The Witch

Robert Eggers "The Witch" är den sortens film som gör att jag vill skriva filmkritik. Dels för att den är så fantastiskt drabbande och bra, dels för att den är tankeväckande och vägrar släppa taget om mig så att det enda sättet jag kan hantera den blir att skriva om den i något slags försök att ordna mina tankar och intryck. Vissa filmer, de allra bästa, har den effekten. Det är därför jag tycker om dem så mycket.

Regissören beskriver "The Witch" som en folksaga från New England. Manuskriptet är baserat på ett intensivt researcharbete och stora delar av dialogen lär vara lyft direkt från protokoll och andra samtida källor. Det är en berättelse om hur en förbannelse drabbar en familj och förgör den, skildrad så som människorna i den tid då handlingen utspelar sig skulle ha beskrivit det hela. Det är en djupt obehaglig film som inte ryggar undan och som lämnar publiken att själva skapa reda i det som de får se. Det är en långsamt kokande kittel av brutalitet och våld, såväl fysiskt som psykiskt. Det är inte den sortens film som en viss typ av skräckfilmsentusiaster vill ha - den sorten som skränar och bullrar och leder dig i handen genom tivolits spökhus. Det här ligger mycket närmare något av Bergman eller von Trier i sin djävulska sadism. Det är en krävande film och som sådan också djupt belönande.

I centrum för berättelsen står den unga Thomasin (Anya Taylor-Joy), en flicka precis på gränsen till en slags vuxenhet. Hon bor tillsammans med sin familj i en stuga långt ut i vildmarken i 1600-talets New England. Familjen har varit tvungna att lämna kolonin, troligtvis därför att fadern William (Ralph Ineson) varit för extrem i sin religiösa övertygelse. (Och det ska vi komma ihåg är alltså ungefär som att bli utsparkad ur Knutbysekten för att går för långt.) Där lever de nu, isolerade med bara varandra och sin intensiva tro, utelämnade åt en skoningslös natur. De kunde lika gärna vara de sista människorna på jorden.

Så börjar onda tider falla över familjen. När Thomasin är ute med sin minste lillebror, bara ett sprädbarn och tittar bort, bokstavligen bara en sekund, försvinner den lille spårlöst. Det blir den inledande incidenten i en nedåtgående spiral där tvivel och svarta tankar börjar drabba den gudfruktiga lilla flocken. Är det Djävulen som kastar sitt nät över dem? Och vem är i så fall i förbund med Den Onde?

Thomasin (Anya Taylor-Joy)

Anya Tylor-Joy är makalös i rollen som Thomasin. Hon gör allt vad hon kan för att vara den goda och pietetsfulla flicka som hennes föräldrar uppfostrat henne till men under ytan bubblar en vilja till uppror och en önskan om att få bli sin egen människa som hon inte vet vad hon ska göra av. Precis som alla de andra karaktärerna i filmen lever Thomasin i en ständigt bubblande traumatisk stress. Överallt i världen finns ondskan. Både där ute i skogen och inne i det egna hjärtat. Ingen går någonsin säker. Alla är syndare och helvetet väntar alltid precis bortom hörnet. Det finns inga garantier. Även den som lever det till synes allra mest perfekt kristna livet kan i dessa puritaners ögon ha gjort sig förtjänta av det eviga straffet. Vad ska dessa stackars människor då ta sig till när något verkligen demoniskt verkar drabba dem? Och kanske allra värst - när de någonstans undermedvetet inser att det är deras egna stränga gudstro som frambringat allt detta.

"The Witch" rör sig i en förhäxad cirkel runt dessa människor och stämningen som filmen framkallar är verkligen trollsk. Det övernaturliga hålls för all del på en väldigt subtil nivå men när det drabbar är det verkligen rysligt. Filmens färgskala är för det mesta urblekt, grå och kall. Endast med yttersta precision låter Eggers brandgula och blodröda färger sippra fram genom det bäcksvarta och på så vis skapas också en känsla av lockelse och inbjudan hos allt det där som familjen fruktar som allra mest.

Thomasin är navet i allt detta. Det är hon som blir anklagad för häxeri av sin mor och sina syskon. Och hon är också den som i slutändan behöver en väg ut, hur osannolik den än kan verka. På något märkligt sätt tror jag därför också att filmen mitt upp i allt annat går att läsa som en slags feministisk text. Sådan är nu en gång häxans natur som kulturell trope. Något att frukta för somliga, en djup och tillfredställande befrielse för andra. På det sättet lyckas också Eggers med sin ambition att skapa en riktig folksaga i filmisk form. "The Witch" vibrerar av verklig mytologisk kraft.

"A New England Folktale"