Crimson Peak

”Det är inte en spökhistoria” försöker den unga författaren Edith flera gånger förklara. ”Det är en historia med ett spöke i.” Det finns nog en anledning till att hon för upprepa detta för i detta beskriver hon inte bara den bok hon skriver i fiktionen utan även den faktion i vilken hon själv är en del, nämligen Guillermo del Toros film ”Crimson Peak”. del Toros filmer rör sig alltid inom fantastikens marker, ibland med en skojfrisk lekfullhet som i ”Hellboy”-filmerna, ibland med en slags uppriktig intention som i hans två stora mästerverk ”Djävulens ryggrad” och ”Pans Labyrint”. ”Crimson Peak” förefaller mig mer menad att falla i den senare kategorin men medan de två filmerna var en äkta spökhistoria respektive en mörk och grym saga med det spanska inbördeskriget som bakgrund är ”Crimson Peak” snarare ett kärleksbrev till hela den brittiska gotiska traditionen med allt vad den innebär.

Och som har påpekats förr på den här bloggen – gotisk litteratur är inte bara spökhistorier. Det ingår absolut. Går inte att tänka bort. Den moderna skräcklitteraturen vore inget utan den gotiska romanen. Men traditionen rymmer ändå så mycket mer. Den rymmer romantik. Den rymmer mörk psykologi. Den rymmer mysterier och svarta gåtor. Den rymmer det värsta, det vildaste och det mest vedervärdiga hos såväl människa som natur. Och allt kretsar kring föreställningen om det förflutna. Det förflutna som aldrig någonsin släpper taget. Som ständigt kastar sina mörka skuggor in i samtiden. Som håller fast. Som kväver. ”Spöket är en metafor” säger Edith i filmen. Och det är sant. Spöket är en av dessa metaforer. Det uråldriga huset/godset/slottet är en annan. I ”Crimson Peak” får vi båda.

Edith (Mia Wasikowska) är amerikan, uppvuxen i en välbärgad högborgerlig miljö. Hon är självständig och klartänkt och har som sagt författaramibitioner. Så möter hon en mörk (fast blek) och mystisk främling, den engelske adelsmannen Sir Thomas Sharpe (Tom Hiddleston) som kommit för att söka investerare till något slags mudderverk som han försöker uppfinna. Med sig i släptåg har han sin än mer mystiska syster Lucille (Jessica Chastain). Sharpe börjar uppvakta Edith och hon blir snabbt betagen av honom. Ediths far (Jim Beaver) å andra sidan anar ugglor i mossen, men när han plötsligt dör under – återigen – mystiska omständigheter faller naturligtvis hans sörjande dotter helt i den engelske lordens armar och innn hon vet ordet av han hon återvänt till dennes anrika gods, ett helt fallfärdigt kråkslott mitt ute i ingenstans.

"Välkommen till ditt nya hem."

Tidigt i filmen förklarar Edith att hon hellre vill vara en Mary Shelly än en Jane Austen men filmen där hon själv spelar huvudrollen har så mycket av systrana Brontë över sig så att det sipprar ut i alla vrår, precis som den röda leran på vilket Allerdale Hall är byggt sipprar in genom golvspringorna när huset långsamt, långsamt sjunker ned i den sjukliga marken. Det är ett hus som liksom sina inneboende är dömt till undergång på samma sätt som huset Usher hos Poe. Den som väntar sig och hoppas på en modern skräckfilm av typiskt snitt med jumpscares och alla de vanliga tricken kommer dock att bli besviken. Som sagt, detta är en historia med spöken i men inte nödvändigtvis en spökhistoria. Snarare en slags bisarr och överladdad melodram. del Toro försöker inte ens lura oss, vi anar ganska omedelbart att allt inte står rätt till med det lite väl intima syskonparet och att det finns en slags sol-och-vårar-aspekt till Sir Thomas frieri kommer inte heller som en överraskning. Den som är alls bekant med genrens troper kommer att känna igen sig.

Vad regissören istället gör är att vrida upp volymen till max. Ju längre filmen fortgår ju mer barock blir den. Kostymerna blir mer och mer fantasifulla, stiliserade och bjärta. Miljöerna blir galnare och galnare. Känsloläget blir mer och mer operaartat. Filmens sista akt blir till en enda febrig vals av referenser till allt från ”När lammen tystnar”, Kurosawas ”Blodets tron” och ”Ran” till italienska sjuttiotals giallo. Och allt där emellan. Samt inte att förglömma en stor dos av ”The Shining”. Jag kan inte låta bli att bli ganska förtjust. Det enda som inte riktigt klickar för mig är själva spökena. Visuellt stämmer de inte riktigt överens med filmen som helhet för mig. De blir liksom lite för mycket CGI och känns som om de kom från en helt annan typ av spökhistoria.

Mia Wasikowska och Jessica Chastain bär utan tvivel upp filmen och kampen mellan dessa båda kvinnors skarpa viljor är den känslomässiga konflikt driver allt framåt. Tom Hiddelston får finna sig i att spela andra fiol här men det är som det ska vara. Hans karaktär är i slutändan den svaga i triangeln. Han är betydligt mer än Usher än en Rochester och möjligen är det också hans undergång. ”Crimson Peak” når inte upp till Guillermo del Toros absoluta toppotential men jag ser ändå betydligt hellre att han ägnar sig åt den här sortens övningar än sådant som ”Pacific Rim”. Gotiken kläder honom. Det bara är så.