bobby var barn. (En plats som unge Bobby hade döpt till ”Jack Rabbits Palace”. Det är kanske kaninen som allt handlar om ändå?) Briggs fortsätter att verka genom sin relation till sonen. Datumet är två dagar bort. Truman, Hawk och Bobby bestämmer sig för att undersöka och jag studsar av upphetsning i TV-soffan.

Den andra lappen känner vi igen: det är en del av utskriften från rymdteleskopet som Briggs visade Cooper i säsong två. ”Cooper/Cooper” står det. Hawk förstår. Två stycken Cooper. All denna tid trodde vi att det var ett meddelande till Cooper. Men det visar sig också vara ett meddelande OM honom.

Tillbaka i Buckhorn där Cole, som ju egentligen slutat röka, tjuvar en cigg från Diane medan Tammy Preston obekvämt står bredvid. Hon kan nog inte hjälpa att känna sig lite avhängd vid sidan om de gamla vännerna och kollegorna. Men Tammy får chansen att visa vad hon går för när hon förhör Bill Hastings. Vi är glada att återse Matthew Lillard efter alla dessa avsnitt men tiden i häkte har inte varit bra för honom. Tvärtom faller han i småbitar och kan bara snörvla och hulka fram sin berättelse för Tammy. Ja, han och Ruth driver den där bloggen och allt är sant. Det finns andra världar. Han och Ruth hade funnit en plats och en tid då de kunde komma dit. Och där träffade de Briggs. Han gömde sig där. Eller låg i ide. Han behövde deras hjälp att hitta koordinater eftersom andra var ute efter honom.

Dessa koordinater, som Ruth tydligen hittat och skrivit på sin hand, det är de siffror som DubbelCoop så desperat vill åt – de som Ray har försvunnit med.

Nej, Bill Hastings mår inte bra!

Tammy låter Hastings identifiera en bild av Briggs och mycket riktigt, det var han som Bill och Ruth träffade. Men ”andra” kom in, som Bill beskriver det. Vilka andra? Skogshuggarna/luffarna? Vi vet ju att de stryker runt polishuset i Buckhorn. De höll ned honom. Briggs svävade upp i luften. Han sa ”Cooper, Cooper!” och sedan försvann hans huvud. Bort till rymden i den lila dimensionen får vi anta där ju Cooper faktiskt såg hans ansikte i del tre. ”Det var så vackert” snyftar Bill. Men sedan var Ruth död. Dom andra, vilka det nu var, dödade henne och Bill själv vaknade hemma hos sig. Jag antar att det var det han menade när han sa till sin fru i del två att han drömt om Ruths död. Men det var ingen dröm Bill. Eller om det ändå var det så gör det ingen skillnad. Drömmar är ingen säker plats i Twin Peaks eller Lynchs universum. Drömmar kan vara minst lika verkliga som den vakna världen. Ibland mer.

Avsnittet avslutas på klassiskt manér på Bang Bang Bar där vi introduceras till två nya karaktärer, två unga lite slitna tjejer med uppenbara drogproblem. En av dem, Ella (spelad av Sky Ferreira) har dessutom ett riktigt jobbigt eksem i armhålan. Ytterligare en kroppsdel som beter sig obehagligt i ett avsnitt fullt av just detta!

***

Sammanfattningsvis var det här ett avsnitt där expositionen fick stå i centrum. Och det kan vara välbehövligt. Serien fortsätter att blanda stämningslägen och fokus från vecka till vecka. Förra veckan var ett visuellt och konstnärligt fyrverkeri. Den här veckan blev mer ett traditionellt narrativ. Gott så!

Inför nästa avsnitt hopar sig många frågor. Vad håller Diane egentligen på med? Vad kommer hända med Dougie och hans fiender i Las Vegas? Vad kommer Truman, Hawk och Bobby att finna när de ger sig ut? Kanske kommer detta att besvaras i del tio, kanske kommer berättelsen att ta oss någon helt annanstans först? Bara Mark Frost och David Lynch vet. Och några producenter. Och Kyle MacLachlan som så vitt jag förstår är den ende skådespelaren som fick läsa hela manuset innan inspelning. De andra fick bara se sina egna sidor och ofta bara någon dag innan inspelning. Men ni fattar vad jag menar.