Pingvinerna från Madagaskar

"Pingvinerna från Madagaskar" representerar det som är sämst med DreamWorks Animation. Ännu en uppföljare som mjölkar en ko som redan sinat kreativt. Den är högljudd och skränig. Den har en tunn intrig där alla försök till emotionell resonans känns dåligt påklistrad. Filmen försöker kompensera för det här med bjärta färger och popkulturella referenser som inte är hälften så roliga som regissörerna tror. Ja, det ska vara precis i början då, när vi anländer till de väldiga antarktiska vidderna och plötsligt Werner Herzogs stämma kommer in som berättarröst. Då kan jag inte låta bli att dra på smilbanden. Fast det är klart - den som ser filmen dubbad till svenska missar förstås den lilla pralinen.

Det stora misstaget som hela den här filmen bygger på är idén att du kan ta ett gäng roliga bifigurer, ge dem en egen film och att resultatet ska bli ännu roligare. Det fungerar sällan så. Det finns ofta en anledning till varför en bifigur är en bifigur. En liten klick grädde vid sidan om kakan kan vara ljuvlig. Att sätta sig ned och äta en hel bunke med vispgrädde med sked däremot är inte ett så jättebra förslag. Jag menar, jag gillar faktiskt den första "Madagaskar"-filmen från 2005.Det är en gullig och ganska rak djurfabel. Och pingvinerna var en av den filmens stora behållningar. Tim McGrath som var med och regisserade den filmen gör rösten som gruppens befälhavare Skipper, en ganska träffande variant på Shatners Kirk. Kul då. Men nu? I lagoma doser blir de flyglösa fåglarnas upptåg i den filmen pricken över i:et. Uppföljarna har sedan bara blivit mer och mer urflippade (även om jag trots allt gillade trean bättre än tvåan, som är helt förglömlig.) Det är som om filmerna glömmer bort vad de egentligen borde handla om och istället blir till hysteriska actionrökare.

Det som gör pingvinerna så roliga i den första filmen är deras kognitiva dissonans mot världen. Det vill säga, de beter sig som om de vore hemliga agenter fast de naturligtvis inte är det. Så vad gör DreamWorks med dem i deras egen film? Låter dem bli hemliga agenter på riktigt. Plötsligt går figurerna från att vara galningar till att vara någon slags högteknologiska superhjältar. Det hela är ganska poänglöst. Dessutom känns det märkligt uttjatat. Från "Superhjältarna" (2004) via "Dumma mej" (2010) och "Dumma mej 2" (2013) och många andra filmen har den här sortens Bond-pastischer på steroider tjatats till döds. Våra hjältar konfronteras med den ondsinte superskurken Dave, en bläckfisk (John Malkovich) som planerar att hämnas på alla världens pingviner, därför att de är så gulliga och har konkurrerat ut honom från varje zoo där han bott. I kampen mot denne mästerbrottsling får Skipper och gänget, om än motvilligt, hjälp av en grupp djur som kallar sig "Nordanvinden". Den leds av en varg med röst av Benedikt Cumberbatch och har bland annat med en isbjörn med väldigt skandinavisk accent, röst Peter Stormare. Av någon anledning är dessa utrustade med avancerad sf-teknik.

Jag skakar på huvudet och säger tack men nej tack. Det här talar inte till mig alls. Ont i huvudet är allt jag får. Inget vill gripa tag. Inte storyn, inte karaktärerna, inte det visuella. Filmen är inte ful så klart, även på en dålig dag kan de här animatörerna slänga samman en värld och figurer som ser bra ut. Men det saknar själ och det saknar hjärta. Det är en film som blivit slängd samman av helt krassa cyniska själ, den känns som en kommité produkt och har faktiskt inget speciellt att komma med.

Inte så kul faktiskt.