Maps to the Stars

I den senaste fasen av sitt filmande har David Cronenberg sökt sig till nya marker. Detta efter att under decennier ha etablerat sig som en slags besynnerlig häxmästare på utforskningsfärd i gränslandet mellan science fiction och skräck, likväl som det om möjligt än mer minerade ingenmansterrängen mellan det postmodernt finkulturella och det kommersiellt pulpiga - en manöver som gjorde honom till en av filmkonstens stora kultfigurer. Cronenbergs förmåga att utforska människans djupa nojor över kroppen och dess ibland äckelframkallande funktioner och vår tids kluvna dyrkande och fasa inför tekonologin samt skärningspunkten mellan dessa komplex har förlänat honom med en ära som bara vissa regissörer är förunnat - att bli ett adjektiv. Så när skaparna till TV-serien "Fringe" talade om att de siktade på att åstadkomma något "cronenbergianskt" rådde det ingen tvekan om vad de menade. Termen "body horror", kroppsskräck, återkommer ofta i samtalet om regissörens filmer. Cronenberg har också ett säreget öga för det mänskliga psykets besynnerligaste vinklar och vrår och förmår att skildra sexualitet på ett sätt som är verkligt upprörande. (Till skillnad från Lars von Trier som jag senast recenserade.) Cronenberg förenar David Lynchs otäcka surrealism med Kubricks distanserade blick.

Idag arbetar Cronenberg dock i en mängd olika genrer. Med filmer som "A History of Violence" (2005), "Eastern Promises" (2007), "A Dangerous Method" (2011) och senast "Cosmopolis" (2012) har han visat en ny bredd. Thrillers, karaktärsstycken och kostymdramer. Flera av dessa filmer bygger dessutom på manus skrivna av andra. Och ändå - det är här som Cronenbergs status som verklig auteur gör sig gällande. För även om mycket har förändrats är också mycket detsamma. Hans filmer må ha dragit ned på äckelfaktorn något men de har ändå förblivit en form av psykologiska skräckfilmer. De är omisstagligen produkter av samma obehagliga sensibilitet. Det gäller också Cronenbergs nya film "Maps to the Stars", efter ett manus av Bruce Wagner.

På ytan är det ett stycke Hollywoodsatir. Som komedi är filmen dock mörk, mörk och levererad med ett totalt nollställt ansikte. Handlingen kretsar kring den mer än måttligt störda familjen Weiss och deras skruvade hemligheter. Fadern, Dr Stafford Weiss (John Cusack) är någon slags terapeut till stjärnorna som kombinerar psykoanalys, gestaltterapi och tryckmassage. Modern, den emotionellt sköra Christina (Olivia Williams) ägnar det mesta av sin tid som manager åt parets son Benjie (Evan Bird) en trettonårig barnstjärna som tycks vara familjens främsta levebröd och som precis återvänt från rehab för drogmissbruk. Som om inte det låter komplicerat nog har familjen också en äldre dotter, Agatha (Mia Wasikowska). Hon är förskjuten av familjen, har suttit i åratal på mentalsjukhus och har brännskador över stora delar av kroppen. När filmen börjar har hon precis återvänt till Los Angeles. Där tar hon jobb som personlig assistent hos skådespelaren Havana Segrand (Julianne Moore), som förövrigt visar sig vara en klient till Agathas far. Havana kämpar med näbbar och klor för att få rollen i en nyinspelning av den film som en gång i tiden gjorde hennes mor till en stjärna men stångar sig blodig mot en filmindustri som anser henne vara en föredetting och på gränsen till för gammal. Det hela blir snabbt en nedåtgående spiral av förnedring. incest, övergrepp, eld och ett förflutet som vägrar släppa taget.

Agatha med handskar till skydd för brännskadorna (Mia Wasikowska)

Moore och Wasikowska är filmens bärande skådespelare och deras rollprestationer är precis så trollbindande som en kan hoppas. Berättelsen om Havana och Agatha bär inte så få likheter med "Sunset Boulevard", som jag tidigare skrivit om här på bloggen. Möjligen är "Maps to the Stars" ännu bittrare. Men Havana förvägras även den sortens tragiska grandezza som Norma Desmond besitter. Desmond må ha varit stor även om filmerna blivit mindre men i Cronenbergs Hollywood har även människorna blivit mindre. Havana sliter för att intala sig själv att hon förtjänar sin position som stjärna minst lika mycket som hon försöker övertyga världen om samma sak. Vi anar dock att hon knappast tror på det själv. Hon är en kvinna långt över gränsen till nervöst sammanbrott. Det är en roll som kräver en rå och brutal ärlighet och oräddhet. Den kunde med andra ord varit skriven för Moore.

Havana (Julienne Moore) i ett misslyckat försök att finna inre frid.

Wasikowskas Agatha är en mystisk och komplex figur. Det vilar ständigt något osäkrat och farligt över henne. Ändå blir hon den karaktär som vi kommer allra närmast och som vi som publik får störst sympati för. Det är en skicklig balansgång som Wasikowska vandrar. Jag är också förtjust Bird som den unge Benjie, en figur som pendlar mellan det lilla skadade barnet och en vuxen fullblodssociopat på en femöring. Relationen mellan Benjie och Agatha är ett av filmens största mysterier, vilket lyfts ännu mer av det fina samspelet mellan Bird och Wasikowska. 

Filmen är full av fantastiska biroller. Carrie Fisher dyker upp som sig själv. Cusack och Williams är iskalla och störda. Robert Pattinson dyker upp som en limosinchaufför med skådis- och manusförfattarambitioner. Det är vid sidan av huvudrollen i "Cosmopolis" den bästa prestation jag sett från Pattinson. Det finns något i hans svala ögon som gör honom till en perfekt komponent i Cronenbergs fiktiva universa. "Cosmopolis" var inte en särskilt lyckad film, den fastnade i sina stora idéer och sin litterära trohet till den roman av Don DeLillo som den baserades på. Det var Pattinsons förtjänst att den filmen inte störtade fullständigt. "Maps to the Stars" är en betydligt bättre helhet.

Det är svårt att helt förklara filmen. Den är inte styrd av sin intrig. Snarare består den av små nästan fristående sekvenser som bara löst fogas samman. Det är en otroligt vacker film men samtidigt hela tiden obehaglig. Bilderna, fotograferade av Cronenbergs gamle vapendragare Peter Suschitsky, är dränkta i kaliforniskt solljus och ändå blir effekten av dem som om det vore ett expressionistiskt landskap av svarta skuggor. Cronenberg omger sig överhuvudtaget med samma kreativa team i film efter film. Där är scenografen Carol Spier, kostymören Denise Cronenberg (regissörens syster) och kompositören Howard Shore vars stämningsfulla musik för Cronenberg är som natt och dag jämfört med vad han åstadkommer åt Peter Jackson. Dessa kreatörers långa och nära samarbete ger filmerna en konsekvens som är fascinerande. "Maps to the Stars" pendlar mellan realistiskt drama och mer fantastiska eller hallucinatoriska inslag. Dessa hanteras med ett mycket skickligt handlag. Allt eftersom filmen fortgår blir den också allt våldsammare. Som alltid i Cronenbergs filmer är våldet plötsligt, extremt grafiskt och framkallar ett illamående utan att någonsin blir exploativt. Det är en film som verkligen drabbar mig. Kanske inte i höjd med David Cronenbergs absolut starkaste filmer men bra nära.