La La Land

Vi öppnar på en avfartsramp på ett trafikmot i Los Angeles. Alla bilar står naturligtvis helt stilla i den dallrande värmen. Men i stället för en uppdämd frustration och vrede a la "Falling Down" finns det något ganska rofullt över när kameran sveper förbi fordon efter fordon och vi hör små snuttar av vad trafikanterna lyssnar på. Så tonar en pulserande jazzig pianoslinga in och kameran zoomar in på en kvinna som börjar sjunga om hur hon en gång kom till staden. Hon öppnar bildörren och börjar dansa ut på motorvägen. Så följs hon av en till, en till och ytterligare andra och innan vi vet ordet av har hela bilkön exploderat, ja det är verkligen rätt ord, i färg, i rörelse och i musik. Allt filmat som om i en enda tagning. (Det är visserligen fusk men vad gör det när fusket är så utsökt konstfärdigt.) När kameran lyfter på kranen ser vi kilometervis med människor som dansar på biltaken. Det är ett filmiskt styrkeprov och en programförklaring för de två timmar som ska följa. När filmens titel visas på duken i samma stund som öppningsnumret avslutas - "La La Land" i ett tjusigt typsnitt som vittnar om ett gameldags Hollywood av igår då är jag redan såld.

Med somliga filmer är det så att det är ett under bara att de överhuvudtaget finns. "La La Land", tror jag, är en sådan film. När jag medverkade i podden "Snedtänkt" tidigare i höstas talade jag där som hastigast om hur all musikalfilm idag är en slags revisionistisk akt, en dekonstruktiv lek med något som redan är förbi. Det fanns en tid då musikalen var en lika naturlig del av Hollywoods breda repertoar som superhjälterullar eller gross-out-komedier är idag. Men den tiden är passerad. Tog väl slut någon gång på sextiotalet. Redan när Bob Fosse gjorde filmversionen av "Cabaret" 1972 var musikalen en genre som var tvungen att uppfinnas på nytt för en publik som inte hade samma naturliga relation till genren som de som såg "Singin' in the Rain" eller "An American in Paris" på respektive premiär hade. Åtskilliga regissörer har genom åren tagit sig för uppdraget att försöka återskapa den forna magin - vi kan tänka på Martin Scorsese med "New York, New York" eller Lars von Triers "Dancer in the Dark". Ingen av dem lyckades, enligt min mening efter som att de närmade sig genren från ett lite snobbigt von oben-håll. Det misstaget gör inte Damien Chazelle.

Visst har vi fått en hel del musikaler på stora duken de senaste tio åren. Alltifrån "Chicago" till "Rent" och till och med verk av Sondheim som "Sweeney Todd" och "Into the Woods". De har alla dock det gemensamt att de är adaptioner av scenmusikaler och även om en del av dem varit mer konstnärligt lyckade än andra så lyckas ingen av dem komma bort från den grundläggande känslan av att vara filmad teater. Försök att göra det hela mer filmiskt har ofta berövat materialet något utan att det kinematografiska förmått helt fylla i luckorna. Ofta är det här filmer som varit fast i filmbolagens "utvecklande" händer i över tio års tid, som gått som stafettpinnar mellan mängder av manusförfattare och regissörer och därför, när de väl anländer på bio gör det nästan mer av en slags pliktkänsla än verklig konstnärlig skaparglädje eller kreativ vision. Därför finns det något så oerhört speciellt i att faktiskt få ta del av en riktig musikal, skriven för filmen och driven av en autörs personliga och kompetenta vilja.

Handlingen i "La La Land" är enkel och saknar nästan helt intrig. Det är mer av en serie impressionistiska bilder som skildrar en relation mellan en ung kvinna och en ung man. Hur de träffas, hur de blir ett par, hur de driver isär. Hon heter Mia. Hon är en aspirerande skådespelerska. Hon spelas av Emma Stone. Han är en smått monomanisk jazzpianist vid namn Sebastian, spelad av Ryan Gosling. Hon spenderar sina dagar med att gå på tröstlös audition efter tröstlös audition när han inte jobbar extra som servitris på ett kafé. Hon är den arketypiska skådespelaren som drömmer om genombrottet i drömmarnas stad. Han är jazzpuristen som hankar sig fram som barpianist eller i olika coverband och för vilken varje jobb där han inte får lov att spela just det han själv brinner för är något av en personlig förolämpning. Han drömmer också. Om att kunna öppna sin egen klubb, där han själv kan styra över musiken.

Kanske skulle en kunna hävda att de båda huvudrollerna är lite obalanserat skrivna. Sebastian är i alla händelser en betydligt mer specifik person än Mia. Hon är en skådespelerska i största allmänhet men vad exakt hon brinner för i sin konst förblir lite luddigt i kanterna. Sebastian föreslår att hon ska skriva något eget och framföra det på egen hand och det gör hon också - men den föreställningen får vi egentligen aldrig se något av. Sebastian själv däremot är inte bara en musiker, inte bara en jazzmusiker utan verkligen en väldigt definitiv sorts jazzsnubbe med väldigt bestämda uppfattningar om vad som är bra och vad som suger. Det beror naturligtvis på att det är något som Damien Chazelle själv kan på sina fem fingrar. I Sebastians karaktär ligger starka kopplingar till Chazelles tidigare film, den likaledes fantastiska "Whiplash" från häromåret. Jazz är verkligen hans grej.

Men det betyder inte att Mia ställs vid sidan om. Tvärtom, det är egentligen mer hennes film än hans trots allt detta. Och det hänger säkerligen samman med Emma Stone. Visst är Gosling också fantastisk, närmast genial när det kommer till fysisk komedi. Inte någon Gene Kelly kanske, men vem är det. Det är bara det att Stone tar rollen som Mia och agerar den rakt in i kaklet i 200 knyck. Jag måste nog erkänna att jag blir lite förälskad i henne. Det låter måhända som ett fånigt omdöme men jag vill vara ärlig. Det finns en energi och en sprudlande urkraft i hennes gestaltning som gör att hon nästan tränger ut från bilden. Jag kan inte annat än att se på med stora glittrande ögon och ett mycket brett leende på läpparna.

Färger och ljus.

"La La Land" är fantastiskt vacker. Linus Sandgrens foto är så häpnadsväckande så jag vill börja gråta. Och filmen är så enormt kinetisk, en har ett sånt beat, en sådan puls, ett sväng och ett gung. Ljussättningen och färgerna, framförallt färgerna - filmen är kodad i de allra mest bjärta och klaraste grundfärger som ger en lyster som jag inte sett på mycket, mycket länge.

Är "La La Land" en storslag musikal, som musikal? Nej, det är den väl inte. Musiken av Justin Hurwitz och sångtexterna av Banj Pasek och Justin Paul är trevliga små bitar men har inga ambitioner om att dria handlingen framåt eller att fördjupa karaktärerna. De är medvetna referenser till en äldre tradition, en slags jazziga poplåtar snarare än äkta musikdramatik. Det är i stället det visuella elementet som är drivande i filmen. Musiknumren är iscensatta med en enorm säkerhet och fingertoppskänsla och det mäks att det är bilden som fått gå före. Bra så. Jag njuter av varenda sekund. Visst hade det kunnat vara intressant att se vad som hade hänt om även någon av filmens mer dramatiska scener hade berättats i musikalisk form men som filmen är nu, en fest för ögat av färger och ljus, är den som en underbar dessert. Och det är icke att förakta.

Emma Stone och Ryan Gosling.

Mia och Sebastian är måhända inte ett kärlekspar för evigheten men de är i alla händelser betydligt intressantare att umgås med än med det vanliga kärleksparet från en romantisk komedi av modell 1A. Det beror naturligtvis på ramen som omger dem. Hela filmen är som ett slags drömspel, en fantasi, en lek med hur saker och ting skulle kunna vara. Filmen lyckas på något sätt med konststycket att både utspela sig i ett verkligt Los Angeles av idag och samtidigt i ett Hollywood av... kanske inte av igår, kanske snarare av alla tider, ett Hollywood i myternas värld, i en cyklisk drömtid bortom den vardagliga verkligheten. En värld där magi väntar runt varje kulisshörn och där väggarna är prydda av ansikten med de eviga filmstjärnorna och där du kanske, som Mia, till slut kan komma att få se ditt eget ansikte en dag.