Manchester by the sea

I "Manchester by the sea" möter vi Lee Chandler, spelad av Casey Affleck. Han är en ensamstående fastighetsskötare i Boston som bor i ett rum i källaren på ett av de hus där han springer som tomte och tar hand om hyresgästernas felanmälningar. Han lever ett ganska tomt och torftigt liv, somnar allt som oftast framför nån match på TV om kvällarna. Ibland går han på nån bar och hamnar ofelbart i slagsmål. Förmodligen av samma skäl som han hamnar i konflikt med somliga av hyresgästerna. Han är uppenbarligen en man med nerverna på utsidan. Det ska visa sig att det finns en anledning till det. Lee Chandler bär på ett ganska ordentligt trauma som gradvis nystas upp under filmens gång.

Lee får ett telefonsamtal. Hans bror Joe har gått bort. (Joe spelas i tillbakablickar av Kyle Chandler.) Det var inte helt oväntat. Joe har varit diagnosticerat med ett allvarligt hjärtfel i flera års tid. Men det är naturligtvis ändå en chock. Det är mycket av det praktiska som ska ordnas. Joe lämnar efter sig en sextonårig son vid namn Patrick (Lucas Hedges). Mamman finns inte längre med i bilden. Och sitt testamente har Joe utnämnt sin bror till att bli sonens förmyndare. Det ekonomiska är löst, så det behöver inte Lee tänka på. Men hela Patricks liv finns där i den lilla småstaden Manchester by the sea på Massachusetts kust. Och det är ju just den plats där allt det där från Lees förflutna, allt det där som gör så ont i honom, ständigt gör sig påmint.

Hedges och Affleck.

Det skulle lätt kunna gå att föreställa sig en version av den här filmen som vore som ett moln av sockervadd. En "upplyftande" och "inspirerande" historia om en mans väg ut ur i mörkret och hur om hur han i sin nya situation lär sig att uppskatta livet igen. En självhjälpskäck berättelse. Men det här är inte den filmen. Den ligger betydligt närmare verkligt mänskligt liv och genuin vardagsdramatik i all sin solkighet och sin rörande stökighet. Lees berättelse är inte någon enkel väg från punkt A till punkt B, snarare rör han sig i cirklar och snubblar mer än en gång på vägen.

"Manchester by the sea" känns som en av den gamla skolans amerikanska independentfilmer, innan termen "indie" blev en mallad form i sig själv. Det är ett inlyssnande drama där fokuset ligger på att låta skådespelarna ta ut svängarna med precision och fingertoppskänsla. Det är den sortens film där tystnader är minst lika talande som dialogen. Överhuvudtaget är det en väldigt välskriven film. Det är bitvis en tung historia som rör vid svåra och obehagliga ämnen men det finns hela tiden en lätthet och en luftighet. Filmen rör sig obehindrat mellan nutid och dåtid och visar ett stort förtroende för oss i publiken och vår förmåga att pussla samman allt. Regissören Kenneth Lonergan har själv skrivit manuset och det märks att allt kommer från samma röst.

En tillbakablick till bättre tider.

Casey Affleck gör sin förmodligen starkaste rollinsats någonsin. Med en förrädisk enkelhet glider han som hand i handske in i rollen som dyster och lite självdestruktiv man av nordöstlig amerikansk arbetarklass - den sortens roll där även hans bror brukar briljera som bäst. Det finns något så skört och så bräckligt under den traditionellt maskulina ytan. Det här är inte en man som har ordets gåva. Och det har förövrigt inte någon av personerna i hans omgivning heller. Det märks i scenerna mellan Affleck och Hedges, som alla har en rå men oftast ändå hjärtlig ton, och det märks framför allt i en av filmens starkaste scener där Lee återförenas med sin ex-fru Randi, spelad av den alltid lika imponerande Michelle Williams. Jag ska inte här avslöja vad exakt som ligger mellan de våda, men som ni säkert anar är det här som roten till Lees trauma har sitt fäste. De båda är som öppna variga sår som gnids mot varandra. Karaktärerna famlar förtvivlad efter ord men förmår bara inte att uttrycka det som de egentligen vill. Det finns så mycket de skulle behöva säga varandra men det gör så ont och finns det egentligen något språk som är tillräckligt för att fånga deras smärta? Det är en av många verkligt underbara och totalt drabbade scener som utgör filmen.

Allt mot en fond av en miljö som blir lika mycket en del av berättelsen som karaktärerna. Den lilla fiskarbyn ser verkligen ut som ett helt annat Amerika än det vi vanligen får oss till livs. Ibland skulle jag nästan kunna tro av det var den bohuslänska skärgården jag ser. Här är vinter i nutid och sommar i tillbakablickarna. Det finns en naturlyrik här men väldigt enkel, väldigt rak på sak. i kombination med de klassiska tongångarna i musikspåret bidrar bilderna på havsband och fiskebåtar till att ge "Manchester by the sea" den sortens lätthet på handen som låter livet gå vidare och gör allt inte bara uthärdligt utan faktiskt även värt det. Trots allt som gör ont i världen och trots att vissa saker kanske aldrig riktigt går att komma över.