Midnattssol

Som ”Bron” fast i Kiruna och med en fransk polis istället för en dansk. Ungefär så måste väl pitchen för ”Midnattssol” ha sett ut. Eller rättare, det torde ha varit fransk TV som vänt sig till SVT och sagt att de ville ha en egen samproduktion i nordic noir-genren. ”Bron” själv har ju redan gjorts om till ”The Tunnel” i ett fransk-brittiskt samarbete (och så finns ju den amerikanska remaken med) men det är uppenbarligen något i just de skandinaviska miljöerna och karaktärerna som publiken runt om världen finner oerhört fascinerande och ständigt vill ha mer av. Och varför inte? Det är väl precis samma slags halvexotiska mysfaktor som gör att vi alltid varit så lockade av mord i Midsommer, kommissare Morses Oxford eller var än Miss Marple håller hus.

I ”Midnattssol” blir dock det exotiserande och den turistiga blicken som genomsyrar hela kriminaldramat besvärande. Det är storögt och totalt främmandegörande som vore det hämtat ur en viktoriansk upptäcktsresandes bok om en expedition in i Afrikas inre. ”Midnattssol” försöker dessutom skildra en konflikt där samers rättigheter och plats i samhället står i centrum. Det är måhända lovvärt. Risken är bara att om du trampar snett kan resultatet bli precis den sortens rasism som du satt dig för att skildra. Och det snedsteget menar jag att ”Midnattssol” gör ganska tydligt. Det jojkas och det är mystiskt så fort som samer kommer på tal. Ambitionen må vara välvillig men perspektivet är hopplöst kolonialt.

Själva deckarhandlingen går på räls. Vi känner igen det sedan förut. Vi har en seriemördare som härjar och som lämnar mångtydiga spår efter sig. Varje mord är kreativt utstuderat och estetiserat. Det ena mer fantasifullt och långsökt än det andra. Hade det dykt upp ett offer som dött av att ha fått messmör injicerat direkt i halspulsådern hade jag inte blivit förvånad. Detta är standarden i genren nuförtiden. Det har fått ersätta ”doktor Krollspell i biblioteket med en brevkniv och cyankalium” men bär ungefär samma relation till verklighetens kriminalitet. Vi ska inte ta det på allt för stort allvar, bara lagom mycket för att mysrysa till.

Som sig bör behöver vi också ett radarpar av detektiver i mördarens spår, en från vart och ett av de två samproducerande länderna. I det här fallet en kvinnlig detektiv från Paris (Leila Bekhti) och en svensk åklagare (Gustav Hammarén). Hammaréns rollfigur har också samiskt påbrå så att han kan tolka och tyda när det behövs. Någon av detektiverna ska också gärna ha personliga problem, gärna någon form av psykisk ohälsa att brottas med. I det här fallet har vår franska detektiv självskadebeteende och en son som precis upptäckt att hon är hans verkliga mamma. I första avsnittet figurerar också Peter Stormare i en roll som vi tror ska vara en ledande innan han – i vad som är en av seriens få överraskande narrativa vändningar – visar sig bli ytterligare ett offer.

Intrigen är överdrivet komplicerad och håller egentligen inte riktigt för de tio avsnitt som serien består av. De ledande krafterna bakom serien är regiduon Måns Mårlind och Björn Stein som också var involverade i skapandet av ”Bron”. Dock saknas den här gången manusförfattaren Hans Rosenfeldt från laguppställningen och jag misstänker att det är en av anledningarna till storyn känns så svajig. Här kastas allt möjligt upp på väggen fast att det är oklart hur allt är tänkt att hänga samman. Här finns konspirationsteorier kring flyttandet av staden Kiruna som plötsligt tappas bort helt. Här flörtas med hintar om övernaturliga inslag, vilket förvisso ger upphov till en del tjusiga bilder men i slutändan mest förvirrar och som dessutom blir extra problematiska eftersom de ständigt anknyter till just det samiska och förstärker deras roll som Den Andre. Det ger helt enkelt lite dålig bismak i munnen. Bitvis blir det riktigt crazy bananas som i en scen där vår franska detektiv hålls fången i en kåta av psykiskt instabil figur spelad av min gamle vän Omid Khansari - den scenen går inte att se som något annat än som ren parodi.

Khansari och Bekthi i ett stycke ofrivillig (?) humor.

En av seriens räddande inslag är samspelet mellan Leila Bekhti och Gustav Hammarén. De når väl kanske inte upp till samma intensitet som Sofia Helin och Kim Bodnia i ”Bron” men så är också ”Midnattssol” ett urvattnat derivat av den serien från början till slut. Bekhti gör sin polis med glöd och envist djvlar anamma. Rollen i sig må vara precis lika klichéartad som farbror kommissaren med dålig mage som lyssnar på opera men hon skänker den ändå en viss trovärdighet. Det är annars något som ”Midnattssol” saknar.