Hail, Caesar!

Capitol Pictures var den fiktiva filmstudio till vilken Barton Fink kom i den film där han är titelfigur. Där sattes den plågade och plågsamt introspektive författaren att skriva en brottningsfilm och det gick som det gick. Nu har regissörerna Joel och Ethan Coen återvänt till Capitol Pictures för att ge oss en vindlande bred fresk över Hollywoods studiosystem under dess absoluta glansdagar i slutet på fyrtiotalet och början på femtiotalet. Längs vägen får de möjlighet att skapa små pastischer från allt från Esther Williams simmusikaler till tidens överdådigaste av svärd-och-sandal-epos med semibibliskt innehåll. Det märks att de njuter av varenda sekund.

I centrum för handlingen står Eddie Mannox, spelad av Josh Brolin. Han är studions fixare, mannen som får allt att löpa som det ska. Han löser problem. Håller så väl stjärnor som regissörer i schack och ser till att det blir som ledningen vill ha det. Han sopar rent efter potentiella skandaler och han ser till att ingen smuts fastnar på filmbolagets gyllene fasad. Mannox är grabben som håller drömmen i drömfabriken levande. Karaktären är baserad på en verklig man, med samma namn som fyllde en liknande funktion med bröderna Coens Mannox ska nog ändå uppfattas som en helt påhittad gestalt. Brolin gestaltar honom med ett utsökt stenansikte. Han är rapp i sin svada och hård mot dem hårda men innanför fasaden bultar trots allt ett hjärta av guld. Mannox är en djupt troende katolik som helst vill bikta sig minst en gång om dagen (trots att hans präst försöker antyda att han kommer lite för ofta). Han är en enkel familjeman som egentligen skulle vilja spendera mer tid med sina barn och han funderar på att nappa på ett erbjudande om att gå över att arbeta för flygindustribolget Lockheed. Genom filmen är Mannox inre kamp med sig själv om vad för slags man han egentligen skulle vilja vara den undertext som håller allt samman.

Det är alltid dags att bikta sig.

Som så många av bröderna Coens filmer förefaller ”Hail, Ceasar!” på ytan vara en okomplicerad och enkel komedi. Och de är verkligen på gott humör här. Från de högst stilfulla filmpasticherna till den absurda dialogen är bröderna i verklig högform. Men om vi skrapar lite på ytan kommer andra aspekter fram. Som alltid finns en tydlig andlig ådra i filmen. Och precis som vanligt är det inte alltid särskilt tydligt vad exakt de vill säga. Deras filmer lämnas öppna för oss som åskådare att brottas med. Där lämnas ledtrådar, men exakt hur de ska tolkas är inte självklart.

”Hail, Ceasar!” är både namnet på filmen som vi ser och på en film som spelas in i filmstudions ateljéer, en storproduktion a la ”Ben Hur” eller ”The Robe” där en romersk centruion, spelad av en filmstjärna som sin tur gestaltas av George Clooney, omvänds till kristendomen. På samma sätt blir filmstjärnan själv omvänd av en komisk grupp av gramse manusförfattare med kommunistsympatier som kidnappar honom. De båda ”Hail, Ceasar!” speglar i någon mening varandra. Filmen i filmen har undertiteln ”A tale of the Christ”, vilket med all säkerhet inte är en slump. Är då Mannox att betrakta som en slags Kristus-figur? Han är i alla händelser en slags bokstavlig frälsare från ondo för filmbolaget och visst finns det något Golgatha-liknande över hans vandring genom dagen där han tar på sig allas synder och hemligheter och skickar dem renade ut i världen på nytt. Det är åtminstone en tänkbar läsning. Men det är förstås värt att komma ihåg att bröderna Coen själv snarare kommer från en judisk än en kristen tradition. Så vad betyder det i så fall när de lutar sig mot en sådan symbolik? En av filmen absolut mest dråpliga scener är en där Mannox leder ett möte mellan tre präster och en rabbin för att försöka få deras stöd för Jesus-skildringen i ”Hail, Ceasar!”. ”Jag har ingen åsikt” säger till slut den sarkastiske rabbinen spelad av en briljant Robert Picardo. Själv misstänker jag att rabbinen inte är helt sanningsenlig där. Och jag tror trots allt att bröderna Coen också har en åsikt.

Clooney är som alltid brödernas första hands val när det gäller att hitta någon som kan spela en riktig tjockskalle. Och Clooney själv tycks aldrig ha så roligt som när han gör detta. Filmen är annars full av små, små biroller. Scarlett Johansson skymtar förbi med sjöjungfrusvans och Channing Tatum gör ett filmmusikalnummer av klassiskt snitt i sjömanskostym. Tilda Swinton spelar inte mindre än två skvallerjournalister. (Enäggstvillingar. Bittra konkurrenter.) Listan skulle kunna göras mycket lång. Som så många andra av Joel och Ethan Coens filmer är ”Hail, Ceasar!” ett ymnighetshorn av stoff, en film som jag med all säkerhet kommer att återkomma till om och om igen i jakt på nya infallsvinklar.