Twin Peaks - The Return (Del 10)

Laura is the one.

(Hon är ju verkligen det.)

Det är märkligt det där med våld på film och i TV. Vår populärkultur är full av det. Varje dag och varje timme. Det är mord, det är slagsmål, det är raffel och pang-pang. Vi människor kan vara ädla och nobla varelser, ja visst, men det är också sant att vi törstar efter att få se blodet flyta för vårt höga nöjes skull. Det var sant i antikens Rom, det var sant när Shakespeare och hans samtida diktade ihop hämnddrama efter hämnddrama – dåtidens mest populära genre – och det är sant idag när kriminalromaner med den ene mer absurde sadistiske seriemördaren efter den andre säljer som smör i solen.

Men ibland konfronteras vi med konstverk som tvingar oss att verkligen möta våldet ansikte mot ansikte. Som tvingar oss att se det för vad det verkligen är. Och då, när vi inte längre kan skydda oss bakom invanda gestaltningsmönster, då framstår våldet inte som så värst underhållande längre. Då blir det vad det är i verkligheten – otäckt, vämjeligt, ohyggligt.

Twin Peaks har alltid haft det där i sig. Redan den ursprungliga serien var ovanligt rättfram och rak på sak, inte minst i skildringen av mäns våld mot kvinnor och våldsdynamik i nära relationer. Vi minns såklart scenen där Leo ger sig på Shelly och naturligtvis även det äckligt brutala mordet på Maddy. Ändå fanns det en gräns som inte riktigt kunde passeras i amerikansk mainstream-TV av år 1990s märke. Den såpoperiga glansen som serien bar på gjorde sitt till för att mjuka upp det hela. Skillnaden till vad David Lynch kunde göra i filmen Fire Walk With Me är tydlig. Det är väl kanske inte egentligen så att filmen är så värst mer explicit i vad den visar av verkligt våld men den tränger djupare, borrar där det verkligen gör ont, låter oss inte vika undan med blicken. Det som gör våld i hemmet så på samma gång horribelt och tragiskt är ju att det är så lätt att välja att inte se det. Hur det görs osynligt. Men Lynch låter oss inte göra det. Inte den här gången. Vi är här för att bevittna. Vi är här för att bära vittnesbörd.

Det är något som bär vidare in i Twin Peaks – The Return och som blir extra tydligt i dess tionde kapitel, där våld i nära relationer på många sätt kommer att stå i centrum.

***

Miriam, den glada pajälskande förskolläraren som vi möte i del 6, bor i en liten husvagn utanför stan. Hon har tydligen sina kitschiga juldekorationer uppe året om. Utanför hennes dörr står nu Richard Horne. Mannen som hon såg köra trucken som körde över en ung pojke. Miriam känner tydligen Richard och vet vad han går för. Hon ropar till honom att ge sig i väg. Hon har redan pratat med polisen säger hon. Hon vet inte varför Richard inte blivit gripen ännu. (Kan vi gissa att hon kanske lämnade sina vittnesuppgifter till en viss Chad?) Men hon har skrivit ett brev också. Ett brev till sheriff Truman. Richard låter detta sjunka in en halv sekund innan han rusar in i husvagnen. Skrik ljuder men ingen hör och snart nog tystnar Miriam.

En av de saker som gör våldet i serien så obehagligt och oförutsägbart är att vi aldrig vet vad vi ska få se och hur. Det är ju inte så att vi inte haft gore tidigare. Vi minns tillbaka till varelsen i glasboxen eller till Ikes blodiga attack på Lorraine. Men här, där kameran får stanna utanför, är det i stället vår egen fantasi som får fylla i och effekten blir nästan mer obönhörlig.

Richard ringer sin kumpan Chad och meddelar ilsket att Chad minsann får se till att det där brevet inte kommer fram. Själv ska han sticka från stan. Kameran panorerar nu runt inne i husvagnen. Ett ljus står tänt, luckan till gasugnen står öppen och i en pöl med blod på golvet ligger Miriam.

Harry Dean Stantons sångröst, alltså!

Från denna fasanfulla scen förflyttas vi nu till en nästan lika obehaglig. Utanför sin trailer på ”The New Fat Trout Trailer Park” sitter Carl Rodd och spelar gitarr samt sjunger för sig själv när en röd kopp kommer flygande genom ett fönster på en närliggande husvagn. Där inne möter vi återigen Becky och Steven. Sist vi såg dem förstod vi att de var inbegripna i destruktivt drogmissbruk men att det var så här illa visste vi inte. Beckys situation är allt för lik vad hennes mors en gång var. Steven, med näsan rinnande av snor, angriper sin hustru så väl verbalt som fysiskt och emotionellt, tar ut all sin egen inre smärta och frustration. Det är en djupt obehaglig scen. ”Vilken jäkla mardröm” suckar Carl utanför. Men han ingriper inte. Som människor ju så sällan gör.

Men våld kan även vara humor och slapstick. Det är ytterligare en sida av dess komplicerad, mångfacetterade del av vårt psyke och vår fantasi. I Las Vegas introduceras vi åter till gangsterbröderna Mitchum och deras rosa trio av showflickor, som tydligen följer dem vart de än går. (Mandie, Candie och Sandie är precis som de tre polisbröderna Fusco och de två gangsterbrorsorna del av den märkliga farsvibb som vilar över alla scener i Las Vegas – en stad som i sig själv inte är på riktigt, en blinkande kuliss av neon mitt i öknen.) Skämtet där Candie jagar en fluga runt i rummet och slutligen smockar till sin chef i ansiktet med en fjärrkontroll måste ju vara ett av filmhistoriens äldsta gags och hade säkert en lång historia på scen innan dess. Ändå skapas en laddning i scenen, delas genom hur utdragen uppbyggnaden är (för vi vet ju alla var det kommer att sluta) men också genom Candies hysteriska reaktion när hon inser vad hon gjort. Plus att vi nog halvt om halvt väntar oss att hon ska råka illa ut, vilket dock inte sker.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Janey-E äntligen fått med sig sin make Dougie till familjeläkaren doktor Ben. (Även om jag naturligtvis bara kan tänka på honom som doktor Phlox från Star Trek: Enterprise, då han spelas av samma skådespelare John Billingsley – som dessutom alltid har ungefär samma muntra sätt att leverera sina repliker på oavsett roll.) Så värst mycket hjälper det nu inte. Doktor Ben konstaterar bara med glädje att Dougie gått ner i vikt, vilket är bra, och att hans blodtryck är perfekt. Janey-E låter sin blick svepa över Dougie/Coopers faktiskt ytterst välskulpterade överkropp och ser plötsligt sin hopplösa make i ett helt annat ljus.

Candie är fortfarande helt uppriven efter olyckan med fjärrkontrollen tidigare och fulgråter som bara en karaktär i den David Lynch-film kan fulgråta när bröderna Mitchums uppmärksamhet fångas av ett inslag på lokalnyheterna om Ike the Spikes arrestering tidigare under dagen. De får också se reportaget om Ikes överfallsförsök på Dougie. ”Där har vi vår Mister Jackpots!” konstaterar de. Hjulen vrider sig allt närmare en konfrontation.

Baw-chick-wow-wow...

Hemma hos familjen Jones ser Janey-E med lustfull blick på medan hennes make tuggar på en bit chokladkaka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – Naomi Watts är fullständigt underbar i rollen och ett av de mest fantastiska nytillskotten i den nya serien. Sättet som hon förföriskt frågar Dougie om han tycker att hon är attraktiv är fenomenalt. Och sexscenen som följer är både vansinnigt rolig och djupt melankolisk. Sättet hon stönar hans namn på, uttrycket i Kyle MacLachlans ansikte, Sonny Jims chockade reaktion. (Jag gissar att han aldrig hört sina föräldrar vara högljudda i sängen förut.)

Jag har sett en del reaktioner på nätet som utryckt en viss ambivalens kring scenen. Kan verkligen Dougie/Cooper ge samtycke här? Han är ju ändå mer eller mindre på ett barns intellektuella nivå. Det är nog sant att om könsrollerna vore ombytta här hade jag nog också känt en viss tveksamhet. Men Janey-E tror ju verkligen att det är hennes äkta hälft som hon har att göra med och Cooper ser ju inte ut att lida precis. Och hela berättelsen om hans liv som Dougie handlar ju om att återupptäcka världen. Varför skulle inte också sexualiteten ingå i det? Och när makarna ligger omslingrade efteråt framstår det åter med tydlighet – även som en lallande tom animatron är Cooper som Dougie en tusen gånger bättre make och pappa än vad den gamle Dougie någonsin var.

Dr Jacoby fortsätter med sina arga nätvideos. Från hans sida får vi inte direkt någon ny information här men vi får se mer av Nadine, som uppenbarligen är hans främsta fan. Hon ser på hans video från kontoret på sin butik: ”Run Silent, Run Drapes”. Det värmer faktiskt i hjärtat att hon äntligen lyckats utveckla sin idé. Och i skyltfönstret har hon ställt en av Jacobys gyllene spadar. Hennes replik: ”Han är så vacker!” får mig dock att undra om det snarare är mannen själv mer än hans förvirrade ideologiska utspel som hon går i gång på. Och betyder det här att hon och Big Ed inte längre är tillsammans. Han är förövrigt en av de ur det gamla gardet som jag längtar mest efter att få återse just nu.

Tysta gardiner och gyllene spadar.

Jerry är fortfarande vilse i skogen. Han har ingen mottagning på mobilen men batteritiden går uppenbarligen inte att klaga på. Ju längre han vandrar runt där ute dess mer säker blir jag på att något särskilt kommer att hända med honom.

Inte Chad, nu igen. Lucy lurar du inte!

Under tiden försöker allas vårat hatobjekt Chad distrahera Lucy så att han ska kunna smyga undan brevet från Miriam när det anländer med brevbäraren. Chad erbjuder sig att gå ut och hämtar in posten. Både Lucy och brevbäraren själv verkar dock lägga märke till att det är något fuffensartat med hans beteende. Chad hittar ett brev som han stoppar innanför skjortan. Sedan sms:ar han Richard och meddelar att allt är fixat. Men är det det? I hörnet på brevet står avsändaren som ”Miriam Hodges” men i eftertexterna till avsnittet anges karaktärens namn som ”Miriam Sullivan”. Så frågan är – har Chad tagit fel brev? Det vore ju i så fall rätt åt honom.

Det är viktigt att kolla noga när du stjäl andras post.

Vi återvänder nu dock till temat ”våld inom familjen”. Richard Horne anländer hem till sin mormor Sylvias hus. Vår lättnad över att Johnny inte är död, som vi kanske fruktade efter förra avsnittet, blir kortvarig. Inte bara därför att han nu sitter fastsurrad vid ett bord, uppenbarligen därför att han annars är en fara för sig själv. Inte heller därför att han har världens absolut läskigaste teddybjörn (som ser ut som något hämtat direkt från en av Lynchs konstutställningar) vilken om och om upprepar orden ”Hejsan Johnny, hur mår du idag?”. Nej, det är Richard naturligtvis. Direkt som han kör upp på parkeringen är Sylvia på helspänn. ”Kom inte in!” säger hon åt honom. Men Richard tränger sig in ändå. Det är uppenbarligen inte första gången som han givit sig på henne. Hon verkar genuint rädd från första sekund. Richard kopplar strypgrepp om hennes hals och tvingar ur henne kombinationen till kassaskåpet innan han slänger henne på golvet. Johnny faller också pladask när han försöker komma till undsättning. Det är riktigt obehagligt. Richard är manisk i sin sadistiska attityd. Jag vet inte hur det är med er men själv tycker jag inte att det lämpligt att kalla sin mormor för ”kuksugerska” och ”fitta”. Våld kan som sagt komma i många former. Och Richard tar verkligen allt. Inklusive silverbesticken. Han räknar uppenbarligen inte med att komma tillbaka.

"Men, mormor, vilka stora ögon du får när jag klämmer åt luftstrupen på dej..."

Och var i allt detta är Audrey? Ligger hon kanske trots allt fortfarande i koma? Eller är hon någon annanstans? Hon verkar ju uppenbarligen inte finnas till hands. Sylvia och Ben är tydligtvis skilda. Familjen Horne är som alltid stora problem.

I Las Vegas har DubbelCoopers man på plats Mr. Todd fått slut på lönnmördare att skicka efter Dougie. I stället har han nu kallat till sig Dougies korrupta kollega Anthony. Anthony bjuds inte att sitta ned och han är klart underdånig inför Mr. Todd som nu uppträder med en självsäkerhet som han annars inte har när han är ensam. Mr. Todds plan är följande: Anthony ska bege sig till bröderna Mitchum, som vi får veta är Todds affärsrivaler. Hos dem ska Anthony lägga fram att det är Dougie som ligger bakom att deras försäkringspengar för ett nedbrunnet hotell uteblivit. 30 miljoner. Och allt ska Anthony skylla på Dougie. På så vis tänker Todd att bröderna Mitchum ska ta hand om Dougie åt honom. Och om det skiter sig för Anthony döda Dougie för egen hand. Mr. Todd verkar kaxig här som sagt, men han vet förstås att det här är hans sista chans. Annars kommer DubbelCoop att bli mycket besviken på honom.

Så Anthony beger sig till Silver Mustang Casino och levererar meddelandet till Mitchum-bröderna. Och bröderna verkar svälja betet. I deras ögon har Dougie/Coop nu inte bara blåst dem på försäkringspengar utan även på något sätt fuskat till sig en halv miljon från de enarmade banditerna. Mr. Jackpots, minsann! Att den laddade scenen mellan bröderna och Anthony dessutom inramas av ytterligare en scen med en ovanligt blond Candie gör det hela bara ännu mer olycksbådande.

Konspiration mot Dougie

I Buckhorn har vi tidigare sett hur Cole och Tammy spionerade på Albert och Constance när de var på dejt. Det var en väldigt söt scen och precis som om Frost och Lynch kunde läsa fansens tankar efter förra avsnittet för lyckan över att se Albert flörta var utan gränser. Nu sitter dock Cole på sitt hotellrum och ritar något som återigen ser ut som en av Lynchs konstprojekt. Det knackar på dörren och när Cole öppnar möts han och vi av något helt oförklarligt. En bild av Laura, i tårar (hämtad från Fire Walk With Me) som sedan upplöses och vi ser Albert stå där i stället.

Laura?

Vad ska vi göra av detta? Det vet jag inte. Men det är tydligt att Laura själv, steg för steg, gör sig påmind, är på väg tillbaka in i serien på något vis. Det handlar om Laura, trots allt. Det har det alltid gjort. Vi har inte sett Gordon Cole uppvisa några synska förmågor förut, men det betyder ju inte att han inte har dem. Det skulle faktiskt kunna förklara ett och annat.

Gordon bjuder med Albert in. Han har information att delge. Tydligen så övervakar FBI-gänget Dianes telefon. De känner till sms:et som hon fick. Det har spårat det till en server i Mexico. (Förefaller som om DubbelCoop inte skickade det direkt till henne.) Och Diane har skickat ett svar: ”De har Hastings. Han ska visa dem platsen.” Gordon berättar att han kände att något var fel när Diane kramade om honom. Det här bekräftar hans misstanke. Betyder då detta att Diane definitivt jobbar åt den onde Cooper? Inte nödvändigtvis. Jag kan i alla fall inte tror att allt vi fick se i scenen mellan de två var ett spel. Och det finns en möjlighet att Diane jobbar för någon annan, att hon bedriver ett farligt dubbel- eller rent av trippelspel.

I slowmotion ser vi Tammy närma sig Gordons dörr. Precis innan hon knackar kan den uppmärksamme tittaren lägga märke till någon form av störning kring den elektriska kortläsaren på hotellrumsdörren. En kvardröjande effekt av vad än Gordon såg kanske? Tammy har egna intressanta uppgifter – på ett av de tidigaste SD-korten från glasboxmordet i New Tork har teknikerna fått fram en bild där vi kan se DubbelCoop och en flintskallig man i någon form av vit rock eller särk sitta framför boxen. Det här bekräftar alltså det vi länge misstänkt – att det finns en koppling mellan DubbelCoop och den där maskinen, vad det nu än var. Hans tentakler når vida kring.

Två samtal avslutar avsnittet innan vi beger oss till Bang Bang Bar och veckans finalnummer. Ben blir uppringd av Sylvia som berättar om vad Richard har gjort och att hon förväntar sig att Ben ska ersätta henne. Är det så att Ben har något slags huvudansvar för Richards uppfostran? Suckande lägger Ben på och i ett ögonblick av svaghet ger han efter, han frågar Beverly om hon vill ha middag med honom. Vi vet att det inte kan leda till något bra. Och slutligen får Hawk ett nytt samtal från Margret Lanterman. Hon ger honom råd inför vägen framåt. Hon anar att något kommer att hända. Och hon ger oss den replik som blivit avsnittets titel. ”Laura is the One.” För det är hon ju. Vad exakt det ska betyda återstår att se.

Laura!

Och på scenen, klädd i en klänning vars mönster är hämtat från golvet i det röda rummet, står Rebekah Del Rio – den makalösa sångerskan från Club Silencio-scenen i Mulholland Drive. Hennes röst är klar som en svetslåga och hennes sång ljuvt melankolisk. Det är utan tvekan det bästa musiknumret i serien så här långt.

***

Och med detta vackra och eftertänksamma avslutas så ett kapitel som var både humoristiskt och oroväckande. Som tog oss på just den sorts emotionella berg-och-dalbana som bara David Lynch kan. Och som väckte många tankar. Det var ett avsnitt som tog spjärn, som laddade om inför vad som komma skall och jag misstänker att nästa veckas del kommer att ge oss fler svar. Men fler svar betyder som alltid också fler frågor. Och allt handlar om Laura. Det har det alltid gjort.