Det brukar
sägas att det finns igelkottar och rävar här i världen. Det är en metafor. Med det menas att det finns
de som är bra på många olika saker – de är alltså rävarna. Så finns det alltså
igelkottar. De är bara på en enda sak. Att rulla ihop sig till en boll med
taggarna utåt, får vi förmoda. Nu är det säkert väldigt orättvist. Jag är säker
på att en verklig igelkott också är bra på andra saker. Men poängen håller tror
jag. Vissa människor har en väldigt bred begåvning. Andra är bra på en sak. Men
de är å andra sidan väldigt bra på det de gör. Shane Black, regissör och
manusförfattare, är en igelkott.
Black var
en gång i tiden Hollywoods bäst betalda manusförfattare. Han var bara 22 år när
han sålde manuskriptet till ”Dödligt vapen” 1987. Han kom att bli enormt
efterapad och han kom också att efterapa sig själv – till dess att han
tröttnade på alltsammans och ställde sig vid sidan av fram till att han
regidebuterade med ”Kiss Kiss Bang Bang” 2005. Den förblir hans bästa film. En
svängig, kul, fräsch, spännande och hela tiden metamedveten noir-parodi fylld
av det som Black gör bäst: Rapp dialog och inkännande karaktärsporträtt.
Den nya
filmen ”The Nice Guys” har med andra ord mycket att leva upp till. För det är
mycket som vi känner igen. Black är som sagt en igelkott. Så vi är tillbaka i
meta-neo-noir-land. I det här fallet Los Angeles 1977. Vi möter två riktigt
risiga män som blir indragna i en komplicerad härva. I sökandet efter en
försvunnen ung kvinna upptäcker de en konspiration som involverar såväl bil-
som porrindustrin. Tror jag. Det här är inte den sortens mysterium där du som
åskådare förväntas hänga med i alla svängar. Ryan Gosling spelar March, en
trött och lat privatdetektiv som helst bara lurar naiva klienter på pengar.
Russell Crowe spelar Healy, en lägsta rangens gorilla som tar betalt för att
spöa upp folk. När deras vägar möts i jakten på den ovan nämnda försvunna
flickan uppstår en sån där omaka vänskap som Black tycker så mycket om att
skildra. Till sin hjälp får de Marchs tweenåriga dotter Holly (Angourie Rice)
som visar sig ha betydligt bättre kol på läget än någon av de vuxna.
Det här är
en film för den som älskar genren med alla dess troper och konventioner. Den är
inte ute efter att uppfinna något nytt, bara att köra så det ryker. Det är
bitvis hysteriskt roligt och bitvis brutalt på riktigt. Tankarna går
naturligtvis till ”The Big Lebowsky” men även till Paul Thomas Andersons
version av ”Inherent Vice” från häromåret. Den filmen hade behövt lite mer av
den lätthet på handen som präglar ”The Nice Guys”. Såväl Gosling som Crowe
framträder som högst begåvande komedianter. Gosling är spattig, förvirrad och
saknar fast grepp om verkligheten. Han har en yvighet som inte står långt efter
Johnny Depps i ”Fear and Loathing in Las Vegas” – om än lite mindre knarkig.
Och Crowe gör nån slags autoparodi där han lufsar fram med en stor ölmage och
försöker verka hård fast att han innerst inne är en mjukis. Kontrasten mellan
dem båda gör dem till ett verkligt ikoniskt team. De är sannerligen inga nice
guys när filmen börjar men på något sätt lyckas de ändå bli det under
historiens gång. De är två vuxna män som lyckas ta fram det bästa hos varandra
genom att göra saker tillsammans. Det är faktiskt ganska sött.
”The Nice
Guys” lyckas inte nå upp till samma höjd som ”Kiss Kiss Bang Bang” men det vore
kanske å andra sidan lite orättvist att begära. För den filmen har en närmast
perfekt tonträff och hade dessutom mycket att göra med Robert Downing Jr’s
comeback. Hade det inte varit för den rollen hade han nog aldrig blivit Iron
Man. ”The Nice Guys” är inte alls lika himlastormande men den är ett exempel på
hur en mästare kan återvända till samma material och ändå skapa något nytt av
det. Det är en film som jag ser fram emot att få se igen vid tillfälle. Det
säger mycket bara det.
***
Apropå
Shane Black och ”Dödligt vapen” kan det vara på sin plats att säga något om den
nya TV-serie som visas nu och som baseras de gamla filmerna med Danny Glover
och Mel Gibson. Trenden att förvandla gamla actionfilmer från 80- och 90-talet
till TV förefaller vara i full sving. Förra året försöktes det på en TV-serie
baserad på ”Rush Hour”, en annan buddy-cop actionkomedi. Det blev bara en säsong
av den och knappt ens det. Inte så konstigt kanske. Om de filmerna hade nånting
alls så var det kemin mellan Jackie Chan och Chris Tucker. Den kunde inte
transplanteras till nya aktörer.
Lyckas det
i ”Lethal Weapon” då? Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå att det gör det. Inte
minst beroende på Clayne Crawford som tagit över rollen som Martin Riggs efter
Gibson. Kanske spelar Gibsons totala sammanbrott som människa in i min
bedömning här men det känns faktiskt rent av befriande att få rollfiguren
nytolkad. Crawford lyckas göra sin Riggs totalt oberäknelig och en fara för sig
själv och andra, ett stort vandrande post-traumatiskt sarkom, en man som
egentligen upphört att leva men som ändå fortsätter att vandra bland oss utan
att själv förstå varför. Och han gör det på ett sätt som åtminstone för mig
väcker betydligt mer sympati och värme än vad jag någonsin kunde känna för
Gibsons version av rollen som trots allt förblev en typisk actionhjälte i
botten. TV-serieformatet ger också större chans att utforska det där såret i
Riggs själ. Damon Wayans som Murtaugh är förvisso för ung för att vara för
gammal för den här skiten men han har i stället tilldelats ett kroniskt
hjärtproblem som gör hans hälsa till en återkommande fråga.
De enskilda
avsnittens kriminalhandlingar har jag inte så mycket att säga om. De är väl
ganska standard för en amerikansk polisserie av idag. Bitvis ganska våldsamt
och högljutt. Serien gör sitt bästa för att återskapa samma känsla av action
som en gång filmerna fast med en mer begränsad budget. Jag tycker som sagt att
det är habilt.
Men det är
inte actionsekvenserna eller mysterierna som bär i det här materialet. Shanes
manus kretsar kring de där männen och deras vänskap. Och det är också där som
TV-serien har sin främsta potential att åstadkomma något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar