Tusk

Det här med skräck och humor är en besvärlig kombination. Aldrig bör de två mötas menar somliga. Den amerikanske författaren H.P. Lovecraft var ganska tydlig på den punkten i sin klassiska essä "On Supernatural Horror In Literature". Alla försök att "skoja till det" kommer att undergräva den känsla av fasa och terror som är skräckgenrens ultimata mål. Nu menar jag nog ändå att Lovecraft själv inte var främmande för att bryta mot det budet. Det händer inte sällan att jag drar på smilbanden när jag läser honom och jag är övertygad om att det åtminstone ganska ofta är roligt med flit. Att jag sedan nästa mening sätter skrattet i halsen är en annan sak. Sedan är det ju alltid tacksamt att driva med en skräckfilm, särskilt om du och en grupp vänner ser den tillsammans. Rädsla och skratt är kanske ändå inte alltid så långt ifrån varandra. De är grundfärger i människans emotionella palett och kan båda verka lika förlösande. Det är balansen mellan dem som är svår. De kan lätt ta ut varandra. Men det kan låta sig göras. Jag tyckte till exempel att den första "Scream"-filmen (1996) lyckades i det att den spelade på en väldigt nittiotalstypisk ironi samtidigt som den hela tiden slog undan benen på den. (Varje uppföljare klarade sedan den där balansen lite sämre för varje gång.) En annan film som lyckas nästan hela vägen är Kevin Smiths "Tusk", berättelsen om en amerikansk poddradiopratare som blir offer för en kanadensisk seriemördare som kidnappar sina offer för att förvandla dem till valrossar. Ja, ni läste rätt.

Smith är den sortens filmregissör som många är extremt kluvna till. Han har för all del en stor och lojal skara fans. Jag har dock en känsla av att de negativa överväger, åtminstone bland filmkritiker. Jag skulle eventuellt till och med gå så långt som att säga att det är direkt okreddigt att gilla karln. Det vanligaste sättet att berätta hans historia är att Smith var grabben från gatan som från ingenstans (dvs. New Jersey) slog igenom med "Clerks" (1994), en film som Smith finansierat genom att teckna så många kreditkort han bara kunde, maxa ut dem och sedan bara hoppas på att han skulle få tillbaka pengarna. Det var ett riskabelt vågspel. Hade det inte lyckats hade han väl än i denna dag fått kämpa med att betala av den där skulden. Men "Clerks" slog med dunder och brak, blev uppköpt av Miramax, ansågs allmänt som den film som gav en ny generation sin röst, ett förebud om något stort som skulle komma. Den allmänna uppfattningen är sedan att Smith aldrig förmått leva upp till det löftet som den filmen gav. Han har inte utvecklats som filmare, menar många. Han har fortfarande inte lärt sig att komponera bilder. Han håller fortfarande på med allt för långa dialogscener där karaktärerna bara snackar, snackar och snackar i en jargong som är ganska grabbig, pubertal och som inte sällan doftar rätt tungt av brass. De som säger så har absolut inte fel, jag förstår precis vad de menar, och ändå måste jag erkänna att jag har en mjuk plats i mitt hjärta för den store luffsen.

Kevin "Mannen som gör vad som faller honom in" Smith.

Det finns något i hans fåniga humor som talar till mig, nästan mot min vilja. Den har ett märkligt pathos som bryter ner alla mina invändningar. Jag kan inte beskriva det bättre. Kevin Smith är en person som det är svårt att inte tycka om. Har ni aldrig hört karln prata bör ni omedelbart leta runt på Youtube och liknande. Han har gjort flera turnéer där publiken får ställa honom frågor, en slags ståuppföreställningar där han drar de mest fantastiska skrönor. Smith är en gudabenådad historieberättare. Och saken är den att i alla hans filmer är han där. Ibland rent konkret i en roll på duken, oftast som den återkommande karaktären "Silent Bob", men överhuvudtaget genomsyras hans filmer av mannens egen personlighet på ett sätt som är ganska unikt. Det kan vara på ont och gott. Långt ifrån allt han släppt ur sig har varit guld. Han är mannen som gör vad som faller honom in. Får han för sig något så gör han det. Ibland blir resultatet sublimt som i "Clerks", "Dogma" (1999) eller "Clerks II" (2006). Ibland blir det "Stjärnor utan hjärnor" (2001) eller "Jersey Girl" (2004) och ju mindre vi säger om dem dess bättre. På senare år har Smith lagt allt mer av sin kreativa energi på att göra poddradio, jag räknade som hastigast till att han producerar runt tjugo stycken olika shower på mer eller mindre regelbunden basis. Han har också meddelat, ungefär som Tarantino, att han nog bara har ett par filmer kvar i sig och han när de blivit klara inte kommer att göra fler.

"Tusk" började tydligen som ett skämt på en av Smiths poddar, "SModcast", där han och hans producent Scott Mosier bara pratar strunt. De läste en viral annons, som uppenbarligen var ett practical joke, där en man erbjöd ett rum hyresfritt i dennes hus mot att att hyresgästen några timmar per dag skulle bära en valrossdräkt och så att säga vara "in character" under den tiden. Smith och Mosier hade väldigt roligt åt annonsen och började spåna kring en skräckfilm på detta tema. Inom kort hade de improviserat fram ett synopsis och mer eller mindre spontant vände sig Smith till sina lyssnare och sa: "Vill ni att vi ska göra den här filmen?" Så drog cowdfundingmaskineriet igång. Snart hade de fått ihop alla pengar de behövde utan att gå till något filmbolag och här är vi nu.

Det finns en vansinnig absurditet i den berättelsen som nästan smälter samman med den sjuka soppa som är den färdiga "Tusk". Det är dock värt att omedelbart påpeka: Den färdiga filmen reser sig absolut över sitt ursprung som skämt. Vad jag menar med det är att om "Tusk" bara var flams skulle jag inte ens bry mig om att skriva om den här och nu. Men märkligt nog är det inte bara trams. Det blir någonting annat. Något bitvis fasansfullt och riktigt besvärande. Det hela börjar som komedi. Justin Long spelar Wallace, en komiker som har en podcast tillsammans med sin kompis Teddy, gestaltad av Haley Joel Osment. (Oj, gissa om det var en chock att se honom vuxen och lite småtjock.) Programmet verkar påminna lite om Filip och Fredriks TV-serie "100 höjdare" där de åkte runt och intervjuade kufar och original. Wallace åker till Kanada (Smith är en uttalad kanadafil) för att intervjua en kille som råkat hugga av sig benet med ett samurajsvärd bara för att finna att hans intervjuobjekt tagit livet av sig. "Kunde han inte väntat två dagar till?" utbrister den cyniske hipsterpoddaren som förlorat förmågan att se verkligheten som något annat än en källa för potentiellt innehåll. Han är som så ofta i skräckgenren en syndare som filmen ska straffa och hans önskan att "get real" med killen som förlorat sitt ben för snart nog en ironisk tvist när det plötsligt är Wallace ben som blir amputerade. Den gamle sjömannen som Wallace tror ska bli en perfekt ersättare som intervjuobjekt visar sig snabbt ha andra planer och här blir filmen otäck på riktigt.

Wallace (Justin Long) minus ett ben och fjättrad i en rullstol. Förvandlingen har börjat.

Filmens seriemördare Howard spelas av en alltid lika fenomenala kultaktören Michael Parks, en verklig veteran som för mig alltid kommer att vara Jean Renault från "Twin Peaks". På senare år har han varit med i alla Tarantinos senaste filmer. Han är perfekt i den här bisarra rollen. Parks har en intelligent karisma som gör honom fängslande på mer än ett sätt. Han delar Smiths egen talang för att dra skrönor och innan han visar sitt sanna ansikte för Wallace har han hunnit dra ett gäng sådana, inklusive den som bildar bakgrund till Howards märkliga valrossfetisch. Som åhörare sugs vi omedelbart in. Och när vändningen kommer, som vi hela tiden vet måste komma, då gör karaktärens tidigare charm honom bara så mycket mer skrämmande. Bakom fasaden är han, inser vi, nog mer ett djur än en människa. Och just detta blir till "Tusk"s centrala tematik. Den djupa existentiella skräck som drabbar Wallace går långt utöver rädslan att förlora sitt liv. Howard vill ta något mycket mer från honom. Han vill ta ifrån honom hans mänsklighet.

Helt och hållet hänger det inte riktigt samman. Den första halvan av filmen klarar mycket lyhört att väva komedi och skräckgenrerna samman. Den senare halvan spårar ur - om än på ett sätt som har potential. Det sker när Teddy och Wallace flickvän Ally (Genesis Rodriguez) beger sig av till Kanada för att leta efter sin försvunne vän. Plötsligt dyker Johnny Depp upp som en polis från Quebec som jagat seriemördaren i många långa år. Rollen är den sortens förvandlingsnummer som Depps senare karriär varit så full av. Det går knappt att känna igen honom under den väldiga baskern och den stora svarta Asterix-mustaschen. Hans franska brytning är grötig på gränsen till obegriplighet. Det är ett stycke buskis som får Peter Sellers Clouseau att framstå som ett nyanserat och realistiskt porträtt. Jag menar inte att det är dåligt men det hör absolut hemma i en annan film. Inte heller landar slutet som det ska. Jag kan se vart Smith vill komma, jag kan till och med respektera det på ett intellektuellt plan men filmen har inte gjort tillräckligt för att förtjäna det. Temat om människa och djur ligger där men något saknas. När filmen är som allra bäst däremot, när den fulla fasan av vad som händer honom drabbar Wallace, när vi för första gången får se honom som valross, i den scenen fylls jag av verklig fasa och inte så lite äckel. Det är inget för den som har svag mage men det är möjligen en av de bästa skräckfilmsscener jag sett. Den drabbade mig och gjorde mig verkligen illa berörd. Och sedan började jag skratta. Förlösningen. Det är alltså ett gott betyg.