"Vaiana" är berättelsen om en ung kvinna som ger sig ut på havet på jakt efter en halvgud för att kunna rädda sin ö och dess befolkning från undergång. Det är en originalhistoria men hämtar en mängd av impulser och material från polynesisk mytologi. Jag tycker mycket om den. Utan tvekan är det Disneys bästa sedan "Frost" och filmen delar en hel del gemensamma drag. Det är en film med en stark och självständig kvinna i centrum, ännu mer än i "Frost" väljer filmmakarna att gå förbi att inkludera någon slags traditionell kärlekshistoria - istället ligger fokus på äventyr och spänning. Precis som Elsa i "Frost" har Vaiana en slags superkraft, hon är nämligen utvald av havet.
Nu är jag naturligtvis inte någon expert på söderhavet och dess kulturer eller seder men trots denna brist på tolkningsföreträde måste jag ändå säga att jag känner det som om "Vaiana" har något genuint. Så genuint som det kan bli naturligtvis. Det är förstås först och främst en Disney-film med dess väl etablerade dramaturgi. Till och med skulle en kunna säga att "Vaiana" är lite av en återgång till den klassiska formen som utgjorde Disneys renässans i början av nittiotalet. Det är en klassisk musikal. Här är knasiga djur som sidekicks. Här blandas dramatik för de äldre och lättsam humor för de små i välkända proportioner.
Att jag ändå upplever filmen som äkta i sitt tilltal hänger nog samman med att Disney alltid haft som en av sina stora styrkor att greppa tag om det verkligt mytiska - att gestalta berättelser på ett sätt som gör dem absolut självklara, som får oss att känna som om de alltid har funnits. Det är ju därför vi idag, när vi tänker på många klassiska folksagor i första hand ser Disneys animerade versioner för vår inre syn. På samma sätt som George Lucas via Jospeh Campbell förmådde väva en äkta myt med "Star Wars" av trådar som löper långt, långt tillbaka i vårt kollektiva undermedvetna, på samma sätt fungerar de allra bästa Disney-filmerna. Tänk bara på scenen i "Lejonkungen" där Simba möter sin döde far och tvingas göra ett val om vad för slags person han vill vara - det är en sekvens som lätt mäter sig med de mest laddade från vilket grekiskt drama som helst. (Och i "Vaiana" får vi förresten en scen mot filmens slut som väldigt tydligt speglar just det momentet.)
Maui är en central gestalt i myter och sägner över hela Stilla havet, från Hawaii (där den största ön ju rent av bär hans namn) till Nya Zealand. I somliga versioner är han en gud, i andra en halvgud, i somliga den stora kulturhjälten, den främste av anfäderna. Egentligen betyder sådana distinktioner inte så mycket i det hedniska perspektivet eftersom där inte finns den skarpa ontologiska skillnaden mellan det gudomliga. I den här filmen är han en godmodig, burdus men samtidigt älskvärd kluns som kanske inte alltid tänker sig för först. (I original görs hans röst av Dwayne "The Rock" Johnson.) Med sin mäktiga magiska fiskkrok i handen är det inte utan att tankarna går till vår egen Torsgubbe. Jag kan inte låta bli att tycka mycket om honom. Visst kan en invända att filmskaparna med all sannolikhet reducerar och förenklar sitt material och mytens figurer, slipar ned det som skaver för att det ska passa bättre som amerikansk familjeunderhållning. Så var ju absolut fallet med "Hercules", där även Clemens och Musker var regissörer. Jag tycker nog ändå att det finns en större medvetenhet här, förmodligen för att Disney är medvetna om våndan av att trampa på någons kulturella tår på ett helt annat sätt idag.
 |
| Vår hjältinna demonstrerar att det inte finns någon ontologisk skillnad mellan det mänskliga och gudomliga, |
Den stora behållningen i filmen är annars hjältinnan själv. Vaiana är stark, rättrådig, vet vad hon vill och är beredd att göra vad som krävs för att hjälpa folket på sin ö. Hon måste stå upp mot sin far vars rädsla för det okända söker hålla henne tillbaka men hon hanterar detta med självklarhet och ett klart sinne. Hon är inte glad åt att kallas prinsessa. Hon är en hjältinna helt enkelt.
Som musikal är "Vaiana" också precis lagom grundad i Disneytraditionen. Strukturen är välbekant. Vi har vårt stora öppningsnummer, hjältinnans "Jag vill"-sång, komiska sånger som lättar uppstämningen och den stora balladen som är filmens känslomässiga hjärta. Till detta lite stämningsfulla pseudoetniska körer. Att sångerna sedan är skrivna av Lin-Manuel Miranda, mannen bakom "Hamilton" gör naturligtvis att jag sätter mig lite extra rak i ryggen och lyssnar uppmärksamt. Mirandas intrikata texter och känsla för att förena musikalens uttryck med rytmer och toner som känns samtida och moderna ger soundtracket en alldeles extra lyster och spänning.
Om jag fick välja skulle den här filmen gärna få bli barnens nya favorit och ersätta "Frost" på tronen. För mig är "Vaiana" utan tvekan starkare som upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar