Nightcrawler

Tillåt mig, om jag får, att lägga fram en teori om Jake Gyllenhaal. Jag vill mena att han är som bäst när han får spela obehagliga kufar. Han är med andra ord inte den sortens skådespelare som skulle fungera som huvudpersonen i en romantisk komedi. Inte heller är han direkt bra som en Envar. Det fungerar förvisso hjälpligt när han spelar en sådan figur i Finchers "Zodiac" från 2007 men det är inte Gyllenhaal som lyfter den filmen. Jag kan på rak arm komma på flera andra som hade varit minst lika bra, om inte bättre, i den rollen. Märk väl att jag inte menar det här som någon kritik. Många verkligt stora skådespelare är sådana som funnit en nisch och sedan finslipat den. Alla kan inte ha en fantastisk bredd. Gyllenhaals två bästa roller fram till nu har enligt min mening varit titelrollen i kultrullen "Donnie Darko" (2001), en ytterst svårmodig ungdom, och som soldat i Sam Mendes "Jarhead"(2005), även han en genuint osympatisk figur. Till dessa två kan nu läggas en tredje: Louis Blood, huvudrollen i Dan Gilroys "Nightcrawler".

Från det att han träder fram ur mörkret i filmens början frammanar Gyllenhaals karaktär minnet av två av den amerikanska filmhistoriens mest ikoniska psykopater. Den ena är Robert DeNiro som Travis Bickle i "Taxi Driver" (1979) och den andra är Christian Bale som Patrick Bateman i "American Psycho" (2000). Louis Bloom är som en korsing mellan dem båda. Eller rättare sagt: han är som en Bickle som tror han är Bateman. I Blooms eget huvud är han en go-getter, en entreprenör minsann, en man med en affärsplan för sitt liv. När vi möter honom har han dock precis brutit sig in på ett spårområde för att stjäla metallskrot som han sedan ska sälja. Mer glamoröst än så är inte hans liv. Gyllenhaal gör honom med en intensitet som är skrämmande. Det är också en förvandling i klassisk methodanda. Han har uppenbarligen gått ner en massa i vikt för att få ett utmärglat, närmast desperat utseende. Hans ansikte ser blekt och urlakat ut och det får också hans ögon att stå ut som sprängfyllda glober. Effekten är att han ser ut som något som snarare låtsas vara mänskligt, som en utomjording eller ett rovdjur. Bloom får aldrig någon bakgrundshistoria, han verkar inte ha några relationer i sitt liv. Ensam går han runt i sin lägenhet, vattnar sin enda krukväxt och stryker sin skjorta. Han är en man utan samvete och utan gränser men utöver det förblir han en gåta.

När Bloom blir vittne till en trafikolycka och får se hur en frilansande nyhetsfotograf fångar allt på band väcks idén till en ny karriär. Han skaffar sig en kamera, en polisradio och snart nog även en hunsad assistent vid namn Rick (Riz Ahmed). Sedan är det bara att ge sig ut i Los Angeles natt på jakt efter så spektakulära bilder av våld som möjligt. Bloom får in en fot vid en av stadens mindre och därför också mer skrupelfria lokala TV-stationer. Det visar sig vara ett lyckat samarbete. Nyhetschefen Nina (Rene Russo i absolut högform) förklarar för Bloom vad det är stationen är ute efter. Olyckor är bra men allra bäst är våldsbrott där offren är vita och medelklass eller uppåt och förövarna tillhör någon etnisk minoritet. "Det ideala är en skrikande kvinna som springer mot kameran med en uppskuren hals" säger Nina. Bloom förstår precis vad hon menar. Och det som gör honom till en stigande stjärna på sitt område är hans vilja att göra vad som helst för att få sina bilder. Snart nog bryter han sig in på brottsplatser, arrangerar om scener för att få precis de kompositioner som han är ute efter.

Det blir en bättre bild om det här trafikoffret ligger precis i bilens strålkastare, tycker Bloom (Gyllenhaal).

Filmen är en perverterad framgångssaga. En från-koja-till-slott-historia helt utan moralisk kompass. Bloom förkroppsligar den fria företagsamheten i dess mörkaste och kyligaste form. Det finns inget utbyte som han har med någon annan karaktär i filmen som han inte behandlar som en affärstransaktion. Satiren riktad mot den amerikanska drömmen om den heroiske mannen (för oftast är det ju en man) som från ingenting bygger ett imperium på sitt eget idoga arbete träffar där den svider. Hjälten är inte bara en man med brister utan en verkligt sjuk individ. Naturligtvis finns här också en kritik och ironisk udd riktad mot medieklimatet och en fråga om vad det är vi som åskådare egentligen vill se när vi slår på nyheterna. Varför är det just de artiklar som bekräftar våra svartaste fördomar och primala rädslor som vi klickar på och delar vidare i sociala medier - utan att fråga oss hur de manufakturerats för just det syftet.

"Nightcrawler" är regissören Dan Gilroys (som förövrigt är gift med Russo) första långfilm. Han har dock skrivit manus till ett flertal filmer tidigare. Det är långt ifrån alla manusförfattare som lyckas med den förflyttningen. Men Gilroy har åstadkommit en tätt, pulserande thriller. Det känns inte som en steoreotypisk författarregisserad film, sådana brukar kunna vara ganska snackiga. Gilroy är uppenbart visuellt begåvad. Bitvis ligger det inte långt efter Fincher och andra mästare i genren. Nattscenerna är läckert och stilfullt ljussatta. Filmens biljaktsscener är rena mästerstycken i koncist actionberättande. Landskapsbilderna av kullarna runt staden som alla har groteska master som sticker upp mot den stjärnlösa natthimlen har en sällsam poesi. Det enda elementet i filmen som inte fungerar för mig är James Newton Howards filmmusik. Den är inte nödvändigtvis dålig i sig men det låter som musiken till en annan film. Den är märkligt heroisk i vissa partier och på andra ställen märkligt sentimental. Som i en scen där Gyllenhaals karaktär mer eller mindre hotar Russos. Howards musik är där som hämtad från en finstämd kärleksscen. Effekten är så apart att den måste vara medveten men det klickar inte alls. Hade "Nightcrawler" haft ett partitur som Herrmanns till "Taxi Driver" eller Reznor/Ross musik till Finchers senaste rullar tror jag att det hade kunnat lyfta filmen till en omedelbar klassiker. Som den är nu är den alltså en stark regidebut och en av Jake Gyllenhaals bästa. Det är ju inte fy skam det heller.